Kategoriarkiv: Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.

Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig. Fortsätt läsa Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

Gari och barnböcker i Benin

För två veckor sedan jag i Cotonou i Benin. Jag var där med jobbet och spenderade den mesta delen av tiden på ett projektkontor, träffade vår samarbetspartner i landet och fick lära mig mig en massa spännande och intressant om deras arbete. Eftersom jobbet är jobbet och den här bloggen är min egen ska jag inte skriva så mycket om det här. Men jag är ju privatperson även under en jobbresa och kan därför dela mina egna upplevelser och iakttagelser.

Mitt första intryck av Benin var att det var väldigt likt RCA, fast mer utvecklat. Benin är känt som en av Västafrikas mest stabila demokratier, och av det lilla jag fick se tyckte jag att det märktes. Det var väldigt god stämning när vi var ute på stan, människor var trevliga och pratade och det var mycket ekonomisk aktivitet. Fast nu var vi förstås bara i Cotonou, med en liten tur ut till ett mindre samhälle, Comé, någon timmes körning därifrån. Hur det är längre ut på landet vet jag fortfarande väldigt lite om.

Hur som helst – utöver mina arbetsuppgifter kom jag till Benin med två målsättningar: att ta reda på vad gari är, och att hitta en bok av en viss Hortence Mayaba, som enligt min vän Google är Benins största barnboksförfattare med åtminstone åtta utgivna bilderböcker. Fortsätt läsa Gari och barnböcker i Benin

soft magic. Poesi av Upile Chisala

I februari skulle jag, enligt årets bokutmaning, läsa poesi utgiven efter 2010. Jag letade länge utan att hitta något. Det finns mycket afrikansk poesi för barn och ungdomar i form av sånger och ramsor, men väldigt lite av detta är skrivet efter 2010, och väldigt lite går att hitta i böcker. (Jag har skrivit om det här.) Men så hittade jag den här boken.

Författaren Upile Chisala kommer från Malawi, men bor nu i Baltimore. Hon är född 1994, och boken är utgiven 2015, när hon var 21 år. Kanske kan den inte riktigt klassas som barn- och ungdomslitteratur, men gränsen mellan böcker för ungdom och vuxen är rätt flytande, och jag tycker nog att den här skulle kunna platsa bland andra poesiböcker för ungdomar och unga vuxna. Fortsätt läsa soft magic. Poesi av Upile Chisala

Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper

Det är dags att presentera juni månads bok i barnboksutmaningen. Den här gången skulle jag läsa en bok som var skriven i jag-form, och jag valde en som jag fått tips om av en bloggläsare: Jafta och hans familj.

Boken är skriven 1982 av sydafrikanske Hugh Lewin, och för den som är sugen på att läsa den finns den att låna, i alla fall på Örebro Stadsbibliotek, även om den står nere i arkivet (vilket tyder på att den inte lånas ut alltför ofta).

Jafta är en pojke i sexårsåldern som bor i en liten by med sin mamma och sina syskon. Jaftas pappa arbetar långt hemifrån och kommer bara hem ibland, men när han är hemma älskar Jafta att vara tillsammans med honom. I fyra korta kapitel, illustrerade med varma, uttrycksfulla bilder berättar Jafta först om sig själv, sedan om sin mamma, sin pappa, och slutligen om sin systers bröllop. I de två första kapitlen använder sig Jafta av bilder från naturen för att först beskriva sina egna känslor och sin personlighet, och därefter mammans dagliga arbete och kärlek till sina barn. Även kapitlet om pappan inleds på samma sätt, men efter några sidor går det över till en mer sammanhängande berättelse om hur pappan hjälpt Jafta och hans bror att bygga en koja. Denna berättarstil fortsätter in i sista kapitlet, det om systerns bröllop, som är noggrant redovisat i kronologisk ordning, om än fortfarande helt utifrån Jaftas perspektiv.

Fortsätt läsa Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper

En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen

I barnboksutmaningen som jag deltar i ska jag i maj läsa en bok av en nu levande ALMA-pristagare. Jag ska ärligt säga att jag trots mitt intresse för barnlitteratur varit väldigt dålig på att följa vilka som tilldelats ALMA-priset. Men så mycket kunde jag räkna ut från början, att med mitt tillägg till utmaningen, nämligen att fokusera på böcker med Afrika-anknytning, skulle detta bli svårt att fullfölja i maj.

Jag gick in på ALMA-prisets hemsida och tittade igenom listan av pristagare. Här fanns Shaun Tan från Australien, Ryôji Arai från Japan, Isol från Argentina och Wolf Erlbruch från Tyskland. Inget namn som såg afrikanskt ut. Men vänta! Pristagaren år 2015 var ett namn som inte såg ut som en person, utan mer som en organisation. PRAESA. Jag klickade vidare, och har man sett:

PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Juryns motivering:
Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.

(Citatet är hämtat från ALMA-prisets hemsida, och går att läsa i sin helhet här.)

Fortsätt läsa En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen

Moses and the Penpal – ungdomsbok från Uganda

I april var uppgiften i barn- och ungdomsboksutmaningen att läsa en bok som är skriven före 1960. Eftersom det stora flertalet afrikanska länder blev självständiga i början av 1960-talet, och eftersom de flesta innan kolonialtiden inte haft något skriftspråk, gav jag faktiskt upp på att hitta något med den specifika tidsangivelsen. Istället började jag leta efter något som var så gammalt som möjligt. Och i en bokaffär i ett köpcentrum i västra Nairobi hittade jag faktiskt en serie som var skriven på 1960-talet, och nyligen blivit utgiven i en ny utgåva.

I serien får vi följa Moses och hans kompisar på en internatskola, som tar emot pojkar som av olika anledningar inte är välkomna på de mer respektabla skolorna i Uganda. I den boken som jag läst, Moses and the Penpal (Moses och brevvännen), kommer Moses kompis King Kong på att han kan tjäna pengar genom att sälja brevväns-annonser som han hittat i en gammal tidning. Moses köper en annons och skriver ett brev till en A P Kibuka, som verkar vara likasinnad på många sätt. Fortsätt läsa Moses and the Penpal – ungdomsbok från Uganda

De finns! De afrikanska barnboksförfattarna existerar!

För några veckor sedan skrev jag om hur svårt jag hade haft att hitta afrikansk barnlitteratur. Jag fick lite tips från läsare (tack så mycket!) men kände ändå fortfarande att det här är väldigt begränsat. Texter jag hittade handlade mest om hur lite afrikansk barnlitteratur det finns och hur många afrikanska barn som därmed inte får möjlighet att känna sig representerade i litteraturen.

Sen gick jag till biblioteket. Och jag kände det lite som att ha hittat den hemliga porten till ett nytt rike. Nej, det finns fortfarande inte jättemånga afrikanska barnboksförfattare. Men de finns, och de är engagerade för att de afrikanska barnböckerna ska bli fler.

Jag kom därifrån med en liten lapp med anteckningar:

Och så börjar jag leta runt med dessa som hjälp. Och där finns de ju! Här ligger en lista med porträtt av 12 afrikanska barnboksförfattare. Och där är en skrift om just afrikansk barnlitteratur som man kan beställa hem. Jippi! Det här arbetet har bara börjat…

Fredens trummor av Meshak Asare

I mars var uppgiften i bokutmaningen att läsa en spänningsroman. Eftersom jag hade fått tips om den ghananske författaren Meshak Asare (som man kan läsa mer om här) så valde jag en av hans böcker: Fredens trummor. Till skillnad från den förra boken jag läste finns denna på svenska, översatt av Peter Törnqvist. Den finns att låna på biblioteket i Örebro, och förhoppningsvis också på en del andra bibliotek i Sverige.

Som barn saknade Meshak Asare barnböcker som handlade om barn som var som han själv. Idag har han skrivit och illustrerat över 15 barnböcker, vilket blivit hans bidrag till att öka mångfalden inom barnlitteraturen.

I fredens trummor får vi träffa de två pojkarna Meliga och Billa, som bor i varsin by, på varsin sida av en bäck och ett vattenhål. Invånarna i byarna har varit i krig så länge någon kan minnas, men när Meliga och Billa träffas blir de vänner. För att inte råka illa ut måste de smyga med sin vänskap. Därför ses de bara ute i markerna medan de vaktar sina getter. Så en dag dyker en främling upp. Han tillverkar varsin trumma åt pojkarna, och tar med dem till en hemlig grotta en bit utanför byarna. Men den som spelar trumma kan ju inte smyga med det, och byarna ligger så nära varandra att trumslagen hörs från den ena till den andra…

Den här berättelsen om konflikt och vänskap känns passande till barn på ungefär 6-10 år. Trots att det är många spänningsmoment genom hela berättelsen är berättartempot lugnt. Kanske lite för lugnt för många barn idag som är vana vid att saker ska ske snabbt. Detta, i kombination med att en del miljöbeskrivningar och saker som händer i berättelsen kan vara svåra att förstå för ett svenskt barn skulle jag säga att boken passar allra bäst som högläsning. Jag har själv inte läst boken för mina barn, som är sex och åtta år, men om (när) jag gör det kommer det nog att leda till en del samtal kring vad berättelsen egentligen handlar om.

(OBS! Föräldrar till känsliga barn kan nog rekommenderas att läsa igenom texten en gång innan ni läser den högt. Det förekommer vissa detaljer, framför allt en häst som brinner upp, som kan kännas lite väl närgångna.)

Asares illustrationer är svartvita och ganska mörka. Det jag framför allt fastnar för här är karaktärernas uttrycksfulla ansikten. Jag tycker om dem, men tror samtidigt att bilder i färg hade kunnat få berättelsen att komma lite närmare.

För den som är intresserad av afrikansk barnlitteratur är det här en bok jag verkligen skulle rekommendera. Och även den som inte specifikt intresserar sig för Afrika kan läsa den här boken med god behållning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst 2017.)

Tikki of the Game Park – starten på min litteraturutmaning 2017

I början av januari dök en utmaning upp på Instagram som handlade om att läsa en barn- eller ungdomsbok på ett specifikt tema varje månad under 2017. Jag hakade på så klart. Och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att ge mig själv ännu lite mer riktlinjer. Förutom att följa månadens specifika tema ska böckerna jag väljer ha någon sorts koppling till Afrika.

Jag är medveten om att det är mars och att detta startade i januari. Men bättre sent än aldrig säger jag, och presenterar härmed min januaribok:

Tikki of the Game Park, av Z D Phiri.

 

I boken, som är skriven på engelska och passar till åldrarna ca 6-9 år, får vi följa pojken Tikki som lever i en park någonstans i södra Afrika. Hans pappa arbetar som parkvakt och han själv tillbringar det mesta av sina dagar med att undersöka parken på egen hand och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.

Boken är ganska kort, 56 sidor, uppdelade på fem mer eller mindre fristående kapitel, som vart och ett är en egen liten historia i sig. Nicci Page har illustrerat med svartvita teckningar som finns på ungefär vartannat uppslag. Språket är enkelt och berättelserna är spännande och passar för högläsning. (Synd bara att mina barn ännu inte kan så mycket engelska att de hänger med.)

Jag ska erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om författaren, Z David Phiri. Han är inte heller lätt att hitta information om, men av bokens baksidestext framgår att han är född 1939, och att han, förutom att han skrivit böcker, har varit forskare och lärare på University of Malawi. Nu bor han i Sydafrika, men vilken nationalitet han har och var han egentligen är född har jag inte kunnat hitta information om. Upplys mig gärna, den som vet!

Tikki of the Game Park är välskriven och spännande, och känns genuin i sina beskrivningar av den afrikanska bushen och en pojkes äventyr där. Men jag blir nog ändå mest entusiastisk just över att det är en bok som är skriven i Afrika, om Afrika. De små berättelserna i sig är rätt vanliga äventyrsskildringar utan så mycket djup, och när jag läst ut den lämnar boken mig ganska oberörd. Jag hade jag gärna sett lite mer konflikt och utveckling. Det finns potential till detta, med Tikkis mamma som är orolig över att han ska springa runt på egen hand bland vilda djur. Med all rätt, i vissa fall. Men det hettar aldrig riktigt till, som det hade kunnat göra, och det gör att berättelsen känns lite platt.

Sammanfattningsvis är jag ändå glad att ha läst den här boken, och letar nu vidare efter mer barnlitteratur med Afrika-anknytning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst i år.)