Kategoriarkiv: Publicerade texter

Snart åker vi!

Oj, sex dagar var det visst sedan jag sist skrev. Vart har de dagarna tagit vägen? Jag trodde inte det hade passerat mer än två-tre dygn.

Idag och ikväll har jag ägnat mig åt att packa. Nu, sent på natten, står alla väskor klara vid dörren och väntar på morgondagen. Det är dags för Resan med stort R. Den första långa resan (läs: utlandsresan) som vi gör med vår familj bara för nöjes skull, utan att kombinera det med jobb. Och det ska sägas på en gång, att jag har ett litet gnagande dåligt samvete att jag bidrar till växthuseffekten för nöjes skull, men bortsett från det ska det bli fantastiskt roligt!

Vart vi ska åka? Till Australien, med stopp i Singapore och Bali på vägen dit! Tjoho!

Väskor vid dörrenEn annan sak som jag också gläder mig åt idag är att jag har fått text och bild publicerade i EFK Direkt. Till och med en framsidesbild, som föreställer Lucien Nday som jag intervjuat och skrivit om inne i tidningen. Har ni EFK Direkt tycker jag att ni ska läsa om denne inspirerande man! Har ni den inte får ni försöka hitta den. Så här ser den ut:

EFK Direkt

 

Nej, nu ska jag sova för att kunna vakna någotsånär pigg. Imorgon klockan kvart i nio tar vi tåget mot Stockholm, där vi möter upp Erik som kommer direkt från Kongo. På onsdag morgon går flyget. Mot obekant mål. Hemifrån och bort.

Debattsvar i OmVärlden

Nu finns min text om jordbruket i CAR, lite omarbetad, publicerad här, på OmVärlden, som ett debattsvar till Pär Vikström. Jag skriver att det behövs mer än reda pengar för att bistånd till CAR verkligen ska kunna göra någon skillnad. Jag tror att det där är jätteviktigt. Nätverkande, kontakter och ömsesidig förståelse är minst lika viktigt som faktiska pengar om man vill driva lyckade utvecklingsprojekt.

The Joy of Missing Out – NOD oktober 2013

Idag är det en vecka sedan vi landade i Brazzaville. En vecka som på sätt och vis känns som en evighet. Jo, för vi har ju varit här hur länge som helst. Vi bor ju här nu, kallar det vita huset för “hem” och hör inte längre syrsorna och cikadorna som spelar på kvällarna, om vi inte specifikt lyssnar efter dem.

Det är underligt med tiden, hur en och samma tidsrymd liksom kan sträckas ut eller komprimeras till ingenting. I Afrika har jag ofta känslan av att tiden har ett lite sävligare tempo. Med regelbundna, lugna steg tar den sig framåt i långa, sammanhängande sträckor. Säkert är det annorlunda i afrikanska storstäder, men där jag mest befinner mig när jag är på denna kontinent, i små byar ute på landet eller långt ute i ingenstans i bushen, finns inte så mycket som hackar sönder och får tiden att spreta åt olika håll.

Ibland blir det långtråkigt, det ska erkännas. Jag är en människa som i alla fall tidvis trivs med att vara på språng. Men ibland är det också skönt att dra ner på tempot. Få tid för varandra. Och för sig själv.

För över ett år sedan skrev jag en artikel till tidsskriften NOD om ett fenomen som kallas JOMO, eller the Joy Of Missing Out. Jag upptäckte att jag glömt att lägga ut den texten här på bloggen, så den kommer nu. Kanske något att ta till sig i jul- och nyårstider, och fundera på vad vi egentligen gör av vår tid.

The Joy Of Missing Out 

”Tycker inte du att det är tråkigt att alla sitter och håller på med sina telefoner jämt?” frågar min tioårige kusin som är på besök hemma hos mig en dag. Jag håller med. Men bara en liten stund senare sitter jag själv där med telefonen och kollar Twitter en snabbis innan jag ska börja laga mat. Nästan automatiskt går jag även in på Facebook och bläddrar igenom nyhetsflödet. Någon har delat det där inlägget igen om ”smartphoneföräldrar”, som ägnar så mycket tid åt telefonen att de missar sina barns första steg. Jag trycker ”gilla”, hör grabbarna busa inne i vardagsrummet, stoppar telefonen i fickan och sätter igång med middagen…

Informationsrevolutionen, som under loppet av knappt två decennier har tagit oss från den tid då man i förväg stämde träff på en viss plats vid en viss tidpunkt när man ville ses, fram till dagens möjligheter att välja om man vill skicka ett mejl, sms, facebookmeddelande , tweet, viber eller KIK (listan kan göras ännu längre) från sin telefon när man får en impuls att träffa en kompis, har verkligen förändrat vår vardag. Och den väcker känslor.

Allt är givetvis inte av ondo. Tack vare Google translate kan jag lugnt sitta kvar i fåtöljen och slå upp ett ord som jag inte förstår i boken jag läser, och med busslistan som en app i telefonen är jag säker på att ständigt ha den med mig, tillsammans med internetbanken, en kamera, min kalender (som dessutom är synkad med övriga familjens), inköpslistor, samt lite underhållning till barnen ifall vi blir stående för länge i någon kö. Det är smidigt, det är praktiskt och det är tidsbesparande.

Men det är just det där med tiden. Vår möjlighet att kunna få tag på vilken information vi vill, varifrån vi vill, när vi vill, verkar paradoxalt nog ändå inte ge oss någon större frihet att bestämma över vår egen tid. Med telefonen inom räckhåll går det alltid att hålla koll på de senaste nyheterna på dagstidningarnas websajter, eller kommentera en bild som lillasyster lagt upp från semestern i Australien, och mitt i detta informationsflöde, blir tanken att man kan råka missa något viktigt som händer där ute nästan skrämmande. Den här känslan beskrivs ibland som FOMO, eller Fear Of Missing Out, en term som inte har sprungit direkt ur fenomenet att ständigt vara uppkopplad, men som definitivt har fått en större relevans som en följd av det. FOMO gör det svårt att vara närvarande i nuet, för vi är hela tiden ängsliga att något av allt det vi tycker är viktigt ska gå oss förbi. Resultatet blir att tiden fragmenteras. Vi vill vara överallt. Och göra allt. Samtidigt.

Som svar på begreppet FOMO, myntade bloggaren Anil Dash för ett drygt år sedan uttrycket JOMO, vilket står för Joy Of Missing Out. När Dash blev pappa för första gången, insåg han hur ohållbart det var att ständigt vara någon annanstans mentalt. Han ville stänga av och njuta av tiden som förälder. JOMO har sedan dess, lite ironiskt, spritts i bloggvärlden och på andra forum på internet och blivit ett uttryck för glädjen i att bara vara här och nu.

Vi pratar ibland om kvalitet kontra kvantitet.  Ofta hävdar man att det förstnämnda är viktigast, men när det gäller just tiden måste jag ställa mig frågan: kan det ena egentligen existera utan det andra? Är det inte just i de där långa, sammanhängande, kanske ibland till och med lite långtråkiga tidsrymderna, som vi hinner komma ifatt. Komma igen. Komma på något nytt. Komma ihåg vad vi verkligen tycker är viktigt, och låta den treåriga sonen få prata till punkt utan att bli avbruten av en signal från telefonen.

En dags flygresa härifrån, i en träfåtölj framför min vän Honorines hus i Berberati, Centralafrika, möter jag ett annat perspektiv. Visst har mobiltelefoner, internet och facebook nått även denna del av världen, men ännu är de inte en integrerad del av vardagen. Här är det sociala nätverket rent fysiskt närvarande. Människor går förbi på vägen, en del stannar och pratar en stund, delar med sig av nyheter, frågar om jag kommer på körövningen nästa dag. Informationen fortsätter att flöda som alltid på sociala medier, men jag är avskuren från den och jag saknar den faktiskt inte ett dugg! Barnen springer runt och leker på gården, kvällsljuset är som allra vackrast och vi befinner oss alla mentalt på samma plats på jorden. Tiden och tillvaron är hel. Just här, just nu är vår egen stund.

Anil Dash avslutar sin artikel om JOMO med att påpeka att vi egentligen inte bara kan skylla det ständiga inflödet av information på teknikens framsteg. Vi har faktiskt själva möjligheten att välja att stänga av. Sittande i en träfåtölj i Berberati, utan internetuppkoppling, är det lätt att göra detta val, men faktum är att ju mer JOMO sprids, desto vanligare verkar det bli även i den uppkopplade delen av världen. ”Att bestämma vad som (…) är viktigt för mig, och vilken relation jag ska ha till flyktiga upplevelser är inte något jag vill överlåta åt min mobiltelefons godtyckliga nycker,” skriver Dash, och fortsätter: ”Jag tror att fler och fler människor kommer att återta kontrollen över sin inställning till vad det är att vara social” (min översättning).

I mitt arbete med den här artikeln har jag pratat med ett antal olika människor om deras inställning till att ständigt vara uppkopplade. Ett par av dessa har berättat om det nya bruket att lägga alla telefoner med skärmen nedåt i en hög på bordet när man går ut och äter. Den som först tittar på sin telefon får betala notan. Andra har sagt att de tagit bort facebook från telefonen, eller åtminstone ställt in den så att den inte piper varje gång det kommer in ett meddelande. Jag tror att Dash har rätt i sin iakttagelse att fler och fler människor kommer att återta kontrollen över sitt sociala liv och sin tid. När allt kommer omkring är det ingen annan än vi själva som sätter gränserna.

Note:

Dashs blogginlägg går att hitta här: http://dashes.com/anil/2012/07/jomo.html

Vad Gere lärde mig – artikel i tidsskriften NOD

I början av året fick jag skriva den här artikeln till tidsskriften NOD, som ges ut av en grupp kopplad till Örebro Missionsskola. Jag har några nummer av tidningen kvar om någon vill ha, den är väldigt bra rakt igenom och mycket läsvärd! (Ni får ett nummer om ni lovar att “signa up” för en årsprenumeration… eller nåt. Kom förbi och hämta eller skicka mig ett mejl.)

VAD GERE LÄRDE MIG

Tänk om det faktiskt är så att utväxlandet av gåvor och det faktum att man vågar ställa sig i tacksamhetsskuld till någon, är en väsentlig del av en vänskap? Emelie Mararv skriver om afrikansk ekonomi som den svåra konsten att hantera mänskliga relationer. 

Bangui, Centralafrikanska Republiken, 2012

En vän, Gere, som jag lärde känna för tio år sedan när våra män arbetade för ett safariföretag i norra delen av landet, ringer från Ndele:
”Jag håller på och bygger hus men jag har inga pengar till tak. Skulle du vilja skicka mig reglar för att bygga takstolar? Du kan köpa dem i Bangui och lämna dem till en bekant som kör lastbilar från Bangui till Ndele. Han har lovat att lasta dem och ta med dem hit.”
Jag svarar lite undvikande att jag ska se vad jag kan göra. Hon fortsätter:
”Och sedan måste du tala om hur länge du ska vara i Bangui. Kan jag skicka något till dig med Doungouss när han kommer till er?”

Två veckor senare har jag fortfarande inte lyckats skicka några reglar. Det har varit mycket annat på gång och jag har inte fått tag på lastbilsmannen. Men när jag kommer hem en kväll ligger en påse rostade jordnötter och väntar på mig. Från Gere. Doungouss har varit förbi och lämnat dem.

Ge mig inga pengar

Jag kom till Centralafrikanska Republiken första gången som femåring, och fick redan som barn lära mig att hantera ständiga frågor från mina afrikanska kompisar om jag inte hade något att ge dem. När jag kom tillbaka efter en kort Sverigevistelse var första frågan alltid: ”Vad har du med dig till mig?” För att undvika frågorna försökte jag låstas som att jag inte själv ägde så mycket mer än någon annan. Jag var noga med att inte köpa nya skor förrän de gamla blivit rejält utslitna. Som ung tonåring i den lokala ungdomskören bad jag mamma och pappa att inte ge mig pengar utan en motprestation från min sida. Det skulle ofta samlas in pengar till nya instrument eller kördräkter och genom att be att få arbeta för mina pengar kunde jag – tyckte jag själv i alla fall – ärligt säga till de andra att jag inte hade möjlighet att betala mer än någon annan.

Men verkligheten kommer alltid ifatt. När jag efter min gymnasietid i Sverige kom tillbaka till Centralafrikanska Republikenfanns inte längre några föräldrar att gömma sig bakom. Det var ett faktum att jag hade enormt mycket större ekonomiska resurser än de flesta av mina centralafrikanska vänner. Det fanns ingen möjlighet att hävda något annat.

Det var i denna veva som jag lärde känna Gere. Vi anlände ungefär samtidigt till en safaricamp där hennes man var spårare och min gick som lärling för att bli jaktguide. Som nykomlingar kände vi oss båda ganska ensamma och drogs därför till varandra. Vänskapen utvecklades och vi fick som vana att sitta och prata utanför hennes hus till långt fram på kvällarna. Det dröjde dock inte länge förrän även hon började be mig om saker. Kunde jag köpa henne en gryta? Hennes dotter Merveille ville så gärna ha en docka, kunde jag ordna det? Det var inte utan att jag kände ett styng av besvikelse. Skulle alla mina vänskapsrelationer i det här landet sluta med att jag blev en guldgruva? Fanns det någon som egentligen brydde sig om mig som person eller var det bara mina pengar som hägrade?

Men så en dag sa Gere det där som fick mig att inse något, som jag tidigare inte förstått:
”Men Emelie, du måste ju be mig om saker också!”

Vänskap

Det var som om någonting inom mig blev helt. För tänk om alla dessa frågor om gåvor och pengar inte alls bara haft att göra med att jag är så mycket rikare. Tänk om det faktiskt är så att utväxlandet av gåvor och det faktum att man vågar ställa sig i tacksamhetsskuld till någon, i själva verket är en väsentlig del av en vänskap!

Ur ett västerländskt perspektiv kan detta kännas främmande. I den västerländska kulturen – i den mån det nu går att tala om någon enhetlig västerländsk kultur – hävdar man gärna att vänskap och pengar inte ska blandas ihop. Var och en ska sköta sin privatekonomi. Helst ska man inte ens tala om den och absolut inte blanda in sin familj eller sina vänner.

I Centralafrikanska Republiken och i den afrikanska kulturen i stort – vilken självklart är lika diversifierad som den västerländska – är det svårt att hitta något som västerlänningar skulle kalla för privatekonomi. Pengar och ägodelar kan inte vara strikt privata, dem delar man. Inte med vem som helst, men med dem som tillhör ens egen sociala grupp. Det kan vara familjen, släkten, församlingen, eller nära vänner. Råkar någon i gruppen illa ut är det övriga gruppmedlemmars plikt att hjälpa. Har någon det bättre ställt ekonomiskt, är det dennes plikt att fördela tillgångarna mellan andra medlemmar i gruppen. Klyftorna inom gruppen ska helt enkelt minimeras, och alla ska få tillräckligt för att uppfylla sina grundläggande behov.

Men det är inte bara den som har mest som ska dela med sig. Inom gruppen delar man det överflöd man har. Jag kanske har pengar att köpa reglar till takstolar. Gere har en jordnötsodling och kan skicka mig jordnötter. Att jämföra gåvornas ekonomiska värde är oväsentligt. Det viktiga är att vi delar inom gruppen.

Kakan för sig själv 

Allt detta låter vackert och fint. Men när jag studerar det system, som jag både är en del av och samtidigt kan betrakta utifrån, upptäcker jag att det rymmer en märklig paradox. Delandet, som kan verka så osjälviskt och solidariskt, kan också skapa en totalt motsatt reaktion, där människor hittar system för att slippa undan den socialt förväntade, nästan påtvingade generositeten, och i hemlighet behåller största delen av kakan för sig själv.

Med en annan vän är jag på torget och handlar middagsmat. Vi går runt mellan marknadsstånden. Diskuterar och prutar där det går, fyller korgen. Ett halvt kilo ris. Fyrahundra gram kött. Ett par skedar jordnötssmör. En deciliter olja. Tre lökar. Två buljongtärningar.

Två buljongtärningar kostar 25 CFA. En hel påse, med hundra buljongtärningar, kostar 750 CFA. Jag påpekar detta för vännen. Tänker att hon kanske inte reflekterat över att styckpriset blir mycket högre när hon bara köper några få åt gången. Men det har hon.
”Jo, det är klart”, säger hon och suckar, ”men jag vet hur det blir. Köper jag en påse dröjer det inte länge förrän mina båda svägerskor vet att jag har buljong. Och vet de det, så kommer de själva låta bli att köpa det. Sedan skickar de sina barn på kvällen när det är dags att laga mat, för att be om ett par buljongtärningar.”
”Och du kan inte säga nej?”
Jag vet redan svaret.
”Nej, det kan jag inte. De är ju min familj.” Hon skrattar lite. ”Fast ibland gör jag det i alla fall. Jag säger faktiskt nej så ofta att mina nära och kära säger att jag umgåtts för mycket med mbunzu. De säger att ni har förstört mig. Så jag försöker göra som alla andra och se till att jag ingenting har när de kommer och frågar.”
Jag tittar på matvarorna vi handlat och tänker att det hon säger är sant.

Senare på kvällen sitter vi och pratar på hennes gård.
”Jag hade en pojkvän,” säger hon. ”Han var helt besatt av att någon skulle lägga beslag på hans pengar. Han tyckte att de bara var hans eftersom han hade tjänat dem genom eget arbete. Han delade aldrig med sig till någon förutom sin bror. Bar alltid pengarna med sig och gömde dem i madrassen när han skulle sova. Han hade dem till och med sig när han skulle ut mitt i natten för att kissa.”

Och jag tänker, att den där pojkvännen verkar ha varit en otrevlig person. Sedan kommer jag att tänka på pengar som jag har tjänat genom eget arbete. Dem har jag inte med mig när jag kissar, men jag har dem på mitt bankkonto. Och jag anser faktiskt att de tillhör mig och att jag inte behöver dela med mig om jag inte själv vill.

Och som så ofta hamnar jag där mitt emellan – och förstår från båda hållen.

Pengar och relationer

David Maranz skriver i sin bok African Friends and Money Matters (2001) om skillnaden mellan den västerländska och den afrikanska kulturen i sättet man förhåller sig till pengar och relationer. Han hävdar att för afrikaner är delande av pengar och materiella resurser en väsentlig del av det sociala samspelet med andra människor. Detta kontrasterar han mot hur västerlänningar ofta misstror en vänskapsrelation som inkluderar ekonomiska eller materiella utbyten.

Jag skulle vilja formulera det så här: I den västerländska kulturen tänker man att ekonomi ska hållas skilt från personliga relationer för att det inte ska bli för komplicerat. I den afrikanska kulturen menar man istället att ekonomi och personliga relationer inte går att skilja på. Det blir visserligen komplicerat men istället för att skapa system där man undviker att konfronteras med sina medmänniskors ekonomiska situation, låter man den privata ekonomin vara lika synlig som andra delar av livet och möjlig för andra att lägga sig i.

Har man inga tysta överenskommelser om att inte tala om pengar med sina vänner, och har man inget förtroende för att staten kommer att ta det yttersta ansvaret för en släkting som hamnat i knipa, då hamnar man förr eller senare i det läget att man måste befatta sig, kanske till och med “lägga sig i” sina närståendes privatekonomi. Då är det personliga ställningstaganden som avgör hur man ska handla, och där finns inget facit.

Det blir komplicerat, men det är en komplikation man lär sig att hantera.

Emelie Mararv