Kategoriarkiv: Lika olika – kulturella krockar och möten

Saab vs KNK

Dagen före midsommar var Saab tvungna att meddela sina anställda att de inte hade pengar att betala ut löner. Jag blev alldeles fängslad av nyheten och den uppmärksamhet det väckte i media. Jag lyssnade på P1 under hela förmiddagen, och man återkom igen och igen till det brännande ämnet. Hur kunde detta hända i Sverige? Vad tänker Saab göra åt situationen? Kunde de inte ha sagt något tidigare – de måste ju ha vetat att detta var på gång?

Intervjuer med anställda som inte skulle få sina pengar kunde låta så här:
– Hur känns det?
– Jo, det känns lite konstigt. Surrealistiskt.
– Hur klarar du dig nu när du inte får lön?
– Några dagar ska väl gå, men man hoppas ju att det inte dröjer för länge. Det känns ju lite oroligt. Det är ju slutet av månaden och jag har räkningar att betala.
– Hur blir det med midsommar?
– Nja, så där alldeles tomt i kassan är det ju inte. Men det är klart att man kanske tänker en gång extra innan man lägger ut pengar på firandet.

Frampå förmiddagen kunde Ekot meddela att IF Metall att de ordnat möjlighet för sina medlemmar att ta ett banklån för att täcka nödvändiga utgifter fram till dess att lönerna betalades ut. Ungefär samtidigt hölls en kort intervju med en representant från Försäkringskassan som menade att de kunde gå in med någon typ av tillfälligt socialbidrag ifall det fanns människor som saknade mat på bordet på grund av dessa uteblivna löner.

Som bakgrund till all denna, mycket berättigade, uppståndelse, surrade andra kommentarer i mitt bakhuvud: röster från bekanta i RCA, lärare och andra statsanställda, som inte heller fått ut sin lön som förväntat. Men där handlar det inte om några dagar, en missad midsommar, några räkningar som kanske får betalas lite för sent. Där pratar vi om månader, kanske rentav år. Ja, förresten är det inte bara statsanställda det handlar om. Vår förste kock i CAWA fick aldrig ut sin lön för det sista året han arbetade för sina förra arbetsgivare innan han började hos oss. Anledning: han hade bytt arbete. Men han hade inget kontrakt med den förre arbetsgivaren så det fanns inget som sa att han inte fick byta jobb. Det var bara de förra arbetsgivarna som tyckte att det var dålig stil. Och på min fråga till kocken om han inte tänkte försöka kräva ut sina pengar svarade han bara: ”Nej, det är bättre att skiljas från dem som vänner.”

Men åter till Saab. Utan att lägga in några värderingar om vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, så visar denna kontrast på några viktiga skillnader mellan RCA och Sverige, gällande vem vi litar på och vem vi vänder oss till för hjälp.

I RCA är det familjen och en människas sociala sammanhang som är hennes skyddsnät. Betalas inte lönen ut blir man förstås missnöjd, men missnöjet är trots allt ganska lamt. Man har helt enkelt inte särskilt mycket förtroende för överordnade som arbetsgivare. Kanske hade man inte ens väntat sig att lönen skulle betalas ut. Så vad gör man då när man står där utan några pengar på avlöningsdagen? Kontaktar media? Ber socialen om hjälp med mat på bordet? Nej. Man vänder sig till familjen. Familjen, som säkert vill hjälpa, men som också har en plikt att göra det, bara för att de är just familj. Om detta finns det mycket att säga och jag skulle gärna någon gång skriva en hel doktorsavhandling om just detta med den afrikanska familjens välsignelse och förbannelse, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera: en genomsnittlig centralafrikan skulle knappast ens fundera på att försöka få ut en lön som ändå inte kommer att betalas ut. Däremot skulle han, utan att skämmas, vända sig till familjen och be om hjälp om han var i behov av det.

Vi svenskar, å andra sidan, är ibland stolta över att vi är så självständiga och klarar oss själva. ”Ensam är bäste dräng” heter det ju. Och visst skulle det ligga långt inne att gå och be en bror eller förälder eller kusin om ekonomisk hjälp när man var i knipa. Men sådär helt ensamma står vi ju ändå inte mot världen. Istället för att ställa krav på familjen tycker vi istället att det är arbetsgivarens ansvar i första hand att lösa våra problem, och i andra hand samhällets.

Som sagt, jag vill inte lägga någon värdering här i vad som är rätt och fel. Det är två olika sätt att ordna tillvaron. Antingen har man en stor organisation som ska fånga upp människor i hela samhället och där personliga relationer inte ska spela någon roll. Eller så har man familjen och det personliga nätverkandet som säkrar trygghet i tillvaron. Det svåra är väl detta hur man i en globaliserad värld ska kunna kommunicera och förstå varandra över de kulturella gränserna – utan att vare sig säga att det är synd om ”de andra” eller att de är dumma eller opersonliga eller dåligt organiserade eller… helt enkelt bara inte lika smarta som ”vi”.

En kort lektion i afrikansk kultur

Veckans blogginlägg blir ettcitat ur en bok som jag håller på och läser: ”African Friends and Money Matters” av David Maranz, om afrikansk kultur i förhållande till pengar och ägodelar.

Fritt översatt från engelska:
”En kort lista över allvarliga felsteg [i Afrika] skulle innefatta:
– att inte visa respekt mot en medmänniska, speciellt om personen i fråga är av hög ålder
– att bli arg offentligt
– att ha en öppen konfrontation med någon
– att orsaka att någon tappar ansiktet inför sina medmänniskor”

Dessa felsteg nämns i kontrast mot andra, i afrikanska ögon, mindre allvarliga brister, som att inte hålla sitt ord, att vara oärlig, eller att skaffa sig förmåner på andras bekostnad.

Jag kan bara bekräfta, utifrån mina egna erfarenheter, att det ligger väldigt mycket sanning i detta. Inte konstigt att vi har svårt att förstå varandra ibland…

Ovärdigt?

Ibland känns livet så opolerat och brutalt. Placides kusin var här igår, och vi satt en lång stund och pratade. Jag gav honom kopior av Placides sista anställningskontrakt och lönespecifikation, och han berättade om vad som hänt sedan vi lämnade RCA i början av juni, om hur Placide bara hade blivit sämre och sämre men inte velat inse hur allvarligt det var, hur han stapplat ut ur sovrummet på kvällarna för att sitta med i gemenskapen ute på gårdsplanen och prata, men hur han då inte ens orkat ta på sig kläder.
”Till slut”, sa brodern, ”sa jag till honom att han måste åka hem till Kaga Bandoro. Jag såg ju hur sjuk han var, och det är så dyrt när någon dör i Bangui.”

Placide hade inte velat åka, men en storebror från Kaga Bandoro hade kommit och hämtat honom. Det var för dyrt att dö i Bangui. När slutet oundvikligen närmade sig valde de att inte ens försöka söka vård, utan att istället ta med sig Placide till en liten stad där det inte finns något ordentligt sjukhus, men där det är billigare att ordna med en begravning.

Jag är inte helt oförstående inför deras sätt att resonera. Placide var dödssjuk, större delen av hans familj fanns i Kaga Bandoro, och därför var det där han borde dö. Dessutom hade ingen haft råd att köpa kista och betala begravningsplats i Bangui. Men ändå känns det så ovärdigt. Det känns som att de gav upp för tidigt. När vi kom till Bangui i oktober frågade vi Placides lillebror, som också arbetar för oss, om det fanns någon möjlighet att vi skulle kunna skicka en bil till Kaga Bandoro och hämta honom och betala för vård.
”Det går nog inte”, sa brodern. ”Familjen kommer inte att gå med på det.”

Och en del av mig förstår. De ville att han skulle dö hemma, inte i Bangui, inte i en bil på vägen. Men jag har ändå svårt att acceptera att det måste vara så, att man måste ge upp innan man gjort allt som står i ens makt. Är det kanske jag som inte vågar se verkligheten i vitögat? Är det kanske så att det är vårt svenska, västerländska sätt att hantera döden, där man kämpar ända fram till slutet och där de flesta människor dör i en opersonlig sjukhussal, som egentligen är det mest ovärdiga?

Theo och Placide flyger ner till Bangui i slutet av förra säsongen.