Kategoriarkiv: Rasism, stereotyper och bilden av ”den andre”

Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.

Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar. Fortsätt läsa Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.

Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:

Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst. Fortsätt läsa Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.

Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ‘Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

Fortsätt läsa Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Vi är på väg till CAR, jag och min syster Elise. Vi reser hemifrån ikväll och kommer vara borta i två veckor. Eftersom resvägen är rätt lång innebär det ungefär tio dagar i CAR. Och vad ska vi göra med de dagarna?

Syftet med resan – förutom det där med att få komma hem och träffa vänner – är att samla berättelser och intryck, som vi sedan vill använda för att skriva och skapa musik (det sistnämnda gäller framför allt Elise). Vårt tema för resan är ”uttryck”, och för varje dag kommer vi att fundera över vad olika saker och människor uttrycker, tex “Vad uttrycker marken?” och “Vad uttrycker blickar?” Utifrån dessa teman kommer vi varje dag att spela in en gemensam ljuddagbok, som vi förhoppningsvis senare ska kunna använda och dela med er i olika sammanhang. I den mån vi kommer åt internet, kommer vi också att blogga och instagramma kring temat.

Fortsätt läsa Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra. Fortsätt läsa Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.

Det finns ett ämne som kommit i min väg flera gånger den senaste tiden, och som jag därför känner att det är dags att skriva något om. Det började med en artikel av Maria Eriksson Baaz i Journalisten, med rubriken Mediebilder av biståndet bidrar till rasism. Därefter har frågan kommit upp i samtal, både med kollegor och med andra vänner. Vi har tillsammans skrattat åt youtube-klipp som driver med den klassiska bilden av vita biståndsarbetare och uppmanat alla att följa instagramkontot @barbiesaviour som gör ungefär detsamma.

Vad det handlar om är alltså att den bild av Afrika som tyvärr fortfarande har företräde i media – en bild av en kontinent bebodd av människor som likt hjälplösa offer är fast i fattigdom, korruption, ojämställda relationer, osv – också fortsätter att reproduceras av biståndsindustrin. Detta är förstås inte så konstigt. Biståndet är beroende av att kunna samla in pengar, och det gör man inte genom att visa att Afrika utvecklas ekonomiskt och att det finns resurser på plats i form av både kompetens, materiella tillgångar och entreprenörsanda. (Detsamma gäller förstås för andra delar av världen som idag tar emot bistånd från Väst, men eftersom jag brukar fokusera på Afrika så gör jag det även nu.)

Fortsätt läsa Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.

Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Jag läste hos Lady Dahmer om boken Farfar har fyra fruar, som blivit ett hett debattämne de senaste dagarna tillsammans med en annan bok, Mormor är inget spökeFörfattare till böckerna är svensken Oscar Trimbel, som skriver på sin hemsida att han bott och arbetat i Somalia, där böckerna utspelar sig. De är utgivna av förlaget Bokmaskinen, och har ställts ut och sålts på Bokmässan av föreningen Somali Nordic Culture.

Debatten som blossat upp kring dessa böcker handlar om att många reagerar mot att de normaliserar polygami och en syn på kvinnor som icke jämställda. Många kommenterar att detta är något som ”inte hör hemma i vårt land” och att vi inte ”vill att våra barn ska läsa om sådant”. Anmärkningsvärt är dock (vilket även Lady Dahmer påpekar) att jag hittills inte hittat någon enda person som faktiskt läst böckerna och kan presentera något annat än rena gissningar kring vad de handlar om. Fortsätt läsa Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

7 miljoner steg längs Nilen är inte nog

Efter att ha ramlat över en kort artikel som en vän delade på Facebook har jag ägnat några kvällar åt att titta på en dokumentär som ligger ute på UR Play: 7 miljoner steg längs Nilen. I fyra 45-minutersavsnitt skildras hur brittiske Levison Wood, som ”den första människan någonsin” vandrar från Nilens källa i Rwanda till dess utlopp i Medelhavet i Egypten.

Enligt artikeln som min vän delade skulle dokumentären ge en ”onyanserad och kolonial bild”, och eftersom jag själv är intresserad av den här sortens frågor kunde jag inte låta bli att titta för att se om jag höll med. Och jag försökte vara positiv. Jag hade förväntat mig vissa tråkiga stereotypa bilder av Afrika, men dokumentären ligger ändå ute på UR. Det kunde väl ändå inte vara SÅ illa? Fortsätt läsa 7 miljoner steg längs Nilen är inte nog

Omvänd rasism?

Som ni kanske märkt håller jag på och flyttar över inlägg från mina tidigare bloggar till denna. Det är en lång process, som tar extra tid för att jag fastnar på vart och vartannat inlägg och funderar på om jag vill ha med dem eller inte. Om jag tycker att det är relevant. Om jag kan stå för det. Ett av dessa inlägg var ett som jag skrev för ganska precis två år sedan, med rubriken En massa människor och en vit. Det hade pratats en massa i medier och sociala medier om rasism, i samband med att ordet negerbollar försvann ur SAOL, och jag hade funderat en hel del på detta med omvänd rasism. Alltså: svartas rasism mot vita. Min slutsats då var att det, åtminstone i delar av Afrika, finns rasistiska strukturer som spelar till de vitas nackdel. Att svartas diskriminering av vita inte på något sätt är jämförbart med vitas diskriminering av svarta, men att det ändå existerar.

Nu har jag tänkt i två år till. Och jag tycker fortfarande att detta är svårt att formulera. Idag skulle jag bestämt hävda att omvänd rasism inte existerar. Den betydelse som jag vill lägga i ordet rasism idag handlar specifikt om de strukturer som finns i samhället och som ger vita en fördel av att vara just vita. Dessa strukturer finns över hela världen, och som vit kan jag leva rätt ovetandes om dem, eftersom jag inte lägger märke till dem. Men vad jag lägger märke till eller inte har ingen stor betydelse i sammanhanget. Strukturerna finns, oavsett om jag uppfattar dem eller ej, och de placerar ständigt vita högst upp i den sociala rangordningen. Och inte minst: vi är alla en del av detta system, vare sig vi vill eller inte. Att vara helt opåverkad av det och aldrig bidra till att reproducera mönstret tror jag faktiskt är omöjligt. Fortsätt läsa Omvänd rasism?

Hur skriver jag om Afrika?

Jag har lite identitetskris i mitt skrivande efter Kenyaresan och efter att ha läst den lilla satiriska novellen ”How to Write about Africa” av Binyavanga Wainaina. Jag skriver mycket om Afrika, eftersom jag har så mycket därifrån som jag vill berätta om. Och jag tycker själv att jag har ganska bra koll på hur jag ska skriva för att undvika de stereotyper som Wainaina skriver om i sin novell. Han radar träffsäkert upp saker som förekommer i klassiska skildringar av Afrika, och som upprätthåller den bild som har byggts av kontinenten ända sedan kolonialtiden och kanske ännu längre tillbaka: svält, solnedgångar, vilda djur, fattigdom och naturromantik. ”Riktiga” afrikaner ska vara zulu eller masai, eller korrupta politiker. Framgångsrika afrikaner får bara skildras om de tagit nobelpriset, annars platsar de inte. Listan kan göras lång, och allra helst skulle jag bara vilja översätta hela novellen och posta den så att ni får läsa. (Finns den förresten översatt till svenska? Någon som vet? Jag har letat men har inte hittat den.)

Vad jag bråkat med mig själv om de sista veckorna är om det verkligen räcker att ha koll. Hur medvetet jag än skriver, är min skildring av Afrika i någon mån en utifrånskildring. Hur mycket jag själv känner mig hemma i Centralafrika är det inte mitt ursprung. Och även om jag tycker att en människa först och främst själv måste få definiera var hon känner sig hemma, och även om jag på alla sätt och vis tycker att en människa som inte har sitt etniska ursprung i Sverige helt och fullt måste få kalla sig svensk om hon vill det, så kan jag inte komma ifrån att det finns ett obehagligt arv i form av rasistiska strukturer när det gäller vita som ger sig själva företräde till en del av världen som inte är ”deras egen”. Och även om jag skulle önska att saker var annorlunda, att alla människor på jorden var jämlika och jämställda, så måste jag förhålla mig till att jag är en del av den vita, västerländska världen, och att det finns strukturer som bara på grund av min hudfärg och ursprung ställer mig högre upp i hierarkin.

Fortsätt läsa Hur skriver jag om Afrika?