Kategoriarkiv: Övrigt

Temat ‘Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.

Under den dag under RCA-resan då temat var ”vad uttrycker blickar?” funderade jag mycket över relationer. De blickar man ser är ju gärna dem som riktas mot en själv, och därför blev det, trots vår intention att inte fokusera på oss själva, en rätt självcentrerad dag. Jag tänkte mycket på hur människor uppfattar mig.

Det är stor skillnad att vistas på en plats där man ser ut som majoriteten av befolkningen, och att vara den som sticker ut och är annorlunda. I RCA är jag annorlunda. När okända människor tittar på mig där, skapar de sig en bild som – att döma av hur de sedan behandlar mig – bland annat innebär att jag är rik, att jag kommer från ett land långt bort med annorlunda livsstil, att jag inte kan språket och att jag känner mig lite otrygg i situationen. När jag sedan börjar prata på i stort sett flytande sango kan jag se i människors blickar hur de ändrar uppfattning om mig. Det är en njutning, det ska jag erkänna, att få bevisa att jag inte är så lost som de trott. Att få stå där och hävda att jag faktiskt hör till, att jag har bott i det här landet i nästan halva mitt liv. Fortsätt läsa Temat ‘Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.

Yaounde och på väg hem.

Nu är vi tillbaka i Yaounde efter tio fina och intensiva dagar i Gamboula och Berberati. Vi har haft väldigt liten tillgång till Internet under resan. Ni som följer mig på Instagram har kunnat se lite bilder, men något bloggande har det inte blivit. Men jag har skrivit ändå, och kommer att lägga upp texter i efterhand, daterade de datum då jag skulle ha lagt upp dem. Så håll utkik längre ner i flödet.

Mental vaccination mot vardagsstress

Fredag kväll, nästan natt. Denna fantastiska stund på veckan när lugnet får lägga sig. Barnen har somnat. Diskmaskinen surrar tyst i rummet bredvid. Mörkret har svartnat utanför fönstren och framför ligger två lediga dagar. Jag sitter i soffan och dricker te och försöker låta bli skålen med överblivet godis på bordet. Inte för att jag är så mån att undvika socker, utan för att jag nyss svalt den sista av tre kapslar oralt tyfoidvaccin. Små försvagade salmonellabakterier guppar omkring i min mage och behöver vara ostörda några timmar för att bygga upp mitt immunförsvar. Så jag dricker te och njuter av tystnaden.

Det är höst nu. Oundvikligen är det så. Än kan vi hoppas på fina, varma dagar innan mörkret sänker sig alltmer, men höst är det, och med det har allt startat igång. Allt det som vi försökte vila från under några intensiva sommarveckor. Nu är den här igen, vardagen med sitt pussel på lite för avancerad nivå. Tidiga fritidsmorgnar, skoldagar, tågpendling, kontorstimmar, hämtningskrångel, matlagningsstress, ovikta tvätthögar och snabb godnattläsging innan klockan blir alltför mycket. Det är som det brukar vara. Fortsätt läsa Mental vaccination mot vardagsstress

Översikt över bloggens utveckling

I någon mån har ämnena på den här bloggen varit konstanta över tiden. Jag har ständigt återkommit till ämnen som vardagen i Centralafrikanska Republiken, utvecklingsfrågor, problemet med stereotypa beskrivningar av Afrika… Men det går ändå att se några tydliga trender över tid. Här är en översikt över bloggens (och min) utveckling sedan starten:

2009-2010: Jag och min dåvarande man Erik driver ett safariföretag, CAWA, i Centralafrikanska Republiken (CAR), och jag bloggar framför allt om vår vardag där, och saker som händer omkring oss. Bloggen heter först Safari, och får efter en tid underrubriken Hemifrån och hem.

2011-2014: I april 2011 får jag hastigt flytta till Sverige då vår äldsta pojke insjuknar i en autoimmun sjukdom. Under åren som följer pendlar vi fram och tillbaka mellan Sverige och CAR. Under en del av denna tid studerar jag också Fred och Konflikt vid Uppsala universitet, och på bloggen blir det mycket fokus på den konflikt som samtidigt utvecklas i CAR.

2015-nutid: Vi avslutar vårt safariföretag, och jag har därmed inte längre någon direkt arbetsmässig koppling till CAR. Jag och Erik går isär och jag blir bofast i Sverige, tillsammans med våra två barn. Jag studerar litteratur och kreativt skrivande, vilket så småningom syns på bloggen i form av bokrecensioner och annat läs- och skrivrelaterat material. Namnet Safari försvinner och bloggen får under en tid bara heta Hemifrån och hem, tills jag byter igen till det nuvarande namnet Made of stories.

Färdig med import av gamla inlägg!

Nu är jag klar! Nu finns allt mitt bloggande för första gången sedan 2011 samlat i en och samma blogg. Det känns kul! Och ni som prenumererar och har fått hundratals mejl om nya inlägg som visar sig vara från 2009: nu blir det inget mer sånt. Nu kommer bara nya inlägg.

Importerar inlägg

Ni som prenumererar på inlägg… jag har kommit på att jag kan importera utvalt innehåll från min(a) tidigare blogg(ar). Så det kommer att komma upp ganska mycket gammalt nu här ett tag framöver. Ni får stå ut. Eller ta bort era prenumerationer ett tag om det blir för mycket. Sorry.

Jag har tänkt helt fel om tillfälliga uppehållstillstånd

Idag väntas Sveriges regering rösta igenom ett lagförslag som gör det möjligt att ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Kritiken mot förslaget har varit massiv, och ett återkommande argument är att den nya lagen splittrar familjer.

Jag ska erkänna att jag under en tid sett upprop om detta men tänkt att hallå, det kanske faktiskt inte är så tokigt i alla fall med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Vi står i en pressad situation (även om de som flyr självklart är ännu mer pressade) och vi måste hitta sätt att handskas med den. Oavsett om man är för eller mot flyktingmottagande är det uppenbart att vi just nu är en situation som inte är lätt att hantera och där det inte finns någon enkel lösning. Jag har försökt dra paralleller till hur man skulle kunna bete sig på ett privat plan. Jag skulle kunna låta en person i akut behov av bostad flytta in i ett rum hos mig, men jag skulle då se det som en tillfällig lösning och skulle redan från början sätta upp en tidsgräns, som hjälp för både mig och den inneboende att hitta en bättre lösning. Slutsats: Alltså är det rimligt att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Men någonting i det där har skavt. Det har känts som ett lite för enkelt argument i en tid då debatten alltför ofta blir förenklad. ”Invandrare” klumpas ihop till en problemgrupp. ”Svenska värderingar” presenteras som garanten för vår välfärd.

Eller, å andra sidan, det nya lagförslaget beskrivs som något som splittrar familjer. Fasansfullt, jo, så klart. Ingen vill väl tänka sig att ett barn ska behöva vänta tre år på sin mamma som i den här videon från Röda Korset. Men det där räcker inte riktigt för mig. Argumentet att vi inte vill splittra familjer blir ett icke-argument. Det är klart vi inte vill! Men frågan kvarstår (och ursäkta nu om jag verkar helt blåst):  Varför leder tillfälliga uppehållstillstånd till splittrade familjer? Är det ändå inte en bra att under en begränsad tid kunna bevilja akut skydd till fler behövande?

Så. Jag googlade lite för att ta reda på mer. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Men om det nu är någon mer som funderar över det här lagförslaget så kommer här de punkter som fick mig att förstå varför det får kritik – och totalt förkasta min egen idé om att tillfälliga uppehållstillstånd kanske ändå är en bra grej.

  • I lagförslaget står det att det är ”asylsökande som bedöms vara alternativt skyddsbehövande” (vilket är majoriteten av dem som får uppehållstillstånd i Sverige) som ska kunna få tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Och med ett tillfälligt uppehållstillstånd ska man inte ha rätt till familjeåterförening.  Det är alltså detta vi pratar om när vi säger att familjer kommer splittras. Eftersom flykten är så farlig är det ofta en förälder eller ett äldre syskon som ger sig av. När hen väl är i säkerhet kan resten av familjen komma efter på ett tryggare sätt. Men detta vill vi alltså inte tillåta i Sverige. Obegripligt, tycker jag, ur alla vinklar. Det är väl bättre för oss att få hit hela, socialt fungerande familjer, än en massa ensamma människor som ska behöva gå och längta efter sina närmaste. Snacka om dåliga förutsättningar för att bygga upp ett liv här!
  • Eftersom de tillfälliga uppehållstillstånden ska kunna omprövas efter tre år innebär de en stor extra kostnad för Sverige. Det blir väldigt många ansökningar om förlängning av uppehållstillstånd att hantera! De flesta som bedöms vara alternativt skyddsbehövande idag, och alltså kommer att beviljas tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, kommer från Syrien. Det är nog rimligt att tänka att de blir kvar lite mer än tre år. Då kan vi undvika en massa pappersarbete genom att ge dem permanent uppehållstillstånd på en gång. (Och vet ni, den dagen de KAN återvända till Syrien tror jag att många kommer att göra det oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Sverige är inte världens bästa land att bo i.)
  • Vissa menar att tillfälliga uppehållstillstånd kan användas som ett incitament för nyanlända att skaffa jobb och etablera sig i samhället. En person som inte kan försörja sig efter tre år ska inte kunna få sitt uppehållstillstånd förlängt, är tanken.  Men allvarligt talat, tror vi verkligen att människor som kommer till Sverige inte VILL jobba? För det stora flertalet kan det inte vara arbetsmoralen som är problemet. Snarare diskrimineringen på arbetsmarknaden. Och att möjligheten att få jobb faktiskt, vare sig vi vill eller inte, hänger ganska mycket på att man har kontakter, att man vet var man ska leta och att man förstår på vilket sätt man gör sig attraktiv för en svensk arbetsgivare så att man får behålla jobbet. Med ett permanent uppehållstillstånd vågar man satsa på det jobb man faktiskt vill hålla på med och gör bra. Med risken att bli utslängd om man inte kan bevisa att man kan försörja sig tar man vilket jobb som helst som ger papper på att man har en inkomst.

Om jag återgår till mitt exempel på att ta emot en flyktig i mitt eget hem slås jag av något som plötsligt känns så självklart: Det är inte en bestämd tidsgräns som avgör om min inneboende kommer att lyckas i Sverige eller inte. Den kan vara en hjälp, ett mål att jobba mot, men det som är helt avgörande är om personen i fråga har en inre drivkraft att verkligen komma in i samhället och skapa sig ett liv här. En sådan drivkraft föds ur hopp och framtidstro, inte ur press och hot om utvisning. Och den bästa hjälp jag kan ge är information och kunskap om det nya landet. Jag kan hjälpa till med kontakter, vara med och bygga ett nytt socialt nätverk kring personen. Och, sist men kanske viktigast, jag kan vara med medmänniska och vän.

Så min slutsats? Att de tillfälliga uppehållstillstånden löser väldigt, väldigt lite, samtidigt som de ställer till en hel del problem. Vi jobbar i fel ände. Det finns annat vi måste ta tag i.  Stora frågor. Svåra frågor. Jobb. Integration. Nej, inte enkelt, jag vet. Men det är nog det allra första vi måste konstatera. Det finns inga lätta lösningar. Vi måste bara försöka ändå, på alla sätt vi kan. Tillsammans.

Filmtips – Girls Rising om modiga tjejer

Det händer inte ofta, men ibland får jag för mig att fördriva en del av kvällen med att titta på en film. Men eftersom jag alltid har varit en total nolla på filmer vet jag aldrig vad jag ska se, så det brukar sluta med att jag kollar runt på Netflix och väljer något lite på måfå. Den här gången blev det fullträff!

Jag ramlade på en dokumentärfilm från 2013 som heter Girls Rising. I nio olika kort-dokumentärer skildras nio flickor från olika platser i världen. Det är genomgående flickor som lever ett utsatt liv, men som har en drivkraft och får stöd att förändra sin verklighet till det bättre. Många är riktiga lyckohistorier och det skulle kunna kännas lite väl rosafluffigt och gulligt, men dokumentärerna varvas med fakta om flickors utsatthet, och de positiva historierna blir en hoppfull motbild till denna fakta.

IMG_20160613_224505

Att kortfilmerna om de olika flickorna är sinsemellan väldigt olika, och flera av dem väldigt konstnärligt utformade, gör också sitt till för att göra detta till en filmupplevelse som känns lite större än vad man kanske väntar sig av en dokumentärfilm. Ruksana, som älskar att måla, får till exempel fullt av tecknade blommor och fjärilar som flyger omkring på de annars helt realistiskt filmade gatorna i Kolkata.

Det genomgående budskapet är egentligen väldigt enkelt och kan sammanfattas med några få ord: Låt flickor gå i skolan! Det hjälper dem att förändra sitt eget liv!

Här finns en trailer. Och hela dokumentären finns på Netflix.

 

Improvisation. Kommunikation.

Spirea

Igår när jag kom hem från jobbet var det verkligen försommar i luften. Jag sparkade av kontorsskorna och tog en promenad till affären. Solen i nacken och doften av spirea i luften. En av de där små stunderna, ni vet, när allt bara. är. så. bra.

Och som det barn av min tid som jag är, kände jag genast behovet att få förmedla känslan till andra. Så jag tog ovanstående bild och instagrammade. Och visste på en gång att egentligen var det ju inte alls bilden jag ville förmedla, utan doften. Så jag skrev något om #scentogram och kände mig ändå nöjd.

Det där började snurra i tankarna, om hur vi faktiskt ständigt måste improvisera i vår kommunikation människor emellan. Vi har alla en inre värld som vi aldrig kan förmedla fullt ut, för att vi måste gå omvägen via ord. Eller en blick. En bild. Kanske en kram eller bara fingertoppar som hastigt nuddar vid varandra.

Att nå fram till andra, att få sagt det vi vill, att förstå och bli förstådda, att verkligen mötas… det är inte lätt. Och ändå är det vad vi ständigt försöker och försöker igen. Heja oss för det! För att vi fortsätter att försöka. Och för att vi ibland faktiskt når fram och träffar mitt i prick.

Var med och spring för Panzi du med!

Tack till er som redan sponsrat mitt springande! Om det är nån som fortfarande funderar, eller kanske till och med vill vara med och springa lite själv, så finns hela insamlingen till loppet på PMU:s hemsida. Hundra tusen kronor är det totala insamlingsmålet, som en symbol för avståndet mellan Sverige och Panzi – tusen mil. Med en hundring per mil når vi dit tillsammans.