Nu börjar resan!

Äventyret har börjat, och vi inledde det med en dag i Sverigeanda. Efter att ha träffat Erik på Stockholm C åkte vi in till stan och lyckades ovetandes med bedriften att vara på plats framför slottet när de sköt salut för Sveriges nye prins. (“Vill de döda prinsen?” frågade oroliga pojkar när jag förklarade att man skjuter för att det har fötts en prins…)

Efter lunch och besök hos de nordiska djuren på Skansen tog vi oss ut till Jumbo Stay vid Arlanda, där vi har sovit. Och nu introducerar jag pojkarna i den ädla konsten att skriva resedagbok medan vi väntar på att vårt resesällskap ska dyka upp och äta frukost med oss. Klockan 11 går flyget. Inte många timmar kvar…

Resedagbok

Snart åker vi!

Oj, sex dagar var det visst sedan jag sist skrev. Vart har de dagarna tagit vägen? Jag trodde inte det hade passerat mer än två-tre dygn.

Idag och ikväll har jag ägnat mig åt att packa. Nu, sent på natten, står alla väskor klara vid dörren och väntar på morgondagen. Det är dags för Resan med stort R. Den första långa resan (läs: utlandsresan) som vi gör med vår familj bara för nöjes skull, utan att kombinera det med jobb. Och det ska sägas på en gång, att jag har ett litet gnagande dåligt samvete att jag bidrar till växthuseffekten för nöjes skull, men bortsett från det ska det bli fantastiskt roligt!

Vart vi ska åka? Till Australien, med stopp i Singapore och Bali på vägen dit! Tjoho!

Väskor vid dörrenEn annan sak som jag också gläder mig åt idag är att jag har fått text och bild publicerade i EFK Direkt. Till och med en framsidesbild, som föreställer Lucien Nday som jag intervjuat och skrivit om inne i tidningen. Har ni EFK Direkt tycker jag att ni ska läsa om denne inspirerande man! Har ni den inte får ni försöka hitta den. Så här ser den ut:

EFK Direkt

 

Nej, nu ska jag sova för att kunna vakna någotsånär pigg. Imorgon klockan kvart i nio tar vi tåget mot Stockholm, där vi möter upp Erik som kommer direkt från Kongo. På onsdag morgon går flyget. Mot obekant mål. Hemifrån och bort.

Flyktinglägret i Lolo, del 2

För några dagar sedan skrev jag om mitt besök i flyktinglägret i Lolo. Här kommer fortsättningen:

IF

När vi suttit några timmar och samtalet börjar ebba ut tar vi en promenad genom lägret. Housseini vill visa hur det ser ut. Vi beger oss först upp till “huvudgatan”, den breda väg som går rakt genom lägret. Härifrån är det lätt att se att hela området, som är hem för tio tusen flyktingar, är uppdelat i kvarter, blocs, som kort och gott är namngivna efter bokstäverna i alfabetet. BLOC N står det prydligt med röd text på en tältduk där några kvinnor sitter och vilar i middagshettan. De vill gärna bli fotograferade av den vita kvinnan som både bär pagne och har knutit en siriki, en scarf, runt huvudet.

Lolo 9

Varje kvarter är i sin tur ordnat i gator där tält eller enkla hyddor täckta med presenningar står i rad. Varje familj har tilldelats ett tält med en tillhörande bit mark, tillräckligt stor för att bygga ett eget litet kök eller liknande. Många har också anlagt en egen liten trädgård. Här och där ligger stora vedhögar. De är ditforslade av dem som har hand om lägret.
– Vi får inte hugga ved själva i skogen, säger Housseini. Förut gjorde vi det men de satte stopp för det. De klådde upp en person som inte ville lyssna, så nu fattar alla att det är dumt att ens försöka. Det är rena fängelset här, man får inte göra något alls utan att fråga om lov.

Lolo 4

I varje kvarter finns också dass, vattenpumpar och tvättställen.
– Vatten finns det gott om, säger Housseini. Det har de ordnat bra, det har vi inga problem med.

IF

 

Mat delas ut i form av ransoner varje månad till alla som har ett flyktingkort. Ett sådant flyktingkort kan man få om man kan bevisa, eller i alla fall göra troligt, att man kommit från CAR. Har man inga identitetspapper – och det är det många som inte har – får man berätta sin historia och visa att man kan sango. Om historen verkar sannolik kan man få sitt kort. Dock har det blivit svårare de senaste månaderna att få flyktingkortet eftersom allt fler kamerunier, enligt mina vänner, utnyttjar situationen och försöker skaffa tillgång till gratis mat.

För dem som har kortet är det matutdelning en gång i månaden. Det gäller både för dem som bor i flyktingläger och för dem som ordnat eget boende i till exempel Kentzou.
– Fast de som delar ut maten försöker vänta lite mer än en månad mellan gångerna, säger Housseini. Om de bara delar ut elva gånger på ett år kan de ju ta en hel månadsranson åt sig själva.

IF

Maten består av ris, soja, bönor, olja och lite annat. Alldeles för lite olja, tycker Housseini. Man får en liter per person och månad. Och jag ler lite, för som svensk kan jag tycka att det låter rätt mycket, men samtidigt tänker jag på de matransoner vi brukar dela ut till anställda i CAWA. Där är det en och en halv liter olja i månaden som gäller, och det anses väldigt snålt. Och visst, är den oljan det enda fettet man har tillgång till så är det inte jättemycket. Under en paillotte i mitten av lägret (bilden ovan) står dock ett stort antal kartonger med literflaskor fulla med matolja – en gåva till flyktingarna från CARs ambassadör i Kamerun. Varje kvarter har fått en hel hög kartonger, det borde räcka till åtminstone ett par flaskor per familj tror de som är ansvariga för utdelningen.

IF

Vi går vidare och kommer upp till skolbyggnaderna. Här bedrivs undervisning för barn på dagarna och för vuxna på kvällstid. I lägret finns också ett sjukhus som erbjuder gratis vård och mediciner till alla som har flyktingkort. Den här dagen är det dock inte mycket akvititet vare sig i skolorna eller på sjukhuset eftersom det är fredag.

Det börjar dra sig mot fredagsbön – och avfärd mot Yaounde för min del – och vi går upp mot bilvägen som går i utkanten av lägret. Jag frågar H, D och Y om de tror att det kommer att bli möjligt att återvända till CAR, och om de i så fall vill göra det. Och jo, de vill, och de tror också att det kommer att vara möjligt, men kanske inte så snart som de först hoppades. De vet att det fortfarande pågår strider på vissa håll och att det är mycket som måste förändras innan de ska känna sig trygga hemma i Berberati igen. Men de vill tillbaka, det är de överens om, även om de förstår att det inte allt kan återgå precis till vad det varit.

Bilen jag ska åka med dyker upp och jag tar farväl av Housseini och Yaya. Daouda åker med oss några mil, han bor inte i flyktinglägret utan hos en avlägsen släkting i en by en bit bort. På vägen visar han oss ett stort område där han och en annan släkting från CAR har röjt mark för att börja odla.
– Så du tror att du blir kvar här ett tag ändå? frågar jag.
– Ja, säger han. Jag kan inte räkna med att återvända till CAR inom det närmaste året. Och när det nu är på det sättet måste jag hitta ett sätt att försörja mig. Det håller inte att leva på utdelade matransoner. Jag vill klara mig själv.

Flyktinglägret i Lolo, del 1

Ni kanske minns att jag skrev att jag skulle besöka flyktinglägret i Lolo på vägen till Yaounde i förra veckan. Det är idag en vecka sedan jag var där, fast det känns som mycket mer, och att jag ännu inte skrivit om det beror på att det känns som att det kräver ett (eller ett par) egna inlägg. Det är ingenting jag bara vill nämna i förbifarten. I synnerhet som de vänner jag hälsade på uttryckligen bad mig att ta kort och visa omvärlden hur de har det.

Lolo är beläget i östra Kamerun, ungefär fem mil från gränsen till CAR. (Jag tror att ni ska kunna se det på google maps via den här länken.) För bara ett drygt år sedan var det en sömnig by med ungefär 2000 invånare, men när muslimer började fly från CAR över gränsen i Kentzou upprättade UNHCR ett av flera flyktingläger här, och platsen har sedan dess varit tillfälligt hem åt ungefär tio tusen centralafrikaner.

IF

Eftersom jag har startat tidigt från Kentzou anländer jag till ett Lolo som badar i morgonljus, med slöjor av rök och dimma som långsamt stiger över tälten. Det är vackert, riktigt vackert. Min bekante, tillika motorcykelchaufför, letar sig fram genom vad som för mig mest påminner om ett stort scoutläger med raka rader av tält, och däremellan små enkla träkonstruktioner till kök. Efter en stund har han hittat fram till sin syster, som bor längst ut i änden av en lång rad med tält, alldeles intill dassen. Hon och hennes två barn hälsar men säger inte mycket. Min bekante lämnar sin jacka hos systern, sedan far vi vidare.

Mitt i lägret blir vi stoppade av en man som frågar vart vi är på väg. Vi förklarar vårt ärende. Mannen nickar och visar med handen att vi ska köra vidare längs samma väg som vi kommit på. Sedan bjuder han på godis ur en korg.
“Vi firar ett bröllop här idag”, ler han och nickar bort mot en grupp människor som sitter i ring på stolar, pallar och mattor.

Efter några minuter till på motorcykeln svänger vi in framför ännu ett av de vita tälten, som alla ser nästan identiska ut. Men här möts vi av välkända ansikten. Housseinis två fruar hälsar oss välkomna med skratt och öppna armar, och med ett gäng barn som nyfiket tittar på. Efter att vi utbytt de obligatoriska hälsningsfraserna bjuder de mig att slå sig ned på en matta i ett halvbyggt hus som har tak men än så länge inga hela väggar. Barnen fortsätter att titta på den ovanliga besökaren. Efter någon minut dyker Housseini upp. Housseini, som var med när vi för första gången besökte CAWAs safariområde 2006 för att rekognoscera, och som sedan dess har varit både en värdefull kollega och en god vän. Vi vet inte riktigt hur vi ska hälsa i glädjen över att ses igen. Glädjen som också har ett styng av sorg över att det skulle behöva ske på ett sådant här ställe.

Efter en liten stund till dyker även Daouda och Yaya upp, också de vänner och medarbetare sedan många år. Housseinis fruar bjuder på ris och te, och därefter sallad på tomater som Housseini berättar att de har odlat själva i lägret. Och vi pratar om flykten och hur det kom sig att de hamnat just här.

“Vi skickade våra fruar och barn i förväg”, berättar de. “Själva stannade vi kvar i Berberati för att vakta husen. Vi trodde aldrig att det skulle bli så här illa. En del packade alla sina ägodelar och flydde över gränsen långt innan de hettade till. Vi skrattade åt dem och sa att de ansträngde sig i onödan.”

När sedan Balaka väl kom till Berberati fanns det inte längre någon tid kvar att packa. Då var det bara att fly, med rädsla för livet.
“Jag kröp in i ett hus och satt där hela dagen”, berättar en person. “När kvällen kom tog jag av mig alla kläder och kröp i skydd av mörkret ut i gräset bakom huset. Först där kunde jag resa mig och börja springa.”
“Vi var en grupp med fyra unga män”, berättar en annan. “De skjöt en av oss. De kunde lika gärna ha tagit oss allihop.”

Housseini berättar att han först vägrade ta emot någon hjälp när han kommit till Kamerun. Han ville klara sig själv, trots att han blivit tvungen att lämna allt han ägde i Berberati och inte hade något annat att leva av än lite sparade pengar. Men när veckorna gick och de såg att de inte skulle kunna återvända så snart som de hoppats, pengarna tog slut och han insåg att det inte fanns något jobb att ta för att kunna försörja familjen, fick han svälja sin stolthet och flytta in i ett tält i lägret. Ett tält för hela familjen att dela på.
“Det är därför jag håller på att bygga ett hus”, säger han. “För vi kan inte bo alla i samma tält. Titta, jag har byggt det helt själv, jag har fått lära mig sådant som jag aldrig trodde jag skulle lära mig.”

Lolo 2

Lolo 3

 

Läs andra delen av berättelsen här.

Josephine Ndays engagemang mot sexuellt våld

Josephine Nday

När jag var i Berberati träffade jag denna fantastiska kvinna, Josephine Nday. Egentligen intervjuade jag hennes man för en artikel, men hon satt med och lyssnade under intervjun och fyllde i där hon tyckte det behövdes, och när hon sedan följde mig tillbaka hem började hon berätta om sitt arbete mot sexuellt våld, för tidigt äktenskap och våld i hemmet. Hon berättade att hon tillsammans med en grupp människor som brinner för samma frågor spelar teater som allmänheten bjuds in till, små pjäser som visar på problemen och inbjuder till samtal.

Jag berättade i min tur om kampanjen “Thursdays in Black” och vi började fantisera om att göra ett utbyte mellan Sverige och CAR i de här frågorna. Allt bara i spekulationsstadiet, men visst vore det spännande!

Flyktingar och flyktingmat i Kentzou

I förrgår följde jag och Gunnar med Aleta Danforth, som arbetar i Gamboula sedan många år tillbaka, till Kentzou på andra sidan Kamerungränsen. Kentzou har så länge jag kan minnas varit marknaden dit man åker från Gamboula för att handla sådant man inte hittar i några större mängder här: tyger, skor, matvaror, bildelar… Igår var det mat till flyktingar på CAR-sidan som skulle inhandlas. Dessutom hälsade vi på några av Aletas vänner, mbororo som blivit tvungna att fly över gränsen på grund av konflikten. De har byggt sig nya, tillfälliga hem i utkanten av Kentzou medan de väntar på att få veta vad som händer härnäst. Kommer de att kunna återvända? Ännu kan ingen veta, även om det faktiskt känns som att motsättningarna långsamt trappas ned på många håll. I Bouar och Nola ryktas det om att muslimer börjat flytta tillbaka. Tänk om det kunde få fortsätta på det sättet!

Jag hade velat visa bilder men internet är alltför segt nu. I eftermiddag lämnar jag Gamboula och tar mig än en gång över gränsen till Kentzou, där jag sover på katolska missionen. Tidigt imorgon bitti åker jag till flyktinglägret i Lolo för att hälsa på några före detta arbetskamrater som befinner sig där. Därefter går resan vidare mot Yaounde. Ni bör alltså höra från mig igen imorgon kväll.

Skillnader mellan Berberati och Gamboula

Med förra inlägget ville jag illustrera något av känslan som finns i Berberati just nu. Men det finns förstås mer att säga. Om jag ska försöka mig på en snabb och ovetenskaplig analys, baserad på samtal jag haft med ett antal människor på båda dessa ställen, tycker jag mig se följande tendenser:

I Gamboula finns en större ovilja mot muslimer. Det finns de som menar att man även bör vara på sin vakt mot Balaka, men de flesta tycker ändå att Balaka har gjort vad de behövde. Nu har de delvis spelat ut sin roll, och en del Balaka har gått över till att bli tjuvar och banditer. Men på det stora hela stör de inte de människor som nu finns kvar i Gamboula. Många i Gamboula pratar om hur de har fått lida när Seleka kom hit, men säger att det är bättre nu.

I Berberati känns oviljan mot muslimer inte lika påtaglig. Många pratar om muslimer de känner och funderar på när de kommer att kunna komma tillbaka. Men i Berberati känns också Balaka mer påtagligt närvarande. Man pratar om att de finns på vissa ställen i stan, och man vet vilka många av dem är. Många i Berberati säger att det ändå har varit rätt lugnt där genom allt som hänt, och att de problem som funnits egentligen beror mycket på att borgmästaren inte skött situationen på ett bra sätt. Dessutom uppfattade jag en underton av aggressivitet mot mig som vit, som jag inte alls upplevt tidigare.

Värt att notera är att både Gamboula och Berberati faktiskt drabbats av väldigt lite direkt våld. Däremot händer det saker ute i mindre byar, där det varit dödsfall, brända hus och annat. Det pratas mycket om vad som hänt på andra ställen i landet, och det är på dessa berättelser som många bygger sin åsikt om Seleka och om den muslimska befolkningen som behövt fly. Det skulle vara intressant att veta hur mycket av de här berättelserna som är rykten, och hur många som faktiskt ägt rum på riktigt.

Vad som också är intressant är att människor både i Gamboula och Berberati nämner risken för hämnd som ett viktigt skäl till att man inte vill att muslimerna ska tillåtas återvända hit. Inte att man egentligen tycker att det skulle vara omöjligt att leva med dem, men man är rädd att om de väl kommer hit så kommer de att hämnas alla oförrätter.

Konsten att (inte) ta ett foto på de förstörda husen i Potopoto

Jag har ett uppdrag med mig till Berberati. En vän, som blivit tvungen att fly till Kamerun, har bett mig ta ett foto på hans hus i Potopoto, stadsdelen som tidigare till största delen var bebodd av muslimer, och där en hel del bebyggelse nu blivit förstörd av Anti-Balaka. (I fortsättningen bara kallade Balaka eftersom det är så man nu refererar till dem.)

Redan innan jag åker funderar jag dock på om det egentligen är så klokt att trava iväg till ett potentiellt känsligt område med kameran i högsta hugg. Väl framme i Berberati inleder jag därför besöket med ett litet test för att kolla av stämningen. Istället för att åka bil hela vägen till svenska missionen hoppar jag av i centrum och går till fots den sista kilometern. Det är sen eftermiddag och perfekt fotoljus, och jag tar vägen över torget. Min första tanke är att stämningen är bättre än jag föreställt mig. Bortsett från den förvisso påtagliga avsaknaden av muslimsk befolkning känns mycket ungefär som vanligt.

Jag kommer fram till en vattenpump där en pojke i äldre tonåren står och pumpar vatten i en gul 20-litersdunk. Runt omkring honom står ett hundratal andra dunkar uppställda. Jag tänker att detta är en bra illustration av svårigheten att få tag på vatten och frågar om jag får ta en bild.

Och jag vet: det är känsligt att ta kort här. Så har det alltid varit. Åtminstone så långt tillbaka som jag kan minnas. Man får helt enkelt vara lite smidig och beredd att ge ett svar på frågor som ”Tar du bara bilder för att kunna sitta och skratta åt oss sen i Europa?” eller ”Du kan väl betala oss eftersom du kommer att tjäna massor av pengar på den här bilderna?”

Jag har väntat mig en diskussion innan jag kan knäppa bilderna. Men jag är inte helt beredd på den underliggande ton av aggressivitet som lyser igenom hos en del av de killar som samlats vid pumpen. Jag får till slut ta mina bilder, men när jag går därifrån ropar några fortfarande efter mig och frågar om jag ändå inte ska betala. Att säga att jag blir rädd skulle vara att överdriva, men helt bekvämt känns det inte och jag är väldigt glad att jag åtminstone kan prata sango. Det tar liksom udden av aggressiviteten och skapar ett band, om än bräckligt.

Vattenpump

Trots den lilla olustkänslan tar nyfikenheten överhanden och jag beger mig in bland de övergivna torgstånden lite längre ner längs vägen. På denna marknadsplats är handeln endast igång på förmiddagen, och nu är det spöklikt tomt. Jag sänder en sorgsen tanke till tygförsäljarna i vita dräkter som brukade sitta med benen i kors på bord och dricka te medan kunderna jämförde mönster och prutade på egentligen fastställda priser. Två unga män står utanför en liten kur där en pojke säljer mediciner, och jag dristar mig till att fråga om man fortfarande kan köpa tyger på marknaden nu när inte muslimerna är kvar. De svarar att det kan man, men inte så mycket, nu är det mer choisi, begagnade kläder som gäller. Jag vill inte dra diskussionen längre så jag går vidare mot missionen, efter att först ha tagit några kort även här.

Så småningom kommer jag hem till min vän Honorine och berättar om fotot jag blivit ombedd att ta. Hon säger inte så mycket till att börja med, men morgonen därpå berättar hon att hon har funderat på det där, och att hon är tveksam. Visst kan vi gå till Potopoto, och förmodligen kommer ingenting att hända, men man kan aldrig vara säker. Det finns många Balaka där, och om de ser mig ta kort kan de tro att jag är en ”mbunzu som vill hjälpa muslimerna”. Och då kanske de tar reda på var jag bor och kommer och braquerar mig senare. (Att braquera någon betyder i CAR att man överfaller och rånar personen.)

Honorine tycker istället att vi ska be någon annan att ta kort. Någon som inte syns lika mycket. Hon föreslår en kille som hon känner, och vi stämmer träff. Han anländer tillsammans med sin kusin, och när vi vill prata i avskildhet protesterar han först, men går sedan med på det. När vi förklarar vårt ärende ser han tveksam ut.
– Det är riskfyllt, säger han och ger ungefär samma förklaring som Honorine tidigare gav mig. Han fortsätter med att berätta att det inte är alla hus som är förstörda, min väns hus står till exempel kvar och är bebott av någon som tillhör Balaka. Och om man kommer dit och tar kort kan det se jättetokigt ut.

Detta förstår vi så klart. Men vi får också veta att många av de hus som fortfarande står kvar är bebodda av Balaka som i själva verket har kontakt med de ursprungliga ägarna och, kanske lite i hemlighet, vaktar husen mot betalning i väntan på att de ska komma tillbaka. Djupare än så sitter ändå inte motsättningarna. Om det nu är sant. Det här är något jag måste fråga muslimska vänner från Berberati om när jag träffar dem.

Men något kort blir det alltså inte, och på måndag morgon när vi väntar på Honorines vuxne son som ska komma med en motorcykel för att köra mig tillbaka till Gamboula får vi höra något som gör oss glada att vi inte kom iväg till Potopoto dagen innan. Tydligen hade två muslimer som sökt skydd på katolska kyrkan bedömt läget som så lugnt att de skulle kunna gå ut på stan och ta sig en titt på sina gamla hus. De tog sig ända till Potopoto, men där blev de attackerade av Balaka som skadade en av dem med en kniv. Den andra räddade sig undan genom att springa till närmsta polisstation, samtidigt som fredsbevarande MINUSCA-trupper ryckte ut för att återställa ordningen och rädda killen som blivit knivskuren. Tydligen sköts sammanlagt sju skott. Så säger i alla fall ryktet, även om vi för vår del inte hörde några skott alls.

Moské

Det enda förstörda huset som jag faktiskt lyckades ta kort på: Mosken som ligger mitt emot kyrkan vid den gamla svenska missionen.

Hopp om försoning

Ännu en dag har gått i Gamboula, och jag har mest av allt ägnat den åt att prata. Prata, prata, prata. Och fota lite.

Det är lätt att bli nedslagen av alla berättelser om hur svårt det är att leva nu, att allt har blivit så dyrt, att det inte finns arbete, att det är nästintill omöjligt för vanliga människor att förflytta sig och till exempel ta sig över gränsen till Kamerun för att handla som man brukade göra förr. Och nästan ännu värre är det att höra att “nu är det ändå bättre än förut, sedan muslimerna försvann sover vi åtminstone gott på nätterna”.

Men det finns också röster som pratar om försoning. Om att man vill att muslimerna ska flytta hit igen. Hittills har jag ju nästan uteslutande pratat med den ena sidan i konflikten, av naturliga skäl, så jag ser verkligen fram emot att på hemvägen få besöka flyktinglägret i Lolo och prata med människor från den andra sidan, för att se om denna längtan efter en återförening är ömsesidig.

Vad jag slås av när samtalen leder in på försoning är att alla verkar förstå att det här inte kommer att bli enkelt. Det kommer att kräva mycket från båda sidor, och det kommer att vara svårt att verkligen förlåta och gå vidare. Men ändå finns en känsla av att man vill göra det. Att det faktiskt är den enda möjliga lösningen.

En kvinna sa:
– Jag vill att de ska komma tillbaka. De var våra vänner, vi hade det bra tillsammans. Men det kommer att bli svårt eftersom deras hus är plundrade och deras saker utspridda i hela stan. Innan de kommer hit måste vi be mycket, både de och vi, så att vi tillsammans klarar av att hantera situationen.

En annan sa:
– Det är inte alla muslimer som vill ont. De flesta är vanliga människor som vi. Men precis som Anti-Balaka gjort förfärliga saker mot dem har också män från dem gjort förfärliga saker mot oss. Det är de människorna, de som kan göra sådant, som förstör för oss andra.

Jag vill avsluta med en bild som jag tog i eftermiddags, i samband med att en grupp JEB (scouter) anlände från Gamboula centrum för att ha en hajk tillsammans med JEB från kyrkan här i närheten. Bilden får illustrera något som är viktigt att komma ihåg, att mitt i allt det svåra pågår fortfarande ett vanligt liv. Människor äter, pratar och skrattar. Barn leker och går i skolan. Och går iväg på scoutläger över en helg… Just denna vardag, med glädje, skratt och ibland tårar, tror jag är alldeles nödvändig för att man ska orka gå vidare och till och med hoppas på en försoning.

Jag är inte helt nöjd med bilden eftersom tjejen längst fram är suddig. Men jag tyckte ändå att den så fint illustrerar den glädje som också finns här. Trots allt.

Flicka JEB

Första delen av resan avklarad – etappmål Yaounde

Vi är framme i Yaounde i Kamerun, det är mitt i natten men jag slumrade lite på flyget så nu är jag rätt pigg och passar på att skriva några rader. Resan har gått bra, även om det där med att flyga flygplan totalt har förlorat det skimmer av spänning som fanns runt det hela när man var barn. Nu är det bara segt. Vi satt och pratade på vägen om andra sätt att resa, om att bila genom Sahara eller att ta sjövägen, ner längs Afrikas västkust. Och vi pratade om att man skulle göra en resa genom Afrika från missionsstation till missionsstation. Vad mycket historier man skulle få höra!

BlombukettVäl framme i Yaounde välkomnades jag, liksom alla andra kvinnor, med en blombukett. “Eeh, varför då?” måste mina ögon ha frågat, och den långa killen vid flygplansutgången förklarade: “Det är internationella kvinnodagen.” Aha.

Sedan satte kameleontprocessen igång. Så här när jag kommer till ett sammanhang jag känner till är den mycket snabb. Observationsfasen varar max några sekunder, och sen byter jag färg. Om man kan säga så. Eller går in i min centralafrikanska personlighet. Förändrar mimik och sätt att röra mig, inte mycket men likväl. Tilltalar äldre kvinnor “mama” som om jag aldrig tilltalat äldre kvinnor på något annat sätt. Och blir påtagligt mer social med människor jag inte känner, eller bara är ytligt bekant med. I taxin på väg från flygplatsen hinner jag och taxichauffören både gå igenom gemensamma bekanta, diskutera konflikten i CAR och prata om hur Boko Haram ska stoppas från vidare attacker i Kamerun.

Och så sitter jag nu på sängen på gästhuset i Yaounde, hör dunkande musik lite på avstånd och känner luften, fuktig och sval, mot huden. Och det är nog faktiskt dags att sova, så jag säger godnatt och avslutar med en länk till en artikel i Smålandstidningen om mitt trevliga resesällskap.