Kategoriarkiv: Rasism, stereotyper och bilden av “den andre”

Mello och “svältkrisen i Afrika söder om Sahara”

Till slut har familjen Mararv Nestor också fattat detta med Mello, och för första gången sitter vi bänkade och tittar medan vi sätter i oss godis och chips. Och röstar på våra favoriter både via appen och genom att ringa Radiohjälpen-numret och skänka pengar till “svältsituationen i Afrika söder om Sahara”….

Eller alltså, va?

Nu kanske jag verkar lite petig, men kom igen, vi kan inte prata om Afrika på det sättet. Det är svält på många ställen i Afrika, men det är inte en generell svältkatastrof i större delen av Afrika. Det verkar så enkelt att bunta ihop Etiopien, Somalia, Sydsudan, Nigeria, norra Kenya och ett antal andra platser med akut matbrist i den enkla sammanfattningen “Afrika söder om Sahara”. Men vad gör vi om vi gör det? Jo, vi reproducerar bilden av att Afrika består av svältande barn. Och den bilden har vi redan tillräckligt av. Afrika är SÅ mycket mer än svält. Och även om jag tror att humanitär hjälp gör skillnad så behöver vi också en bild av ett Afrika som kan hitta lösningar till sina egna kriser.

Vad vi säger och hur vi pratar om saker är så himla viktigt. Det vet vi ju egentligen, eller hur? Låt oss tänka på det när vi pratar om Afrika också.

En massa människor och en vit

Låt oss tala en liten smula om rasism. I mitt Facebookflöde har det dykt upp en massa åsikter och artiklar den senaste veckan från i våras, när ordet negerboll togs bort ur SAOL. Och om man väl klickar på en länk dyker det snart, tack vare internets fula knep för att hålla koll på mina intressen, upp fler artiklar om rasism. Om rasifiering. Om rasistiska strukturer.

Det finns hur mycket som helst att säga om detta, och samtidigt är allt egentligen redan sagt, och jag har filat länge på något jag lägga till i debatten men ämnet överväldigar mig. Så nu droppar jag det långa intelligenta inlägget och vill bara säga detta:

Jag vet att rasism mot just svarta har varit fruktansvärd genom historien. Det har begåtts vidriga handlingar i ras-tänkandets namn och svarta har utan tvekan varit (och är) väldigt utsatta för detta.

Men. Jag har faktiskt svårt att hålla med dem som gång på gång påpekar att vit hud alltid framställs som “normalt” och “mänskligt” medan svart hud framställs som “annorlunda” och “avvikande”. Självklart. I den del av världen som ursprungligen bebotts av vita människor är det så, av naturliga skäl. Men, vänner, i åtminstone en del av världen som ursprungligen bebotts av svarta människor och som jag känner väl till (you guessed it: Centralafrika) framställs inte alls vit hud som det normala. Där är det faktiskt det vita som är annorlunda och avvikande. Som hamnar lite utanför samhällsgemenskapen. Som misstänkliggörs. Som antas inte kunna förstå språket (så där så att folk pratar extra långsamt och tydligt).

Och nej, det är inte exakt samma situation fast omvänd. Jag vill inte jämföra min utsatthet någon annans. Men likväl handlar det om rasistiska strukturer, där liksom här. Jag är vit i Centralafrika och jag tillåts aldrig glömma det.

Och en gång hörde jag en liten flicka viska till sin mamma, medan hon förskrämt tittade på mig: “Mamma, är det där en människa?”

(Här finns en senare text som jag skrivit på samma tema.)

IF

Utvandrarna och invandrarna

Jag lyssnar på Utvandrarna på Storytel. Och jag vet att jag inte är den första att göra kopplingen men måste ändå få nämna det:

Med dagsaktuella berättelser om livsfarliga båtfärder över Medelhavet i bakhuvudet är det starkt att höra om hur Kristina i boken gruvar sig över färden över till Amerika. Kan hon med gott samvete ta med sina barn i bräckliga båtar över ett stort hav? Utsätter hon dem då inte för alltför stor fara? Och samtidigt – vad kan hon erbjuda dem för liv om de stannar kvar?

Det finns så många paralleller att dra att det nästan blir kusligt. Och samtidigt finns en stor skillnad. Till USA lockades invandrarna med löften om jord. I Europa idag anstränger vi oss hårt för att inte behöva ta emot för många nya människor.

Jag lärde mig under kursen i utveckling att en anledning till att Sverige kunde utvecklas så snabbt var att vi hade möjlighet att “exportera” stora delar av vår okvalificerade arbetskraft. Afrika idag har mycket liten möjlighet att göra detsamma.

Exotiskt Burundi genom Myrenbergs ögon

Jag lyssnade på ett inslag av Richard Myrenberg, SR:s afrikakorrespondent, om läget i Burundi. Jag hörde det redan i fredags när det sändes, och reagerade direkt. Så exotiserande. Så förutsägbart om Afrika. En bränd kropp på gatan, en kvinna som går förbi med en korg på huvudet utan att ens titta på det. Utländska journalister som springer omkring i stan “trots att det inte är helt ofarligt”. Utsikt över Tanganyikasjön och Kongos dimhöljda berg… Och så, som pricken över i, en referens till den brittiske författaren Graham Greene

Och så handlar det om ett land som enligt rubriken “håller på att falla samman”. Hade det då inte varit rimligt att tona ned lite på exotismen och prata politik istället? Hjälpa oss lyssnare att förstå vad det är som pågår i Burundi?

Ville bara säga det.

Afrikaner lever för dagen?

En liten reflektion…

Jag har hört många människor, företrädesvis icke-afrikaner, beklaga sig över att afrikaner, och i synnerhet centralafrikaner inte tänker framåt. De sätter inte undan pengar för att spara till exempelvis ett husbygge utan tar hellre förskott på lönen och betalar tillbaka i efterhand. (Bara detta att så många utnyttjar sin rätt att ta ut hälften av månadslönen den 15 varje månad verkar irritera vissa.) De underhåller inte sina grejer, utan kör sönder motorcyklar och låter byggnader förfalla. De lever för dagen, köper vad de behöver och har råd med just nu och tänker inte på morgondagens behov.

Jag lyssnar just nu på en bok på Storytel, Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll av Walter Mischel. I ett avsnitt skriver han om hur han undersökte skillnaden mellan två grupper människor på Trinidad – en med ursprung i Afrika en med ursprung i Asien. Dessa grupper levde segregerat men i fred med varandra, och de hade var för sig bestämda uppfattningar om vad människorna från den andra gruppen hade för egenskaper. Asiaterna tyckte att afrikanerna endast tänkte på att njuta för stunden och inte planerade för framtiden. Afrikanerna tyckte tvärt om att asiaterna glömde att leva i nuet för att de bara jobbade och slet för att få en bättre framtid.

När Mischel gjorde tester på barn från de båda grupperna blev det tydligt att barnen med afrikanskt ursprung mycket oftare valde mindre, omedelbara belöningar framför större, uppskjutna belöningar. De flesta asiatiska barnen däremot, föredrog att exempelvis få trettio dollar om tre månader istället för tio dollar samma dag. Det här är ett resultat som tycks bekräfta mångas fördomar: Afrikaner lever i nuet och tänker inte på framtiden.

Men stopp! Efter de här resultaten av testerna kommer det viktiga! För Mischel nöjde sig så klart inte med att konstatera att de afrikanska barnen var sämre än de asiatiska på att skjuta upp belöningar. (En egenskap som är nödvändig för den som vill arbeta nu för att kunna få det bättre i framtiden.) Han försökte också förstå varför det var på det sättet. Och vad han kom fram till var att många av de afrikanska barnen hade väldigt låg tilltro till att framtida löften skulle infrias. De levde i en miljö där de ofta hade utsatts för att löften inte hållits. Och tror man inte på att man ska få den där senare belöningen, ja då är det ju självklart att man väljer det som man kan få omedelbart, även om det är mindre än det man kunde fått senare. Som Mischel uttrycker det: “Det finns ingen anledning för någon att avstå från “nu” om han eller hon inte kan lita på att det verkligen blir ett “senare”.

För barn och vuxna i Centralafrikanska Republiken är brutna löften vardagsmat, både på individnivå och i samhället i stort. Nästan slentrianmässigt säger centralafrikanska mammor till sina barn att “pappa kommer snart”, fast de vet att han inte alls kommer snart, bara för att lugna dem för stunden. När jag och mina två pojkar vid ett tillfälle skulle resa från Bangui tillbaka till Sverige och de var ledsna över att lämna sin barnflicka, tröstade hon dem med orden: “Gråt inte, jag kommer efter er med flyget nästa vecka.” Och eftersom det är så fult att säga nej till någon hittar vuxna sinsemellan på alla möjliga omskrivningar för detta ord, som “inte nu, men nästa vecka”. Trots att man inte har en tanke på att säga ja nästa vecka heller.

Och tittar man på den centralafrikanska politiken och den ekonomiska utvecklingen så kan man se en lång rad löften som det aldrig blivit något av. Nytt hopp om fred och utveckling har grusats igen och igen.

Har man vuxit upp i en sådan miljö har man all anledning att vara skeptiskt inställd till vad människor lovar. Till slut litar man inte riktigt på någon eller något. Och faktum är att det är rätt slående i CAR, denna brist på vad man på finspråk kan kalla “socialt kapital”, eller tillit mellan människor. Det är liksom en grundförutsättning, detta att man aldrig kan lita på vad en annan människa känner, knappt ens de allra närmaste.

Så, till er som känner behov av att “lära afrikaner att spara pengar och planera för framtiden”: Kanske måste man börja i en annan ände. Kanske behöver ni först hjälpa till att skapa trygghet och stabilitet. Se till att löften infrias, bygga förtroende. (Om man nu kan hjälpa till med det.) Och prata med föräldrar om hur barn påverkas av svikna löften. För det handlar inte om en kulturellt eller genetiskt betingad preferens för lättja. Det handlar om en högst rationell anpassning till en oförutsägbar miljö.

Inga mer barnsoldater i konflikten i Centralafrikanska Republiken?

Under helgen i Rydsnäs fick jag en fråga om huruvida de olika väpnade grupperna i CAR använder sig av barnsoldater. Mitt korta svar då var att ja, det gör de, men jag har inga siffror. Men nu har jag hittat siffror. Det uppskattas finnas mellan sex och tio tusen barnsoldater i CAR idag. Exakt vilka som ska definieras som barnsoldater är i och för sig lite oklart. Alla under arton år är barn enligt FN:s barnkonvention, men hur vet man vilka som är under arton när många inte har koll på sitt födelseår?

Hur som helst, oavsett den exakta åldern på soldaterna träffade jag många äldre personer under min resa till CAR i mars, som var väldigt oroade över att man nu förlorar en generation, som får lära sig att slåss men inte att läsa. Det ger inte hopp för framtiden.

Vad som ändå känns lite hoppfullt är att en av de första överenskommelserna som gjorts på fredsforumet i Bangui den här veckan är att alla väpnade grupper som deltar i samtalen ska avväpna och släppa alla sina barnsoldater, och avhålla sig från att rekrytera nya. Dessa barnsoldater, killar och tjejer under arton år, som har använts i regelrätta strider men också som kontrollanter vid vägspärrar, som torterare, som tjänare och som sexslavar, ska nu alltså få sin frihet åter.

Men att bli fri är förstås bara ett litet steg på vägen. Alla de tusentals barn som nu ska lämna livet som soldater behöver hjälp att komma tillbaka till ett vanligt liv. Här kommer UNICEF att spela en avgörande roll, berättar organisationens talesperson i CAR, Donaing Le Du, för den franska tidningen La Croix.

Helt klart är att också familjer och det centralafrikanska samhället kommer att spela en mycket viktig roll. Det är ju de som måste välkomna dessa barn tillbaka. “Det händer att familjer inte längre vill kännas vid sina barn”, säger Le Du. Jag studsar lite inför detta, för jag har otroligt svårt att tänka mig en centralafrikan som inte skulle ta emot sitt barn som befriats efter att ha varit barnsoldat. Jag tror att många, som inte har egna erfarenheter från Afrika, lätt tänker sig att det kollektiva samhället som finns här skulle “förbjuda” familjer att exempelvis ta emot en hemvändande barnsoldat. Att det inte skulle vara socialt accepterat.

Jag kan för min del inte se att så skulle vara fallet, åtminstone inte i CAR. Precis som för vem som helst i världen kan det helt säkert vara svårt att åter knyta band till ett barn som haft sådana upplevelser och kanske gjort saker som man inte ens vill kännas vid. Men nog kommer den stora majoriteten av centralafrikanska familjer att vilja ta emot barnen med både kärlek och förståelse. Det tror i alla fall jag.

IF

Elda för att skrämma bort onda andar!

Ikväll tänds eldar över hela Sverige och huttrande körer sjunger vårsånger och firar vårens ankomst. Så även i min uppväxtort Vintrosa, lite utanför Örebro, där jag själv ska vara med och sjunga om att Vintern rasat ut.

I år bjuder jag med min vän från Uganda, som inte sett något valborgsmässofirande trots att hon bott i Sverige i nästan två år. När hon frågar varför man firar Valborg är det enklaste svaret förstås att säga att man firar vårens ankomst. Men jag tycker att det är roligt att beskriva bakgrunden till traditionen. Här finns många teorier och spekulationer: att eldandet grundar sig i en rent praktisk uppgift att bränna upp ris som man röjt undan i markerna, att man tände stora bål för att skrämma bort rovdjur när betesdjur släpptes ut på bete, eller att det hela är en sorts nyårsfirande. Men min favoritbeskrivning är att vi från början tände eldar och förde oväsen för att oskadliggöra de onda andar och häxor som ansågs släppas loss just i brytningstiden mellan vinter och vår.

När vänner från Afrika hör om denna förklaring får jag ofta ett litet igenkännande leende till svar, och ett konstaterande: “Jaså, era traditioner grundar sig också i sådana föreställningar.” Europa kanske inte är fullt så sekulärt och rationellt och modernt som det ibland vill ge sken av. Eller har i alla fall inte alltid varit.

DSC_0343

Är det säkert att resa till Centralafrikanska Republiken?

Eftersom vi bokat vår sommarsemester under helgen och jag har haft anledning att kolla UD:s reseinformation för ställen jag aldrig tidigare besökt, passar jag på att också leta rätt på vad som sägs om CAR. Fast jag egentligen redan vet: UD avråder tills vidare från alla resor till CAR. De uppmanar även alla svenskar att lämna landet, eftersom säkerhetssituationen bedöms som “ytterst bekymmersam” med allvarlig politisk instabilitet, hög risk för kriminalitet och dessutom avsaknad av all samhällsservice.

Och det är klart att det i någon mån är sant. Jag skulle inte heller rekommendera någon som inte känner landet att på egen hand resa till CAR idag, och säkerhetsläget är dåligt på många ställen. Men det gör ändå lite ont att detta är den bild av CAR som målas upp inte bara av svenska UD, utan av alla utrikesdepartement i alla länder som jag hört talas om. Och av medier världen över, dessutom.

Min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie gjorde för sex år sedan ett numera berömt tal om faran med en enda berättelse, The danger of a single story. Hon menar att vi alltför ofta bara hör en enda historia från vissa platser i världen, kanske speciellt många platser i Afrika. I fallet CAR hör vi nu bara historien om politisk instabilitet och motsättningar mellan kristna och muslimer. Vi hör om problemen, men inte om glädjeämnena. Vi hör om farorna, men inte om de människor som känner sig trygga. Och, menar Adichie, problemet med detta är att vi därmed missar att det finns riktiga människor bakom historierna. Vi behöver en hel bild, vi behöver mer än bara elände, för att verkligen förstå.

Det är detta jag hela tiden försöker förmedla i det jag skriver. En alternativ historia om CAR. Som inte förnekar den som kablas ut över världen, men som vill visa att kriget, vålden och instabiliteten inte är den enda verkligheten i CAR. Och att man faktiskt kan resa dit utan att riskera liv och lem.

(Kontakta mig gärna om du planerar en resa till CAR och vill bolla lite tankar. Enklast genom att skriva en kommentar på inlägget.)

IF

Fotboll i kvällssol i Gamboula. Verkligen inte bara elände.

Här är ett tidigare inlägg där jag skrivit om detta: Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv och ett försök att bättra på bilden av CAR

Mina flätor och Cultural Appropriation

Inbakade flätor löshår

Lycklig över min nya tillfälliga hairstyle googlar jag på “inbakade flätor vita kvinnor” för att hitta tips på andra modeller att göra i framtiden – och blir förvånad över att hitta flera blogginlägg som handlar om att vita kvinnor över huvud taget inte bör skaffa sådana här frisyrer!

Vad det handlar om är någonting som kallas Cultural Appropriation (CA) eller “kulturellt beslagtagande”. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig hört uttrycket förut, men jag har nu läst mig till att det innebär att någon som tillhör en majoritetskultur “lånar” kulturella uttryck som exempelvis mode, dans, språk eller religiösa symboler från en (förtryckt) minoritetskultur. Det kan ju låta som något fint, att man intresserar sig för denna minoritetskultur, men resultatet kan tyvärr bli det motsatta, då de lånade kulturella uttrycken dräneras på sitt ursprungliga kulturella värde och i sin urvattnade form istället blir en del av majoritetskulturen.

(Här kan man läsa ett blogginlägg som bättre förklarar fenomenet, här finns en annan blogg som förklarar varför det är ett problem.)

Cultural Appropriation är ett omdebatterat uttryck, lite på samma sätt som feminism tycker jag det verkar som. Det finns de som tycker att det belyser viktiga strukturer i samhället, och det finns de som tycker att det är ett ämne som inte ens är värt att ta upp, eftersom det inte är ett “riktigt” problem. Jag tänkte dock inte gå in på just detta mer, utan känner istället att jag på något sätt vill försvara mig och mina flätor. För även om jag aldrig hört om CA förut, så trycker detta på en liten öm punkt någonstans på insidan. Jag har nästan impulsivt känt det ibland, det där att det nästan är lite fult att jag som vit vill kalla mig afrikan. Som att jag klampar in på ett för mig förbjudet område när jag gör det. För jag är ju vit. Jag tillhör den mest privilegierade klicken i världen. Kan jag inte nöja mig med det? Måste jag dessutom göra en annan del av världen till min? Vem är jag att över huvud taget blogga och ge mig själv tolkningsföreträde i ett ämne som borde tillhöra de ursprungliga afrikanerna?

Eller. Vad? Hur ska man tänka?

Så här är det för mig: Mina flätor är inte bara en snygg grej. Det är också någon sorts statement, en identitetsmarkering. Ett sätt att för en liten stund låta min afrikanska identitet synas också på utsidan. Att få chans att känna lite lite tillhörighet till detta som är mitt men ändå inte, som när en av de afrikanska tjejerna i Theos skola kom fram igår morse och sa: “du och jag har samma frisyr!”.

Afrika för mig är inte bara ett gäng kulturella uttryck som jag gillar och har gjort till mina egna. Afrika, och för att vara mer specifik: centrala Afrika, är en stor del av mitt liv och min identitet. Och när jag flätar håret i inbakade flätor eller sätter på mig en pagne (en sarong, typ) är det inte för att jag vill stjäla det gottigaste ur en främmande kultur. Jag gör det för att jag så innerligt gärna vill få känna att även jag till viss del tillhör denna kultur. Mitt utseende till trots.

Jag är väl medveten om att rasism mot svarta är ett oändligt mycket större problem än detta att en vit person känner sig lite utanför i sällskap med svarta vänner. Och jag ska inte ens be om att få kalla mig rasifierad trots att jag ibland uppenbart behandlas annorlunda utifrån att jag i sammanhanget har “fel” hudfärg. Men lika självklart som jag tycker att det är att en svart person ska kunna kalla sig svensk om hen känner sig svensk, lika självklart borde jag få kunna kalla mig halvt centralafrikan. Och göra inbakade flätor utan att riskera att bli beskylld för att ägna mig åt Cultural Appropriation.

“Awali asala baba”

En tillfälle när kvinnor (och män) i CAR kan retas med varandra är ifall någon asala baba. Att sala baba betyder ungefär att vara fåfäng, även om jag uppfattar uttrycket som lite mer lättsamt på sango. Eller åtminstone lite mer frekvent använt än ordet fåfänga. Det har i vilket fall som helst samma dubbla innebörd som på svenska. Det är helt ok att vara lite fåfäng, men går det överstyr kan man få många sneda blickar av människor som anser att man är ytlig och självcentrerad och-allt-vad-det-är.

Idag har jag ägnat mig åt att sala baba och har tillbringat ungefär tre timmar på en hårsalong, med följande resultat:

Hårsalong

Håret

 

Tillsammans med pedikyren (läs: nagellackmålningen) jag fick på Baba Salao-torget i Berberati känner jag mig rätt fin och fixad inför återresan till Sverige.

Nagellack 2Så varför berättar jag detta, mitt bland inlägg om konflikt och flyktingar och allt sådant? Jo, för att ni ska förstå att vardagen fortgår även i CAR, trots allt som hänt och fortfarande händer. Håret har jag nu visserligen fått fixat i Kamerun, men i sällskap med en centralafrikansk kvinna som i all hast fick flytta hit tillsammans med sin man förra året när Fateb, den teologiska fakulteten i Bangui där han studerade, såg sig tvungna att (tillfälligt) använda Yaounde som studieort. Så även om konflikten är ständigt närvarande, ibland endast i samtal, ibland rent fysiskt, fortsätter ändå också andra aspekter av livet. Och kvinnor fortsätter att reta varandra för att sala baba. Det måste vi komma ihåg, och låta människor fortsätta vara människor, istället för att reduceras till att bli offer. Kanske är det också det som är tanken med filmer som den jag skrev om härom dagen. Tack för era kommentarer där, de fick mig att tänka lite längre.

Hårflätning Lolo

Hårflätning pågick även på flera håll i flyktinglägret i Lolo som jag besökte igår. Den här kvinnan får småsmåsmå inbakade flätor i hela håret. Hennes hårbotten svider och spänner nog ännu mer än vad min gör just nu. Men en variant av uttrycket “ska man vara fin får man lida pin” finns på sango också, och förmodligen även på fulata som den här kvinnan talar.