Kategoriarkiv: Övrigt

Filmtips – Girls Rising om modiga tjejer

Det händer inte ofta, men ibland får jag för mig att fördriva en del av kvällen med att titta på en film. Men eftersom jag alltid har varit en total nolla på filmer vet jag aldrig vad jag ska se, så det brukar sluta med att jag kollar runt på Netflix och väljer något lite på måfå. Den här gången blev det fullträff!

Jag ramlade på en dokumentärfilm från 2013 som heter Girls Rising. I nio olika kort-dokumentärer skildras nio flickor från olika platser i världen. Det är genomgående flickor som lever ett utsatt liv, men som har en drivkraft och får stöd att förändra sin verklighet till det bättre. Många är riktiga lyckohistorier och det skulle kunna kännas lite väl rosafluffigt och gulligt, men dokumentärerna varvas med fakta om flickors utsatthet, och de positiva historierna blir en hoppfull motbild till denna fakta.

IMG_20160613_224505

Att kortfilmerna om de olika flickorna är sinsemellan väldigt olika, och flera av dem väldigt konstnärligt utformade, gör också sitt till för att göra detta till en filmupplevelse som känns lite större än vad man kanske väntar sig av en dokumentärfilm. Ruksana, som älskar att måla, får till exempel fullt av tecknade blommor och fjärilar som flyger omkring på de annars helt realistiskt filmade gatorna i Kolkata.

Det genomgående budskapet är egentligen väldigt enkelt och kan sammanfattas med några få ord: Låt flickor gå i skolan! Det hjälper dem att förändra sitt eget liv!

Här finns en trailer. Och hela dokumentären finns på Netflix.

 

Improvisation. Kommunikation.

Spirea

Igår när jag kom hem från jobbet var det verkligen försommar i luften. Jag sparkade av kontorsskorna och tog en promenad till affären. Solen i nacken och doften av spirea i luften. En av de där små stunderna, ni vet, när allt bara. är. så. bra.

Och som det barn av min tid som jag är, kände jag genast behovet att få förmedla känslan till andra. Så jag tog ovanstående bild och instagrammade. Och visste på en gång att egentligen var det ju inte alls bilden jag ville förmedla, utan doften. Så jag skrev något om #scentogram och kände mig ändå nöjd.

Det där började snurra i tankarna, om hur vi faktiskt ständigt måste improvisera i vår kommunikation människor emellan. Vi har alla en inre värld som vi aldrig kan förmedla fullt ut, för att vi måste gå omvägen via ord. Eller en blick. En bild. Kanske en kram eller bara fingertoppar som hastigt nuddar vid varandra.

Att nå fram till andra, att få sagt det vi vill, att förstå och bli förstådda, att verkligen mötas… det är inte lätt. Och ändå är det vad vi ständigt försöker och försöker igen. Heja oss för det! För att vi fortsätter att försöka. Och för att vi ibland faktiskt når fram och träffar mitt i prick.

Var med och spring för Panzi du med!

Tack till er som redan sponsrat mitt springande! Om det är nån som fortfarande funderar, eller kanske till och med vill vara med och springa lite själv, så finns hela insamlingen till loppet på PMU:s hemsida. Hundra tusen kronor är det totala insamlingsmålet, som en symbol för avståndet mellan Sverige och Panzi – tusen mil. Med en hundring per mil når vi dit tillsammans.

Run for Panzi – en annan utmaning

Nej, jag ska alltså inte färga håret blått. Men jag har antagit en annan utmaning. Om tre veckor ska jag, tillsammans med ett stafettlag från jobbet, delta i Tjejmarathon, till förmån för Kongos kvinnor. Närmare bestämt för Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo, som specialiserat sig på att ta hand om kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt. Ni kanske har hört talas om Dr Mukwege och det fantastiska jobb som han och hela sjukhusets personal gör för att hela dessa kvinnor. Annars kan ni läsa mer om det här.

Loppet samlar alltså in pengar till Panizis arbete, och som deltagare förväntas jag, utöver startavgiften på 450 kr, samla in minst 1000 kr från vänner och bekanta. Alltså behöver jag er hjälp. Kan du tänka dig att bidra med en femtiolapp eller en hundring eller valfritt belopp? Du kan i så fall ge ditt stöd på tre sätt:

  • Med kort: Klicka här för att komma till PMU:s insamlingssida. (Kom ihåg att skriva mitt namn i kommentarsfältet!)
  • Med sms:  Sms:a RUNFORPANZI till 72980 för att skänka 100 SEK. Skicka sedan ett sms till mig på 073-0735285 så att jag får med summan i “min” insamling.
  • Det går också bra att ge pengar till mig i handen, så sätter jag in dem.

Tack på förhand!

2015-09-05 12(Och för er som drar er till minnes att jag i höstas sprang Bergslagsleden Ultra, ett terränglopp på 47,5 km: Nej, det är så klart ingen jätteutmaning för mig att springa en av fem mil på Tjejmarathon. Det är liksom inte på grund av min “gigantiska” insats som ni ska skänka pengar. Utan på grund av Panzisjukhusets på riktigt-gigantiska insats för kvinnor i Kongo. Här finns ett par filmer som visar lite av det arbete de gör. De återställer inte bara sargade kroppar. De hjälper till att bygga drömmar.)

 

Ska jag skriva om…?

…det känns ju omöjligt att helt ignorera här på bloggen att det hänt, detta att Erik hamnade i eldstrid med tjuvjägare i Garamba i lördags och blev skjuten i benet. Chockerande och samtidigt inte helt oväntat, oron att något sådant ska hända har jag levt med länge. Men jag tänker inte skriva mer om det. Det är det så många som gör ändå och jag har inget nytt att tillföra. (Här kan man bland annat läsa om vad som hände.)

Jag konstaterar bara att det är gott att han är vid liv.

Projekt etablering i Sverige

Igår skrev jag om att jag flyttar hem. Mentalt alltså. Flyttar hem hit där jag bott i flera år, i Örebro, och släpper för ett tag tanken på att så fort som möjligt ta mig tillbaka till CAR.

En del i detta, som vi kan kalla “projekt etablering i Sverige” är också ett nytt jobb. Ett jättelokalt förankrat sådant. (Inte.) I Stockholm. På PMU, som administratör inom bland annat humanitärt bistånd.  Med hela världen som arena. Haha, så mycket för att hålla mig inom Sverige.

Detta jobb innebär en del pendling. Två dagar i veckan är jag på kontoret, vilket innebär totalt sex timmars restid tur och retur (och det som är mest tur är att jag kan jobba på tåget). Två dagar i veckan jobbar jag hemifrån.

Just det här med pendlingen har hittills varit lite svårt att få till, vilket man kunnat följa på mitt instagram. (Vill ni följa mig där så hittar ni mitt instagramflöde här till vänster.) Glömda nycklar, glömda datorskärmar och glömda plånböcker har nästan blivit vardag. Och lite långa dagar blir det. Men just nu känns det ändå som en bra lösning, det här jobbet. Det är kul och det ger värdefull erfarenhet. Och trevliga kollegor och många intressanta fikasamtal om läget i världen.

Och så en egen kontorsplats där jag kan sätta upp teckningar från barnen (i väntan på viktiga jobbpapper som ska fylla utrymmet). Bara en sån grej.

IMG_20160331_150305

 

Flytta hem mentalt

För ett tag sen skrev jag om att den senaste tiden varit lite förvirrad. Att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om när vardagen förändras och jag inte längre har en kontinuerlig kontakt med CAR som tidigare. Efter ett ganska utdraget avslut av engagemanget i CAWA (och därtill en kraschad parrelation, som jag kanske eller kanske inte skriver mer om senare) har min vinter varit någon sorts flytande blandning av föräldraledighet, studier i kreativt skrivande och en del vikariejobb. Jag har letat mig fram och funderat på vad jag ska göra härnäst, blandat skrivardrömmar med lite mer konkreta tankar om att kanske-borde-jag-plugga-och-BLI-något.

Och i alla dessa tankar om VAD jag vill göra, har det blivit tydligt att jag har fokuserat väldigt mycket på VAR jag vill göra det jag gör. Jag har, ända sedan jag mer eller mindre tvingades flytta tillbaka till Sverige för snart fem år sedan, levt med tanken att det här är tillfälligt. Att jag snart ska tillbaka. Till CAR. Eller i alla fall till Afrika. Och att jag alltså måste satsa på någon sorts sysselsättning som kan ta mig dit.

Jag har hela tiden sagt att jag trivs i Sverige, att jag måste ha ett liv i Sverige, att jag inte längtar BORT från Sverige (utan bara TILL) RCA. Men nu när allt flyter ut och jag står och kan välja nästan vilken väg jag vill framåt (med den lilla haken att min väg också måste funka för barnen) så frågar jag mig:

Har jag verkligen haft ett liv i Sverige under tiden som varit? Och hur viktigt är det egentligen, detta att snarast möjligt återvända till CAR och Afrika?

Det är klart att CAR alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv och att jag inte kommer att släppa kontakten. Jag har fortfarande vänner där och jag känner mig fortfarande hemma där. Men under vintern har tanken också slagit rot att det kanske är dags att flytta “hem”. På riktigt. Vänja mig vid tanken på att leva här under många år framöver. Inte leta vägar bort. Vara här och vara tillfreds med det.

Bara att skriva så gör mig lite orolig. Jag har en rastlöshet i kroppen, jag vill inte vara för länge på samma ställe. De säger att man lätt blir sån när man växer upp som jag gjort, med fötterna i flera olika hemländer. Och nej, mitt perspektiv är inte att köpa-hus-och-slå-mig-till-ro-och-aldrig-planera-att-flytta-mer. Men kanske fem år. Kanske tio. (Gah!) Kanske på obestämd tid men i alla fall med inställningen att nu bor vi här. Just nu behöver jag inte leta möjligheter att flytta härifrån. Och behöver jag känna att jag inte bara finns i ett helsvenskt, helvitt, helmedelsvensson sammanhang så får jag hitta det sammanhanget här.

Kan vi säga så? Att jag flyttar hem hit. Och skriver hemifrån här. Så får vi se vart det leder.

IMG_20160411_172652

Och hemma i Örebro just nu innebär dessa vackra utanför ytterdörren.

Att skriva könlöst

Ikväll har jag varit på en skriv-workshop! I Örebro hålls den här veckan Systerskapsfestivalen, med fokus på frågor om genus och jämställdhet, och en av sakerna på dagens programmet var denna workshop om genus, text och språk.

Vi var en liten grupp som pratade om olika sätt att skriva könsneutralt, och lite om varför man ska göra det. Det här här verkligen inte mitt expertområde, men jag tycker att det är spännande, och visst finns det paralleller med mina hjärtefrågor, om hur man beskriver andra kulturer i förhållande till vår egen. Stereotyper kan ju både vara könsstereotyper och etniska stereotyper.

Ordet hen diskuterades så klart. Själv kan jag inte förstå varför det är så laddat för många. Det är ju bara ett praktiskt neutralt personligt pronomen, som passar finfint att använda istället för det krångligare och osnyggare han/hon. Vi konstaterade också att det finns många fler ord som är klart könsbundna. Bror/syster till exempel. En intressant grej är att på sango “sorteras” syskon först och främst efter om de är äldre än en själv. Storebror/storasyster heter yaya och lillebror/lillasyster heter ngambe. Vilket kön de har är kanske ovidkommande, eller självklart. Eller så får man helt enkelt precisera genom att ange könet.

Kvällen avslutades med en övning där man skulle skriva en scen och beskriva en karaktär som inte tilldelas ett kön. Spontant tänkte jag att det skulle vara svårt, men det var lättare än jag trodde. Här är vad jag skrev. Är ni sugna är det bara att fortsätta berättelsen…

Det var redan sent. Vi satt runt brasan och hade druckit upp det sista av vårt te. Började dåsa bort i värmen från glöden. Ute strilade regnet och vi var alla tacksamma att vi inte behövde gå ut. Då bankade det på dörren, tre dova slag.

   – Kom in! ropade Kim.

Dörren gled upp och en gestalt klev in i det svaga ljuset. Regnvattnet droppade från den svarta ponchon, som täckte det mesta av den oformliga kroppen. Bara ansiktet var synligt, och från det plirade två små, mörka ögon.

   – Hallå på er!

   Rösten var långsam och släpig. Alla stirrade.

   – Kom in, sa Kim osäkert.

   Den oväntade besökaren rörde sig mot oss i sakta mak. Regnvattnet droppade om ponchon och lämnade blöta fläckar på golvet, men den fick hänga kvar på sin bärare som slog sig ned framför elden. De små ögonen såg på oss, i tur och ordning. Sedan började den släpiga rösten berätta. Först långsamt, trevande, men efterhand som kroppen värmdes av elden alltmer energiskt.

Ett glas vatten och tacksamheten

Varje kväll när jag lagt barnen kommer Axel på: “Mamma jag är törstig!” Det har alltid retat mig och jag har tjatat och tjatat: “Kom ihåg nu att dricka INNAN du går och lägger dig!”

Men idag slog det mig att den där irritationen har försvunnit de sista veckorna, och ersatts med en tacksamhet. I ett globalt perspektiv är jag så lyckligt lottad som bara kan gå ut i köket, ta ett glas ur skåpet, sätta på kranen och fylla det med rent, kallt vatten. Se min femåring dricka i stora klunkar, och därefter lägga sig ner på kudden, otörstig. Det finns många mammor i världen som inte kan tillgodo se ens den här sortens grundläggande behov. Det finns ännu fler som kanske kan, men som måste jobba mycket hårdare än jag för det där glaset med vatten.

Jag har testat, i små glimtar, att leva en annan typ av liv. Jag vet hur det är att somna törstig. Att erbjuda den sista slurken rent vatten till sitt barn när det bränner av törst i ens egen hals. För mig har dessa prövningar aldrig varat särskilt länge. För andra är det vardag.

Man kan inte jämföra problem eller sorger. Alla i världen har sin beskärda del av motgångar, och jag kan inte ignorera det som är jobbigt i mitt liv bara för att det finns andra som har det värre. Men jag tänker att vi alla nog mår bra av att ibland öva oss i tacksamhet över det vi faktiskt har. Saker som är så självklara för oss att vi inte ens tänker på det. Som att kunna ge barnen vatten när de ber om det.

Virunga – ur männens perspektiv

Igår kväll tittade jag på dokumentären Virunga (se trailern här), som visar utmaningen i att jobba med djurskydd i en politiskt instabil region som östra Kongo.

Det är en välgjord film, och jag känner igen mycket av problematiken som målas upp från andra parker i centrala Afrika: Vapen och militära grupper som dels tjuvjagar, dels skapar ett säkerhetsmässigt problematiskt läge där det är svårt att fokusera på djurskyddet. Och så pengar, ekonomiska intressen som underminerar parkens verksamhet.

Här finns människor som slåss för att parken ska få finnas och som ser dess värde både för djuren och naturen i sig, men också för att naturturism är en ekonomisk resurs att ta vara på. Och så finns det andra som menar att utvinning av olja och mineraler är så mycket mer lönsam och kan ge mycket större ekonomisk tillväxt regionen.

Det som slår mig i Virunga-filmen är dock vilka som får komma till tals, vilka som får berätta historien om Virungaparken. Trots en ung, vit kvinnlig journalist som spelar en viktig roll, är det helt klart en manlig värld som skildras. Det är en värld där kampen för parken är ett krig. Ett riktigt krig med arméer, uniformer och automatvapen.

Och jag vet, militära grupper och tjuvjägare är beväpnade och drar sig inte för att döda. Jag förstår behovet av att ha parkvakter som arbetar med militärisk disciplin för att skydda djurlivet. Men jag undrar ändå: är det hela sanningen om hur Afrikas djurliv ska kunna räddas? Eller finns det andra perspektiv, andra sätt?

Och jag undrar: Varför kommer de afrikanska kvinnornas röster inte fram i dokumentären om Virunga?

Virunga cover