Kategoriarkiv: Litteratur och skrivande

Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ‘Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

Fortsätt läsa Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra. Fortsätt läsa Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Jag läste hos Lady Dahmer om boken Farfar har fyra fruar, som blivit ett hett debattämne de senaste dagarna tillsammans med en annan bok, Mormor är inget spökeFörfattare till böckerna är svensken Oscar Trimbel, som skriver på sin hemsida att han bott och arbetat i Somalia, där böckerna utspelar sig. De är utgivna av förlaget Bokmaskinen, och har ställts ut och sålts på Bokmässan av föreningen Somali Nordic Culture.

Debatten som blossat upp kring dessa böcker handlar om att många reagerar mot att de normaliserar polygami och en syn på kvinnor som icke jämställda. Många kommenterar att detta är något som ”inte hör hemma i vårt land” och att vi inte ”vill att våra barn ska läsa om sådant”. Anmärkningsvärt är dock (vilket även Lady Dahmer påpekar) att jag hittills inte hittat någon enda person som faktiskt läst böckerna och kan presentera något annat än rena gissningar kring vad de handlar om. Fortsätt läsa Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Den bästa boken finns inte

Genom en Instagram-utmaning har jag idag fått uppgiften att utse den bästa boken jag läst under året. Ända sedan jag var i lågstadieåldern har jag haft lite svårt med det där att utse ”det bästa” av något. När jag fick frågan vilken som var min älsklingsfärg eller älsklingsrätt började jag tidigt att svara ”det beror på sammanhanget”. Snart började jag också ställa motfrågan: ”Vad menar du med bäst? På vilket sätt?”

Det hela kan ju verka lite veligt och överanalyserande, kanske till och med undvikande. Men egentligen är det enda sättet att ärligt besvara den här typen av frågor. För jag tycker absolut bäst om svart när det gäller byxor, medan jag är väldigt förtjust i orange-röda blommor. Inte tvärt om. Och olika sorters mat kan ju fylla väldigt olika funktioner och vara bäst i helt skilda sammanhang. Tänk ”bästa matsäcksmaten i skidbacken” och ”bästa grillrätten”. Hur många fick samma bild i huvudet? Fortsätt läsa Den bästa boken finns inte

Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.

Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig. Fortsätt läsa Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

Gari och barnböcker i Benin

För två veckor sedan jag i Cotonou i Benin. Jag var där med jobbet och spenderade den mesta delen av tiden på ett projektkontor, träffade vår samarbetspartner i landet och fick lära mig mig en massa spännande och intressant om deras arbete. Eftersom jobbet är jobbet och den här bloggen är min egen ska jag inte skriva så mycket om det här. Men jag är ju privatperson även under en jobbresa och kan därför dela mina egna upplevelser och iakttagelser.

Mitt första intryck av Benin var att det var väldigt likt RCA, fast mer utvecklat. Benin är känt som en av Västafrikas mest stabila demokratier, och av det lilla jag fick se tyckte jag att det märktes. Det var väldigt god stämning när vi var ute på stan, människor var trevliga och pratade och det var mycket ekonomisk aktivitet. Fast nu var vi förstås bara i Cotonou, med en liten tur ut till ett mindre samhälle, Comé, någon timmes körning därifrån. Hur det är längre ut på landet vet jag fortfarande väldigt lite om.

Hur som helst – utöver mina arbetsuppgifter kom jag till Benin med två målsättningar: att ta reda på vad gari är, och att hitta en bok av en viss Hortence Mayaba, som enligt min vän Google är Benins största barnboksförfattare med åtminstone åtta utgivna bilderböcker. Fortsätt läsa Gari och barnböcker i Benin

soft magic. Poesi av Upile Chisala

I februari skulle jag, enligt årets bokutmaning, läsa poesi utgiven efter 2010. Jag letade länge utan att hitta något. Det finns mycket afrikansk poesi för barn och ungdomar i form av sånger och ramsor, men väldigt lite av detta är skrivet efter 2010, och väldigt lite går att hitta i böcker. (Jag har skrivit om det här.) Men så hittade jag den här boken.

Författaren Upile Chisala kommer från Malawi, men bor nu i Baltimore. Hon är född 1994, och boken är utgiven 2015, när hon var 21 år. Kanske kan den inte riktigt klassas som barn- och ungdomslitteratur, men gränsen mellan böcker för ungdom och vuxen är rätt flytande, och jag tycker nog att den här skulle kunna platsa bland andra poesiböcker för ungdomar och unga vuxna. Fortsätt läsa soft magic. Poesi av Upile Chisala

Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper

Det är dags att presentera juni månads bok i barnboksutmaningen. Den här gången skulle jag läsa en bok som var skriven i jag-form, och jag valde en som jag fått tips om av en bloggläsare: Jafta och hans familj.

Boken är skriven 1982 av sydafrikanske Hugh Lewin, och för den som är sugen på att läsa den finns den att låna, i alla fall på Örebro Stadsbibliotek, även om den står nere i arkivet (vilket tyder på att den inte lånas ut alltför ofta).

Jafta är en pojke i sexårsåldern som bor i en liten by med sin mamma och sina syskon. Jaftas pappa arbetar långt hemifrån och kommer bara hem ibland, men när han är hemma älskar Jafta att vara tillsammans med honom. I fyra korta kapitel, illustrerade med varma, uttrycksfulla bilder berättar Jafta först om sig själv, sedan om sin mamma, sin pappa, och slutligen om sin systers bröllop. I de två första kapitlen använder sig Jafta av bilder från naturen för att först beskriva sina egna känslor och sin personlighet, och därefter mammans dagliga arbete och kärlek till sina barn. Även kapitlet om pappan inleds på samma sätt, men efter några sidor går det över till en mer sammanhängande berättelse om hur pappan hjälpt Jafta och hans bror att bygga en koja. Denna berättarstil fortsätter in i sista kapitlet, det om systerns bröllop, som är noggrant redovisat i kronologisk ordning, om än fortfarande helt utifrån Jaftas perspektiv.

Fortsätt läsa Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper

En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen

I barnboksutmaningen som jag deltar i ska jag i maj läsa en bok av en nu levande ALMA-pristagare. Jag ska ärligt säga att jag trots mitt intresse för barnlitteratur varit väldigt dålig på att följa vilka som tilldelats ALMA-priset. Men så mycket kunde jag räkna ut från början, att med mitt tillägg till utmaningen, nämligen att fokusera på böcker med Afrika-anknytning, skulle detta bli svårt att fullfölja i maj.

Jag gick in på ALMA-prisets hemsida och tittade igenom listan av pristagare. Här fanns Shaun Tan från Australien, Ryôji Arai från Japan, Isol från Argentina och Wolf Erlbruch från Tyskland. Inget namn som såg afrikanskt ut. Men vänta! Pristagaren år 2015 var ett namn som inte såg ut som en person, utan mer som en organisation. PRAESA. Jag klickade vidare, och har man sett:

PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Juryns motivering:
Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.

(Citatet är hämtat från ALMA-prisets hemsida, och går att läsa i sin helhet här.)

Fortsätt läsa En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen

Mistelbarn av Cecilie Östby

Det är något alldeles särskilt att få läsa en text innan den är helt färdig. När den fortfarande är levande och formbar. Inte för att jag själv har en stor längtan efter att få forma någon annans texter, men just för att det ännu inte är statiskt. Det finns fortfarande utrymme att kunna föra ett öppet samtal kring text och mening. I någon mån tänker jag att det är i detta samtal som litteraturen verkligen lever, och det gör mig nästan lite pirrig när jag tänker på det.

Just detta förtroende, att få läsa innan boken gått i tryck, fick jag av Cecilie Östby när det gäller hennes debutroman Mistelbarn, som kom  ut i april 2017. Sådär alldeles ny i författaryrket är Cecilie egentligen inte. Hon har tidigare fått ett antal noveller publicerade, och har dessutom arbetat som journalist och i fackpress, men Mistelbarn är hennes första roman.

I boken möter vi Erike, som upplever att livet stannat upp och att hon själv inte har en given plats i det. Dottern vill hellre bo hos sin pappa, den man hon vill ha kan inte välja henne fullt ut, bästa vännen har fullt upp med sitt, och Erikes mamma Molly har flyttat in på demensboende som inte riktigt verkar förstå hennes behov. Men egentligen har ju Erike aldrig heller riktigt förstått sin mamma, och när demenssjukdomen släpper fram minnen som Molly aldrig tidigare talat om, bestämmer sig Erike för att resa till Nordnorge och söka efter sin mammas – och sina egna – rötter. Med sig får hon ett papper med namn på en födelseort och två biologiska föräldrar som Molly aldrig nämnt.

Det finns en känsla av motstånd i Erikes resa, en ovilja blandad med undrande förväntan. Hon både vill och vill inte veta vad hon ska hitta på moderns födelseort. Just denna dubbelhet gestaltas väldigt fint i Cecilies språk, som är laddat med en symbolik som efter hand växer sig större än den historia som ryms mellan pärmarna. Trots att ämnet är tungt lyckas hon skapa trovärdiga karaktärer som inte låter sig kategoriseras som hjältar eller antagonister. Här finns människor i all sin trasighet och otillräcklighet, som inte vill någon illa men som ändå fattar beslut som får långtgående och tunga konsekvenser. Och här finns de som behövt vara starka och bära dessa konsekvenser så länge att det format dem för livet. Och mitt i allt detta står Erike och ska försöka fatta sina egna beslut, istället för att leva livet åt någon annan.

Cecilie berättar själv hur hon skrivit om och skrivit om manuset till Mistelbarn flera gånger innan boken gått i tryck. Det märks på texten, som är välarbetad och håller stilen genom hela boken. Dessutom behärskar Cecilie konsten att avsluta i rätt ögonblick. De sista orden lämnar mig både tillfredsställd och med en stark nyfikenhet att få veta vad som hände sedan.