Kategoriarkiv: Litteratur och skrivande

Att disciplinera språket – det funkar inte riktigt…

Jag läser för tillfället språkhistoria, och fascineras – eller förfasas – över sextonhundratalets Frankrike, som försökte disciplinera språket genom att sätta upp strikta regler för hur det skulle användas. Jag följer förvisso själv i hög utsträckning grammatiska regler, och jag anser att alla bör lära sig att stava rätt. Men de språkliga normer som vi följer idag är väldigt snälla jämfört med dem som fransmännen hade att följa under århundradet innan upplysningen och den franska revolutionen. Den då nybildade franska akademien tog under sextonhundratalet fram ordlista med ca 24 000 godkända ord. Alla ord som inte fanns med i listan skulle undvikas i skrift- och talspråk. Och vilka var då de ord som förbjöds? Jo: Fortsätt läsa Att disciplinera språket – det funkar inte riktigt…

Snabb historisk överblick över franskspråkig afrikansk litteratur

En av mina första uppgifter i kursen som jag läser, var att göra en kort powerpoint-presentation av franskspråkig afrikansk litteratur. Att på tio minuter sammanfatta hundra år av litteraturhistoria är förstås närapå en omöjlighet. Det blir mycket som måste plockas bort, och att snöa in på detaljer eller börja problematisera kan man bara drömma om. Men ibland är sådana översikter också värdefulla, som ett första ramverk att börja plocka in kunskap i. Här kommer därför översikten även på svenska, och i bloggform.

Jag har valt att dela in min översikt i tre olika perioder, utifrån de tre orden franskspråkig, afrikansk och litteratur. Alla tre perioder handlar förstås om franskspråkig afrikansk litteratur i sin helhet, men tonvikten ligger på olika saker vid olika tidpunkter.
(Och, innan jag fortsätter vill jag också förtydliga att med “afrikansk” menas här i första litteratur från Afrika söder om Sahara, då den nordafrikanska litteraturen också har närmare kopplingar till Mellanöstern och därför ligger lite utanför mitt fokus.)

Fortsätt läsa Snabb historisk överblick över franskspråkig afrikansk litteratur

Min läslista 2018

Det kanske mest ska ses som skryt, eller egna minnesanteckningar. Men de här listorna över lästa böcker blir också någon sorts samlingspunkt, eller länksamling, till bokrecensioner. Så här kommer min lista för 2018:

  1. Trollkarlarna från Wittenberg (Martin Widmark)
  2. Jordens rekordbok (Jens Hansegård)
  3. Noel och den magiska önskelistan (Janina Kastevik)
  4. Bara Tsatsiki (Moni Nilsson-Brännström)
  5. Leo och datorspelet (Christina Lindström)
  6. Kär eller magsjuk? (Katarina von Bredow)
  7. Den dödes dotter (Janne Lundström)
  8. Så skriver du romaner och noveller (Lars Åke Augustsson)
  9. Monstrets förbannelse (Nick Falk)
  10. Den förskräckliga historien om Lilla Hon (Lena Ollmark)
  11. Omgiven av idioter (Thomas Erikson)
  12. Leoparddödaren (Janne Lundström)
  13. En vän från himlen (Ylva Eggehorn)
  14. De små tingens gud (Arundhati Roy)
  15. Trägeväret (Janne Lundström)
  16. Slöjan (Inger Brattström)
  17. Ormbunkslandet (Elin Bengtsson)
  18. En fanfar för bilderboken (Ulla Rhedin)
  19. Att skriva: En hantverkares memoarer (Stephen King)
  20. Divergent (Veronica Roth)
  21. Insurgent (Veronica Roth)
  22. Allegiant (Veronica Roth)
  23. Hjärnstark (Anders Hansen)
  24. Momo, eller kampen om tiden (Michael Ende)
  25. De ofria (Janne Lundström)
  26. Lycklig den som Dunne får (Rose Lagercrantz)
  27. The Hunger Games (Suzanne Collins)
  28. Catching Fire (Suzanne Collins)
  29. Mockingjay (Suzanne Collins)
  30. På djupt vatten (Michelle Magorian)
  31. Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken (Jonas Gardell)
  32. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Johannes Anyuru)
  33. Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen (Jonas Gardell)
  34. Torka aldrig tårar utan handskar – Döden (Jonas Gardell)
  35. Rymden (Åsa Anderberg Strollo)
  36. Cinder (Marissa Meyer)
  37. Larmrapporten: att skilja vetenskap från trams (Emma Frans)
  38. Vad är queer (Fanny Ambjörnsson)
  39. 4:50 från Paddington (Agatha Christie)
  40. Vår trädkoja med 13 våningar (Andy Griffiths)
  41. Harry Potter och fången från Azkaban (J.K. Rowling)
  42. Att föda ett barn (Kristina Sandberg)
  43. Vår jättestora trädkoja med 26 våningar (Andy Griffiths)
  44. Vår enormt stora trädkoja med 39 våningar (Andy Griffiths)
  45. The Gender Revolution: Emancipating women and empowering the Church (Alan Hewitt)
  46. Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2: om genusfällor och genuskrux i vardagen (Kristina Tomicic och Marie Henkel)
  47. Handbok för superhjältar, del 1: Handboken (Elias Våhlund)
  48. Handbok för superhjältar, del 2: Röda masken (Elias Våhlund)
  49. Handbok för superhjältar, del 3, Ensam (Elias Våhlund)

 

 

Talimbi – en novell

Talimbi [talimbi] krokodilman. centralafrikanskt mytologiskt väsen, anses ofta bära skulden vid drunkning.

Eldskenet flackar i natten, lyser upp åhörarnas ansikten. Den gamle mannen lutar armbågarna mot knäna.
   ”Det var tidigt på eftermiddagen som de tog honom.”
   Rösten är låg. De andra riktar blicken mot honom för att inte gå miste om något.
   ”Han var på väg hem från fältet med sina två bröder. Bröderna blev rädda. De öppnade inte munnen. Men Mago gjorde våldsamt motstånd. De fick binda hans armar med rep.
   De förde dem till sitt läger i skogen, alldeles intill Kotto-floden. Där uppmanades de att gå med i rörelsen. De skulle få vapen och rätt att plundra för egen vinning. De två bröderna vågade bara nicka. Men Mago var annorlunda. Han sa att han inte kunde bli en av dem. Han bad dem att släppa honom.
   Då tog de honom åt sidan. De sa att de förstod att han inte var som de andra. Att han ville något mer. Vad önskade han?
   Han sa att han ville studera.
   De lovade honom en plats på en av de stora skolorna i huvudstaden. De hade kontakter, det kunde ordnas. Allt han behövde göra var att slåss med dem först.
   Vore det inte för kriget skulle han redan studerat, sa han till dem.
   De sa att kriget inte berodde på dem. De kämpade bara för frihet.
   Det ändrade ingenting, sa han. Han ville ändå inte slåss.
   Då sa de att kriget är en bra skola för livet. Att ingen man har blivit man förrän han dödat en annan människa. Fortsätt läsa Talimbi – en novell

Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ‘Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

Fortsätt läsa Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra. Fortsätt läsa Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Jag läste hos Lady Dahmer om boken Farfar har fyra fruar, som blivit ett hett debattämne de senaste dagarna tillsammans med en annan bok, Mormor är inget spökeFörfattare till böckerna är svensken Oscar Trimbel, som skriver på sin hemsida att han bott och arbetat i Somalia, där böckerna utspelar sig. De är utgivna av förlaget Bokmaskinen, och har ställts ut och sålts på Bokmässan av föreningen Somali Nordic Culture.

Debatten som blossat upp kring dessa böcker handlar om att många reagerar mot att de normaliserar polygami och en syn på kvinnor som icke jämställda. Många kommenterar att detta är något som “inte hör hemma i vårt land” och att vi inte “vill att våra barn ska läsa om sådant”. Anmärkningsvärt är dock (vilket även Lady Dahmer påpekar) att jag hittills inte hittat någon enda person som faktiskt läst böckerna och kan presentera något annat än rena gissningar kring vad de handlar om. Fortsätt läsa Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Den bästa boken finns inte

Genom en Instagram-utmaning har jag idag fått uppgiften att utse den bästa boken jag läst under året. Ända sedan jag var i lågstadieåldern har jag haft lite svårt med det där att utse “det bästa” av något. När jag fick frågan vilken som var min älsklingsfärg eller älsklingsrätt började jag tidigt att svara “det beror på sammanhanget”. Snart började jag också ställa motfrågan: “Vad menar du med bäst? På vilket sätt?”

Det hela kan ju verka lite veligt och överanalyserande, kanske till och med undvikande. Men egentligen är det enda sättet att ärligt besvara den här typen av frågor. För jag tycker absolut bäst om svart när det gäller byxor, medan jag är väldigt förtjust i orange-röda blommor. Inte tvärt om. Och olika sorters mat kan ju fylla väldigt olika funktioner och vara bäst i helt skilda sammanhang. Tänk “bästa matsäcksmaten i skidbacken” och “bästa grillrätten”. Hur många fick samma bild i huvudet? Fortsätt läsa Den bästa boken finns inte

Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.

Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig. Fortsätt läsa Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

Gari och barnböcker i Benin

För två veckor sedan jag i Cotonou i Benin. Jag var där med jobbet och spenderade den mesta delen av tiden på ett projektkontor, träffade vår samarbetspartner i landet och fick lära mig mig en massa spännande och intressant om deras arbete. Eftersom jobbet är jobbet och den här bloggen är min egen ska jag inte skriva så mycket om det här. Men jag är ju privatperson även under en jobbresa och kan därför dela mina egna upplevelser och iakttagelser.

Mitt första intryck av Benin var att det var väldigt likt RCA, fast mer utvecklat. Benin är känt som en av Västafrikas mest stabila demokratier, och av det lilla jag fick se tyckte jag att det märktes. Det var väldigt god stämning när vi var ute på stan, människor var trevliga och pratade och det var mycket ekonomisk aktivitet. Fast nu var vi förstås bara i Cotonou, med en liten tur ut till ett mindre samhälle, Comé, någon timmes körning därifrån. Hur det är längre ut på landet vet jag fortfarande väldigt lite om.

Hur som helst – utöver mina arbetsuppgifter kom jag till Benin med två målsättningar: att ta reda på vad gari är, och att hitta en bok av en viss Hortence Mayaba, som enligt min vän Google är Benins största barnboksförfattare med åtminstone åtta utgivna bilderböcker. Fortsätt läsa Gari och barnböcker i Benin