Sprucken semesteridyll

Ok, jag får erkänna: inte riktigt allt jag skrev igår var riktigt sant. Jag hade tänkt att jag bara skulle ignorera det, för det är ju semester och jag önskade så att det bara skulle ha fått vara det för oss alla och kände inget behov av att basunera ut det där andra. Men sedan när jag skulle dela mitt semesterglättiga inlägg på facebook möttes jag av att flera vänner delat en annan nyhet, som också präglat början på vår resa, och då kändes det plötsligt inte lika roligt att dela sorgfria bilder från Universal Studios och låtsas som ingenting.

Nyheten var denna, att tre parkvakter dödats av tjuvjägare i Garamba i DRC (Kongo-Kinshasa), en av de två parker där Erik just nu jobbar.

Att skydda vilda djur mot tjuvjägare kan vara ett farligt arbete, och det händer att både parkvakter och tjuvjägare dör, även om det inte tillhör vanligheterna. Men detta är den största attacken och den allvarligaste förlusten någonsin i Garamba, och när alla andra i de högsta positionerna var bortresta eller sjuka eller hade andra förhinder blev det Erik som fick ta ansvaret och ändra sina planer för att åka några dagar till parken. Helt rätt ur det perspektivet. Och väldigt tråkigt ur vårt privata.

Och som så ofta är det svårt att leva i detta mellanläge, mellan några av världens mest utsatta och några av världens mest priviligierade. Att ha en bekantskapskrets som sträcker sig från fattigaste fattiga till den rikaste klicken i världen.

Resan vi gör nu är för många av våra bekanta så övermåttan överdådig att man måste skämmas över att ens göra den. När jag tänker på de fruar och barn som förlorat sina män och pappor i attacken i Garamba vill jag helst bara åka härifrån, tillbaka hem till min verklighet där jag kan göra bättre nytta för världen än att åka omkring och turista.

I andra änden av bekantskapskretsen har vi människor som har helt andra möjligheter i livet, som själva kanske besökt både Singapore, Bali och Australien. Och som, även om de inte gjort det, pratar om en sådan här resa som något man självklart ska kunna unna sig. Oavsett övriga omständigheter. Man måste få ha rätt till att ta ledigt. Spendera tid med familjen. Det är viktigt.

Och ju mer jag tänker på det, desto snurrigare blir det. Vad är egentligen rätt? Vad lämnar godast avtryck i mitt liv och andras? Att unna sig? Eller av avstå till förmån för annat?

Just nu är vi i alla fall fortfarande på semester, och Erik ska så småningom komma tillbaka, och när vi är här så tänker vi fortsätta njuta och ha det riktigt bra. Om än med dessa funderingar som fond. De går inte att ignorera. Verkligheten går inte att ignorera. Man får istället lära sig att leva, med den och mitt i den.

Tilläggskommentar: Vi känner inte personligen familjerna till de dödade parkvakterna. Men vi känner många som skulle kunna vara i precis samma situation.

100% svensk, 60% centralafrikan

“Du är hundra procent svensk”, sa en person till mig idag. Och jag blev lite ställd (och, jo det ska erkännas, nästan lite sårad), för jag känner mig inte som hundra procent svensk. Ibland känner jag mig faktiskt ganska udda. Ibland tycker jag att min världsbild, mina erfarenheter och mina värderingar inte alls stämmer med min svenska omgivning, och jag känner mig väldigt hemma i miljöer som är lite mångkulturella. Speciellt, så klart, om de har inslag från centrala Afrika.

Men samtidigt är det klart att jag kan vara 100% svensk. I Sverige behöver ingen veta om den andra identiteten som jag har i mig, om jag inte väljer att visa den. Och visst är jag också väldigt mycket svensk på många sätt, när det kommer till intressen, livsåskådning, sätt att uppfostra barn…

Jag kan aldrig bli 100% centralafrikan. Delvis för att en del av identiteten faktiskt sitter i utseendet. Jag kan inte smälta in där som jag kan här. Delvis för att jag ändå har svenska föräldrar som har format mig och min identitet.

Men jag vill tänka att jag kanske är 60% centralafrikan. Hur nu den matematiken går ihop.

Att träffa någon nästan hemifrån

Ibland händer det att man träffar någon nästan hemifrån.

Idag var vi på barnmottagningen på sjukhuset för ett av alla våra besök. I väntrummet sitter en familj bestående av mamma, pappa och en pojke i femårsåldern. Jag noterar direkt att de måste komma från ungefär samma del av Afrika som vi. Det syns. Ni vet ungefär som att man känner igen svenskar när man ser dem. Det finns något bekant över dem. Ansiktsdrag. Frisyrer. Klädstil.

Och mycket riktigt, de tre grabbarna börjar åka rutschkana tillsammans, en sådan där liten plastrutschkana för bebisar som brukar stå i väntrummen, och jag hör att föräldrarna pratar med sin pojke på franska. Genast börjar hjärtat slå lite fortare. Hur ska jag hälsa? Jo, för hälsa måste jag ju. Det gör man när man är långt borta i världen och möter någon som är nästan hemifrån. Men problemet är att de inte har en aning. De ser inte på mig att jag kommer ungefär från samma ställe som de. Vi kan inte göra som man gör när man möter svenskar långt från Sverige: kolla in varandra lite halvt i smyg tills man bara måstesäga “Hej, är ni också svenskar?”. (Och då menar jag inte på turistorter under en weekend utomlands, då man helst undviker svenskarna, utan på längre resor.)

Bollen ligger alltså helt hos mig. Men har jag rätt? Är de verkligen från centrala Afrika? Hur inleder jag samtalet? Jag vill ju inte låta som någon som liksom: “Hej, jag ser att ni är från Afrika, jag har också varit i Afrika en gång.”

Men när de två föräldrarna vänder sig till varandra och börjar prata på ett språk som jag helt klart kan identifiera som lingala bestämmer jag snabbt min öppningsfras. Jag frågar helt enkelt varifrån de kommer. Kongo, blir svaret. “Jo, jag trodde det eftersom ni pratade lingala”, säger jag. Och sedan rullar samtalet på. Efter bara några minuter är det dags för dem att gå in till sjuksköterskan. Men innan de går hinner vi byta telefonnummer. Klart att vi måste ses igen, när ödet nu fört oss samman, långt bort i världen, så långt hemifrån.

Jag längtar inte till Afrika

Idag har det regnat. Och regnat. Och. Regnat.

Vi har mest varit inne och städat och grejat. Några vändor till tvättstugan blev det också, och under en av dessa möter jag en granne som säger: “Nu hade du väl hellre varit i Afrika?”

Och inget ont om mina grannar, men det är ett fascinerande fenomen, detta med oss svenskar och vår fixering vid vädret. Jag är inte bättre själv. Jag pratar väldigt ofta om vädret när jag pratar med svenskar. Om att det är fint. Om att det är pissigt. Om att jag längtar efter sol. Eller regn.

Men vet ni, det är inte på grund av vädret som jag längtar till Afrika. Möjligen ljuset, regelbundenheten i att dag och natt är ungefär lika långa under hela året. Det trivs jag bättre med än att ha kort-korta vinterdagar och lång-långa sommarkvällar. Men jag längtar inte mer till Afrika än regnig dag än en solig. För det är inte värmen jag längtar efter. Inte heller något annat av det där klyschiga om afrikaners gästfrihet eller glada afrikanska ungar som dansar och sjunger istället för att spela datorspel.

Jag längtar ju egentligen inte ens till Afrika. Jag längtar till de ställen i Centralafrika där jag känner mig hemma. Efter vänner jag inte träffat på länge. Efter speciella platser jag tycker om. Inte efter musik i allmänhet utan efter att sjunga i min kör.

Så nej, jag hade inte hellre varit i Afrika just en dag som denna. Jag är faktiskt ganska nöjd med att vara här i Örebro just nu.

Är det inte samhället, snarare än föräldrarna, som formar barnen?

För någon vecka sedan ramlade jag över det här tv-inslaget från Aftonbladet om föräldrar som låter sina små barn gå på alltför mycket aktiviteter. Det hade kommit till efter att Karin Nilsson (som är med i tv-inslaget) skrivit på sin blogg om samma ämne. Barn stressas sönder av alltför många aktiviteter redan i förskoleåldern, är budskapet. Och det kan jag absolut hålla med om i sak. Men därefter kommer det där gamla vanliga tjatet om “dagens föräldrar” som visserligen bara vill väl, men som tyvärr misslyckas i sitt föräldraskap. Och som dessutom är osäkra i sin föräldraroll och inte vågar tro på sin förmåga som föräldrar.

Jo, undra på att vi blir osäkra när alla dessa experter och förståsigpåare hela tiden ska ha åsikter, inte bara om hur vi bör vara som föräldrar, men också om hur vi lyckas eller inte lyckas med att följa alla dessa råd.

Jag tycker att det är taskigt, riktigt taskigt, mot alla oss föräldrar som varje dag gör vårt bästa för att vara världens bästa förälder till våra barn, efter våra förutsättningar. När man önskar en person det bästa i världen (och så förutsätter jag att de allra allra flesta föräldrar känner för sina barn) är det väldigt lätt att känna sig otillräcklig. Det händer mig hela tiden, trots att jag faktiskt anser mig vara en bra förälder. Det sista jag då behöver är att höra experter uttala sig om att barn som mina utan min vetskap skulle må dåligt av att ta fiollektioner. Eller av att inte ta fiollektioner. Eller av att äta godis eller o-ekologiska vindruvor. Eller av att jag är rätt dålig på att uppehålla bra rutiner vid läggdags.

UnderbaraClara skrev så bra igår om att dagens föräldrar faktiskt är formade av gårdagens föräldrar, och att vår föräldrageneration kanske borde ägna lite mindre energi åt att klanka ner på dagens föräldrar och lite mer åt att fråga sig själva vad de gjorde för fel i sin egen uppfostran eftersom de lyckades skapa en generation värdelösa föräldrar.

Vi pratade vidare om det där här hemma ikväll och funderade på om man kanske ska se problemet med “ouppfostrade” och stressade barn i ett lite vidare perspektiv. Kanske handlar det mindre om enskilda föräldrars handlande och mer om samhället i stort. För det är ju inte i första hand de enskilda föräldrarnas “fel” att barn idag får väldigt mycket serverat, kanske ibland alldeles för mycket. Jag vet att det finns barn även i Sverige som är fattiga och inte får grundläggande behov tillgodosedda, men för de allra flesta svenska barn idag är det ändå en självklarhet att ha tillräckligt med mat och kläder, ett bekvämt hus, ofta med eget rum och stimulerande leksaker från tidig ålder. Det finns en förskola och så småningom skola som faktiskt ofta håller hög kvalitet, och det finns ett stort utbud av utvecklande aktiviteter för dem som vill. Hemma får många barn hjälpa till med enkla hushållssysslor, men det är sällan de behöver ta något stort ansvar för att få ihop familjens tillvaro. Däremot förväntas föräldrar ta ett stort ansvar för barnens utveckling och det leder kanske till en överkonsumtion av aktiviteter.

Sett i ett globalt, men också historiskt perspektiv, måste detta vara ganska unikt, denna “bekväma” tillvaro med så mycket serverat. Och det är väl inte så konstigt att barn då blir formade av sin verklighet? Är det verkligen föräldrarna man ska skylla på om barn blir påverkade av den allmänt rådande livsstilen i ett samhälle?

När min vän Honorine låter sjuåriga Feni göra sig i ordning själv och sedan somna på soffan tre kvällar i rad, då tänker jag inte att hon är en misslyckad mamma. Då tänker jag att “så går det till här, det är den här verkligheten som formar Feni”. Och jag konstaterar att Feni är många gånger mer självständig än min sexåring. Hon går upp och tvättar sig, klär på sig och borstar tänderna på morgonen utan tjat. (Ok, kanske lite tjat ibland, hon är trots allt en ganska envis unge.) Hon hjälper sin mamma att gå och köpa bröd när hon ber om det, och hon håller själv reda på vad hon fått i läxa från fröken, för det skickas aldrig hem några veckobrev till föräldrarna. Feni går däremot inte på några organiserade fritidsaktiviteter, för något vidare utbud av sådana finns inte att tala om. Efter skolan kommer hon hem och leker med sina syskon och kusiner, eller hjälper till hemma om hennes  mamma ber henne.

Och då måste jag fråga mig: Är det jag och Honorine som valt hur våra barn ska vara genom att medvetet välja hur vi uppfostrar dem? Kanske till en del. Men till största delen tror jag att både Feni och min Theo är formade av det samhälle de växer upp i, där jag och Honorine och övriga familjemedlemmar spelar viktiga roller, men definitivt inte kan ta kontrollen.

Som föräldrar är vi väldigt viktiga personer i våra barns liv. Men att bli förälder är inte som att få en vit duk och en obegränsad uppsättning målarfärger och skapa sitt livs konstverk, för att sedan ställa ut det till allmän bedömning. Snarare har vi fått en tavla där motivet redan är grundlagt, och en rätt begränsad uppsättning färger som vi kan använda för att försöka fylla ut små områden här och där och hoppas att det i slutänden bidrar till en bättre helhet.

Musiken i mitt liv

Jag är inte så bra på att lyssna på musik. I alla fall inte på det sättet som många andra i min ålder lyssnar numera, via streamingtjänster som Spotify och med långa listor av favoritlåtar och favoritmusiker på lager. På högstadiet och gymnasiet blev jag ibland förhörd på populära artister och låtar av välmenande kompisar, som tyckte att jag behövde lite allmänbildning i ämnet för att inte verka så bortkommen. Ändå blev jag helt ställd när jag några år senare fick frågan i en radiointervju vilken som var min favoritmusik. Det enda jag kunde komma på i stundens hetta var det maliska paret Amadou och Mariam, vilket förvisso visar lite på inriktningen på min musiksmak. Det är mycket afrikanskt, även på det hållet.

Men även om populärmusik kanske inte är min grej (för jag erkänner, jag är fortfarande helt bortkommen på detta område – jag vet inte ens om det låter töntigt att använda uttrycket populärmusik) så är musik ändå en viktig del i mitt liv. En av mina personliga höjdpunkter under resan till CAR var till exempel att få sjunga med min gamla kör, Echo des Anges, i Berberati. Och många av “guldkornen” jag kan se tillbaka på mitt liv har någonting med musik att göra. Jag minns en dans under månen på en skolavslutning för hushållskolan i Gamboula, där mamma var lärare, någon gång när jag inte var mer än sex år. Och jag minns en gospelhelg i västernärke när jag var tonåring, då jag tappade rösten och mimade under hela finalkonserten men ändå fick beröm efteråt för att jag såg så glad ut när jag sjöng. Och när mamma och pappa fyllde femtio för några år sedan ordnade vi syskon en konsert med godbitar från deras liv – en fantastiskt rolig uppgift som vi gick in i med stor entusiasm, kanske nästan lite för stor eftersom vi inte hann hjälpa till med så mycket andra festförberedelser…

Den här musikglädjen har jag förstås försökt ge vidare till våra barn, och idag har vi tagit ett stort steg när jag varit med storpojken på hans första fiollektion, en hett efterlängtad händelse! Och med en violinist i familjen (om nu intresset håller i sig) kanske vi så småningom kan få till en egen version av det som jag kommit att se lite som “the soundtrack of my life”, en perfekt fusion av svenska Gärdebylåten och zimbabwiska/sydafrikanska Shosholoza. Fast ok, jag vet, Sydafrika ligger väldigt långt från CAR och musiktraditionerna är inte helt lika. Så istället för att nöja oss med detta stycke får vi kanske skapa en egen fusion av svensk folkmusik och kongopop. Det kanske vore något att fundera på?

Kör Bethanie

 

Kör Bethanie 2

Mina flätor och Cultural Appropriation

Inbakade flätor löshår

Lycklig över min nya tillfälliga hairstyle googlar jag på “inbakade flätor vita kvinnor” för att hitta tips på andra modeller att göra i framtiden – och blir förvånad över att hitta flera blogginlägg som handlar om att vita kvinnor över huvud taget inte bör skaffa sådana här frisyrer!

Vad det handlar om är någonting som kallas Cultural Appropriation (CA) eller “kulturellt beslagtagande”. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig hört uttrycket förut, men jag har nu läst mig till att det innebär att någon som tillhör en majoritetskultur “lånar” kulturella uttryck som exempelvis mode, dans, språk eller religiösa symboler från en (förtryckt) minoritetskultur. Det kan ju låta som något fint, att man intresserar sig för denna minoritetskultur, men resultatet kan tyvärr bli det motsatta, då de lånade kulturella uttrycken dräneras på sitt ursprungliga kulturella värde och i sin urvattnade form istället blir en del av majoritetskulturen.

(Här kan man läsa ett blogginlägg som bättre förklarar fenomenet, här finns en annan blogg som förklarar varför det är ett problem.)

Cultural Appropriation är ett omdebatterat uttryck, lite på samma sätt som feminism tycker jag det verkar som. Det finns de som tycker att det belyser viktiga strukturer i samhället, och det finns de som tycker att det är ett ämne som inte ens är värt att ta upp, eftersom det inte är ett “riktigt” problem. Jag tänkte dock inte gå in på just detta mer, utan känner istället att jag på något sätt vill försvara mig och mina flätor. För även om jag aldrig hört om CA förut, så trycker detta på en liten öm punkt någonstans på insidan. Jag har nästan impulsivt känt det ibland, det där att det nästan är lite fult att jag som vit vill kalla mig afrikan. Som att jag klampar in på ett för mig förbjudet område när jag gör det. För jag är ju vit. Jag tillhör den mest privilegierade klicken i världen. Kan jag inte nöja mig med det? Måste jag dessutom göra en annan del av världen till min? Vem är jag att över huvud taget blogga och ge mig själv tolkningsföreträde i ett ämne som borde tillhöra de ursprungliga afrikanerna?

Eller. Vad? Hur ska man tänka?

Så här är det för mig: Mina flätor är inte bara en snygg grej. Det är också någon sorts statement, en identitetsmarkering. Ett sätt att för en liten stund låta min afrikanska identitet synas också på utsidan. Att få chans att känna lite lite tillhörighet till detta som är mitt men ändå inte, som när en av de afrikanska tjejerna i Theos skola kom fram igår morse och sa: “du och jag har samma frisyr!”.

Afrika för mig är inte bara ett gäng kulturella uttryck som jag gillar och har gjort till mina egna. Afrika, och för att vara mer specifik: centrala Afrika, är en stor del av mitt liv och min identitet. Och när jag flätar håret i inbakade flätor eller sätter på mig en pagne (en sarong, typ) är det inte för att jag vill stjäla det gottigaste ur en främmande kultur. Jag gör det för att jag så innerligt gärna vill få känna att även jag till viss del tillhör denna kultur. Mitt utseende till trots.

Jag är väl medveten om att rasism mot svarta är ett oändligt mycket större problem än detta att en vit person känner sig lite utanför i sällskap med svarta vänner. Och jag ska inte ens be om att få kalla mig rasifierad trots att jag ibland uppenbart behandlas annorlunda utifrån att jag i sammanhanget har “fel” hudfärg. Men lika självklart som jag tycker att det är att en svart person ska kunna kalla sig svensk om hen känner sig svensk, lika självklart borde jag få kunna kalla mig halvt centralafrikan. Och göra inbakade flätor utan att riskera att bli beskylld för att ägna mig åt Cultural Appropriation.

Att ljuga om sitt ursprung…

Skrivet 13 mars, inte publicerat förrän idag på grund av problem med internetanslutningen.

Jag gör en liten resa i resan och tillbringar ett par dagar i Berberati, nio mil från Gamboula. Om Gamboula är min alternativa ”födelseort” (även om jag faktiskt är född i Sverige) så kan kanske Berberati bäst kan beskrivas som en studieort. Ett sånt där ställe där man har bott en tid och känner sig hemma, men där inte varenda kotte känner ens föräldrar, så att man får vara sin egen och inte bara ”Nestors äldsta”.

I Berberati har jag också en riktig afrikansk extended family, eller extrafamilj. Många gånger i Sverige har jag önskat att jag hade telepatisk förmåga så att jag kunde förflytta mig till gårdsplanen framför min vän Honorines hus. Och nu är jag här! Efter tre år, en statskupp och oroligheter, sitter jag åter och pratar under stjärnorna medan elden långsamt brinner ut, barnen droppar av ett efter ett för att gå och lägga sig och enstaka förbipasserande stannar och hälsar.

Och ändå, trots att jag själv tycker att kommer hem, är det många som betraktar mig som en främling. Inte de som står mig närmast, men för de flesta andra är jag en person som inte riktigt hör till. På sätt och vis är det sant. Jag är annorlunda, jag har inte bott hela mitt liv i CAR. Men jag är inte heller bara den tillfälliga besökare som mitt vita skinn ger sken av.

En ung man på torget idag gav mig dock ett oväntat redskap att hantera detta utanförskap.
– Om någon frågar, sa han, så säg att din mamma är centralafrikan men din pappa är mbunzu, och att du har fått din pappas färg. Då kommer folk att se dig som en av oss.

Och jag tänker att det skulle vara lite som när invandrare i Sverige tar ett svenskt efternamn för att lättare få jobb. Även om det kanske är lite mer av en lögn att säga att min mamma är centralafrikan. Hur som helst är det värt att testa någon gång!

Söka visum för att resa hem

Under måndagsförmiddagen åker vi till CARs ambassad för att söka visum. Jag har egentligen ett uppehållstillstånd, men det behöver förnyas varje år, och detta är något som kan vara lite krångligt och inte alltid går så snabbt som man kunde önska. Just nu finns därför mitt uppehållstillstånd på immigration i Bangui, och jag behöver således sälla mig till övriga i sällskapet och söka visum för min vistelse. (De “övriga” är, förutom Gunnar, även Johanna Rudolfsson och Anton Carlsson, som arbetar för EFK med ett speciellt ansvar för CAR.)

VisumansökanAtt behöva söka visum till CAR, som jag definitivt betraktar som ett hemland, känns nästan lite förnedrande, inser jag när jag sitter och fyller i ansökningsblanketten. Att behöva be en okänd, kostymklädd människa bakom ett skrivbord om tillstånd att resa hem.

Vi har pratat länge om att söka medborgarskap, har till och med på allvar varit på väg en gång, men lyckades aldrig komma hela vägen genom den långa processen. Kanske att vi gör ett nytt försök så småningom. Kanske att jag en gång på riktigt kan få kalla mig centrafricaine. Eller, som det heter på korrekt sango: wakodrosesse til Beafrika.

Första delen av resan avklarad – etappmål Yaounde

Vi är framme i Yaounde i Kamerun, det är mitt i natten men jag slumrade lite på flyget så nu är jag rätt pigg och passar på att skriva några rader. Resan har gått bra, även om det där med att flyga flygplan totalt har förlorat det skimmer av spänning som fanns runt det hela när man var barn. Nu är det bara segt. Vi satt och pratade på vägen om andra sätt att resa, om att bila genom Sahara eller att ta sjövägen, ner längs Afrikas västkust. Och vi pratade om att man skulle göra en resa genom Afrika från missionsstation till missionsstation. Vad mycket historier man skulle få höra!

BlombukettVäl framme i Yaounde välkomnades jag, liksom alla andra kvinnor, med en blombukett. “Eeh, varför då?” måste mina ögon ha frågat, och den långa killen vid flygplansutgången förklarade: “Det är internationella kvinnodagen.” Aha.

Sedan satte kameleontprocessen igång. Så här när jag kommer till ett sammanhang jag känner till är den mycket snabb. Observationsfasen varar max några sekunder, och sen byter jag färg. Om man kan säga så. Eller går in i min centralafrikanska personlighet. Förändrar mimik och sätt att röra mig, inte mycket men likväl. Tilltalar äldre kvinnor “mama” som om jag aldrig tilltalat äldre kvinnor på något annat sätt. Och blir påtagligt mer social med människor jag inte känner, eller bara är ytligt bekant med. I taxin på väg från flygplatsen hinner jag och taxichauffören både gå igenom gemensamma bekanta, diskutera konflikten i CAR och prata om hur Boko Haram ska stoppas från vidare attacker i Kamerun.

Och så sitter jag nu på sängen på gästhuset i Yaounde, hör dunkande musik lite på avstånd och känner luften, fuktig och sval, mot huden. Och det är nog faktiskt dags att sova, så jag säger godnatt och avslutar med en länk till en artikel i Smålandstidningen om mitt trevliga resesällskap.