Kategoriarkiv: Rasism, stereotyper och bilden av “den andre”

Att använda dålig franska som lågstatusmarkör

Min kurs i franska fortsätter, och mitt experiment med den centralafrikanska franskan likaså. I förra veckan skrev jag ett arbete som avslutade delkursen om franskspråkig litteratur i världen. Vi fick välja ämne själva, och jag valde att titta närmare på de ord på andra språk än franska, och de uttryck på okonventionell franska, som finns i två av böckerna vi har läst: En boys liv (Ferdinand Oyono) och den självbiografiska Livet utan masker (Maryse Condé). Jag ville undersöka vad dessa typer av ord och uttryck fyller för funktion i texten, och det jag kom fram till var att de två fenomenen motarbetar varandra och strävar åt två olika håll. Detta var en slutsats som min lärare inte höll med om, vilket gjorde det hela ännu mer intressant. Och därför undrar jag förstås: Vad tycker ni som läser bloggen?

Fortsätt läsa Att använda dålig franska som lågstatusmarkör

En boys liv (Une vie de boy) av Ferdinand Oyono

Boken En boys liv hör till den första generationen franskspråkig afrikansk litteratur. Den är skriven av den kamerunesiske författaren Ferdinand Oyono och gavs ut 1956, några år innan Kamerun blev självständigt från Frankrike. Liksom många franskspråkiga afrikanska författare på den tiden hade Oyono fått sin högre utbildning i Frankrike, och hans texter är färgade av de franska litterära idealen. Samtidigt har han en egen, unik ton, och det är med rätta som En boys liv har blivit en klassiker. Utan att öppet kritisera det koloniala systemet lyckas han, med sin blandning av ironi och allvar, att sätta ljuset på många av de orättvisor som var en del av den koloniala ideologin.

Bokens huvudperson Toundi är en ung afrikansk man som rymt från sin familj och blivit omhändertagen av en fransk katolsk präst, fader Gilbert. När denne hastigt dör blir Toundi istället hustjänare hos den franske kommendanten. Till en början är han mycket nöjd med sitt arbete, men det ska snart visa sig att han har högre ambitioner än en afrikan kan tillåtas ha i det koloniala systemet, något som kommer att få allvarliga konsekvenser. Som hustjänare får han reda på några av kommendantens och dennes fru mest privata angelägenheter. De andra tjänarna råder honom att inte lägga sig i, men han kan inte hålla sina egna känslor och tankar borta, och blir snart indragen i något han inte kan ta sig ur. Fortsätt läsa En boys liv (Une vie de boy) av Ferdinand Oyono

Att det ska vara så svårt att prata som man vill prata!

På franskakursen just nu läser vi Une vie de boy (En boys liv) av Ferdinand Oyono. Ikväll har vi seminarier för att diskutera boken över internet. Jag har under förra veckan lagt in en presentationsvideo på mig själv kursrummet på nätet. I den videon pratar jag “min” franska och förklarar till och med kort varifrån mitt uttal kommer. Och ändå sitter jag sen där, när jag ska diskutera i grupp, och försöker anpassa mig till att prata med mer fransk accent. Fast jag inte vill. Fast vi till och med läser en bok som är skriven av en kamerunesisk författare, som på ett genialiskt sätt genom berättelsens inledning ger sig själv tillåtelse att skriva på sin egen franska. (Jag ska skriva mer om själva boken så småningom.) Hur svårt ska det vara?

Fast ok… jag vet ju varför det blir så här. Förutom min egen drivkraft att prata så “snygg” franska som möjligt, så handlar detta också om att jag är rädd att jag, genom att prata på mitt centralafrikanska sätt, på något sätt skulle framstå som att jag vill göra mig lustig över den centralafrikanska franskan. Varför? För att jag har hört det alltför ofta: människor som pratar med överdriven afrikansk brytning samtidigt som de berättar om något som en afrikan har sagt och som de tycker är roligt eller larvigt. Ja, jag har inte bara hört andra göra det. Jag har gjort samma sak själv. Tyvärr. Ja, det förekommer faktiskt i boken vi läser också, detta sätt att skämta om “infödingarnas” sätt att prata. Och visst måste man få skämta. Men när skämten går helt i linje med ett system som underbygger rasistiska strukturer, då blir det ändå osmakligt.

Så mycket makt i användandet av ett språk.

Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment

Jag är tillbaka på universitetet. På heltid. Efter tre års arbete med internationellt bistånd på PMU har jag tagit steget tillbaka till något som jag påbörjade direkt efter gymnasiet: franskastudier. Det är femton år sedan jag gjorde franska A som min första universitetskurs, på distans och halvfart vid Örebro universitet. Under året som jag läste den kursen tillbringade jag en del tid i norra CAR, där jag började lära mig lite mer om den centralafrikanska vildmarken och safari – det som skulle bli en viktig del av de kommande fem-tio åren av mitt liv.

Under många år trodde jag att den där kursen i franska skulle få stå för sig själv, och att jag, om jag någonsin skulle satsa på universitetsstudier igen, skulle välja ett annat ämne. Och jag har ju läst lite utveckling, lite fred och konflikt, lite kreativt skrivande, men inget som räckt till en färdig examen. Men så började jag titta på möjligheterna att arbeta som översättare och tolk, Fortsätt läsa Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment

Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.

Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar. Fortsätt läsa Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.

Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:

Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst. Fortsätt läsa Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.

Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ‘Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

Fortsätt läsa Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Vi är på väg till CAR, jag och min syster Elise. Vi reser hemifrån ikväll och kommer vara borta i två veckor. Eftersom resvägen är rätt lång innebär det ungefär tio dagar i CAR. Och vad ska vi göra med de dagarna?

Syftet med resan – förutom det där med att få komma hem och träffa vänner – är att samla berättelser och intryck, som vi sedan vill använda för att skriva och skapa musik (det sistnämnda gäller framför allt Elise). Vårt tema för resan är “uttryck”, och för varje dag kommer vi att fundera över vad olika saker och människor uttrycker, tex “Vad uttrycker marken?” och “Vad uttrycker blickar?” Utifrån dessa teman kommer vi varje dag att spela in en gemensam ljuddagbok, som vi förhoppningsvis senare ska kunna använda och dela med er i olika sammanhang. I den mån vi kommer åt internet, kommer vi också att blogga och instagramma kring temat.

Fortsätt läsa Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra. Fortsätt läsa Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.

Det finns ett ämne som kommit i min väg flera gånger den senaste tiden, och som jag därför känner att det är dags att skriva något om. Det började med en artikel av Maria Eriksson Baaz i Journalisten, med rubriken Mediebilder av biståndet bidrar till rasism. Därefter har frågan kommit upp i samtal, både med kollegor och med andra vänner. Vi har tillsammans skrattat åt youtube-klipp som driver med den klassiska bilden av vita biståndsarbetare och uppmanat alla att följa instagramkontot @barbiesaviour som gör ungefär detsamma.

Vad det handlar om är alltså att den bild av Afrika som tyvärr fortfarande har företräde i media – en bild av en kontinent bebodd av människor som likt hjälplösa offer är fast i fattigdom, korruption, ojämställda relationer, osv – också fortsätter att reproduceras av biståndsindustrin. Detta är förstås inte så konstigt. Biståndet är beroende av att kunna samla in pengar, och det gör man inte genom att visa att Afrika utvecklas ekonomiskt och att det finns resurser på plats i form av både kompetens, materiella tillgångar och entreprenörsanda. (Detsamma gäller förstås för andra delar av världen som idag tar emot bistånd från Väst, men eftersom jag brukar fokusera på Afrika så gör jag det även nu.)

Fortsätt läsa Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.