Kategoriarkiv: Det tredje rummet – att befinna sig mitt emellan

Omvänd rasism?

Som ni kanske märkt håller jag på och flyttar över inlägg från mina tidigare bloggar till denna. Det är en lång process, som tar extra tid för att jag fastnar på vart och vartannat inlägg och funderar på om jag vill ha med dem eller inte. Om jag tycker att det är relevant. Om jag kan stå för det. Ett av dessa inlägg var ett som jag skrev för ganska precis två år sedan, med rubriken En massa människor och en vit. Det hade pratats en massa i medier och sociala medier om rasism, i samband med att ordet negerbollar försvann ur SAOL, och jag hade funderat en hel del på detta med omvänd rasism. Alltså: svartas rasism mot vita. Min slutsats då var att det, åtminstone i delar av Afrika, finns rasistiska strukturer som spelar till de vitas nackdel. Att svartas diskriminering av vita inte på något sätt är jämförbart med vitas diskriminering av svarta, men att det ändå existerar.

Nu har jag tänkt i två år till. Och jag tycker fortfarande att detta är svårt att formulera. Idag skulle jag bestämt hävda att omvänd rasism inte existerar. Den betydelse som jag vill lägga i ordet rasism idag handlar specifikt om de strukturer som finns i samhället och som ger vita en fördel av att vara just vita. Dessa strukturer finns över hela världen, och som vit kan jag leva rätt ovetandes om dem, eftersom jag inte lägger märke till dem. Men vad jag lägger märke till eller inte har ingen stor betydelse i sammanhanget. Strukturerna finns, oavsett om jag uppfattar dem eller ej, och de placerar ständigt vita högst upp i den sociala rangordningen. Och inte minst: vi är alla en del av detta system, vare sig vi vill eller inte. Att vara helt opåverkad av det och aldrig bidra till att reproducera mönstret tror jag faktiskt är omöjligt. Fortsätt läsa Omvänd rasism?

SaRaha om mellanrummet och den dubbla tillhörigheten

Ni är säkert många med mig som i dessa dagar lyssnar på SaRahas Kizunguzungu och blir lite glada inombords. (Visst ÄR afropop den bästa dansmusiken?!) För mig är det lite som att hemmamusiken kommer hem. Och planerna på att en dag starta en bar som bara spelar afropop dyker åter upp i tankarna, även om de förmodligen aldrig kommer att bli verklighet.

Sedan hittar jag den här intervjun med SaRaha i Lärarnas tidning och känner mig besläktad. På riktigt. Sara Larssons ord kunde vara mina. Hon, som har delat sin uppväxt Sverige och Tanzania, säger:
”— Jag kan känna varm tillhörighet med båda mina hemländer i olika sammanhang. Och ibland inte med något av dem.”

Ja. Det är ju just detta. Att känna tillhörighet till båda och ibland inte till något. Att ha formats av det där mellanrummet. Det.

När förväntningarna inte stämmer med verkligheten

På bloggen Vardagsrasismen läser jag idag om det så kallade mellanförskapet, som exempelvis adopterade kan känna när de hamnar mitt emellan två kulturer. Å ena sidan har de vuxit upp med svenska, vita föräldrar (om de nu är adopterade till Sverige) och är helt hemma i den svenska kulturen. Å andra sidan ser de ut som om de kommer från någon helt annanstans och blir ifrågasatta som svenskar.

I boken Third Culture Kid (1) finns detta diagram över olika sätt som en person kan förhålla sig till det omgivande samhället när det gäller främlingskap och utanförskap:

DSC_0022

Det här är självklart förenklat, men du kan ändå tänka att du kan förhålla dig till ditt omgivande samhälle på fyra olika sätt:

  • Är du en främling ser du både annorlunda ut och tänker annorlunda än majoriteten i samhället.
  • Är du en dold invandrare ser du likadan ut som andra, men tänker annorlunda
  • Är du adopterad ser du annorlunda ut och tänker likadant.
  • Är du en spegelbild ser du likadan ut och tänker likadant.

Jag tror att det är i det övre högra och det nedre vänstra hörnet som problem kan uppstå. Där stämmer nämligen inte förväntningarna ihop med verkligheten. Du kanske förväntas vara som ”alla andra”, fast du har ett annat sätt att tänka. Eller så ser du annorlunda ut, fast du tänker och beter dig som alla andra.

När jag går på torget i CAR och folk ropar efter mig att jag är vit är det förstås jobbigt ibland. Men det finns också en frihet i att se annorlunda ut när man också beter sig lite udda titt som tätt. Det finns en större förståelse då för kulturella felsteg som man gör, oskrivna regler som man inte följer. Att vara en främling är ofta mindre jobbigt än att vara som en adopterad, att se annorlunda ut men känna att man hör till. Att för tusende gången få frågan varifrån man kommer, att få höra att man nog inte äter maniok ”för du är ju vit!” eller att folk pratar extra långsamt och tydligt så att man ska förstå.

Och i Sverige blir det tvärt om. Här finns det ingen som förväntar sig att jag är annorlunda. Det syns inte på mig att jag har en hel del afrikansk identitet inom mig. Och även om det är skönt ibland att kunna totalt smälta in, men det är också frustrerade och förvirrande för identiteten att det inte syns på mig vem jag verkligen är.

Idag känner jag mig väldigt hemma och som en del av samhället både i Sverige och i CAR. Men det är svårare att komma dit när utseendet inte matchar erfarenheten, det är det.

Fotnot:
1. Pollock, David C och Ruth E Van Reken (2001). Third Culture Kids. Nicholas Brealey Publishing

Att bjuda eller inte bjuda

Jag och Honorine, som nu snart bott hos mig en månad, har båda rätt bra koll på varandras kulturer. Hon för att hon jobbat för svenskar i många år. Jag för att… ja, det där vet ni ju redan. Vi brukar därför navigera genom det mesta utan några större krockar. Men igår gick vi lite bet. Nej, det blev ingen jättekrock, men vi hade väldigt olika åsikt om vad som egentligen var mest artigt.

När hon kom hit från CAR hade hon med sig lite mat: jordnötter, sesamfrön och sånt. Mycket goda grejer, som jag helt enkelt stoppade i skafferiet. Sen har de blivit liggande, och jag har gått och haft en aning dåligt samvete för det där. Så till slut, igår, föreslog jag att vi skulle köpa koncentrerad mjölk och göra sesamkakor. Honorine blev förskräckt.

– Så att jag måste äta det som jag har gett bort till dig? frågade hon. Nej, det vill jag inte göra. Det där får du spara tills jag åkt hem!

Och så var jag tvungen att förklara att jag hade gått och tyckt att jag var oartig som lät hennes gåva ligga orörd i skafferiet.

– Inte alls, tyckte hon. Snarare tvärt om.

Och jag vet ju att det är så där i RCA, att man aldrig ska bjuda på något som en person haft med sig som present. Men ibland sitter det svenska djupt. Ibland är det svårt att ta in att det jag anser som självklart kan uppfattas på ett helt annat sätt av en annan person. Till och med av en av mina bästa vänner.

Gäster och värdfolk

Kvinnor från CARI sex dagar har de varit här nu, våra tre vänner från CAR. Sex intensiva dagar fulla av möten, studiebesök och nya upplevelser. Och jag är så imponerad av hur de hanterar situationen. Detta att komma till ett helt nytt sammanhang, där ingenting är som hemma. Alla tre har förvisso haft mycket kontakt med svenskar genom åren, och visste väl på något sätt vad de hade att vänta sig, men samtidigt är detta kvinnor som kommer från ett av världens fattigaste länder. Åtminstone om vi pratar om fattigdom i ekonomiska termer. De här tre kvinnorna är vana vid att laga sin mat och värma sitt vatten över öppen eld, inte ibland, utan varje dag. De är vana att stiga upp varenda morgon (om de inte har någon yngre släkting som kan göra jobbet åt dem) och blåsa liv i glöden från föregående kväll, för att slippa slösa på tändstickorna. Först när elden brinner kan de värma vatten att tvätta ansiktet med och sedan koka kaffe till sig själva och familjen.

Och så hamnar de här, i våra svenska kök, där vi vrider på en kran för att få varmvatten och trycker på en knapp för att få kaffe. Och de tar det med ro. Visst pratar vi om skillnaderna. Men det får vara som det är. Det är ljusår mellan våra olika vardagsliv, men det är inte det som vi fokuserar på under det här besöket. Vi kan mötas bortom dessa olikheter.

Och så känns det så skönt för mig, detta att få ta emot dessa kvinnor som gäster, istället för att själv vara gäst. I CAR blir jag så ofta uppassad och servad. Man bär mina väskor, man tvättar mina kläder, man bär fram kaffe på en bricka och bjuder mig att ta en extra bulle medan barnen bara får en halv. Jag får sällan bjuda igen, jag är ju gäst, och ibland är det alltför lätt att tolka den där gästfriheten som en rest från kolonialtiden, en tanke att vita människor ska passas upp på. Men så idag, när Honorine är på väg ut genom dörren för ännu ett besök, säger hon i förbigående att hon lagt en hög med smutstvätt på golvet i sitt rum. Om jag ändå ska tvätta kan jag väl ta med hennes kläder också? Och med ens vet jag att jag kommer att ha mycket lättare att ta emot hennes gästfrihet nästa gång jag besöker henne i Berberati.

En massa människor och en vit

Låt oss tala en liten smula om rasism. I mitt Facebookflöde har det dykt upp en massa åsikter och artiklar den senaste veckan från i våras, när ordet negerboll togs bort ur SAOL. Och om man väl klickar på en länk dyker det snart, tack vare internets fula knep för att hålla koll på mina intressen, upp fler artiklar om rasism. Om rasifiering. Om rasistiska strukturer.

Det finns hur mycket som helst att säga om detta, och samtidigt är allt egentligen redan sagt, och jag har filat länge på något jag lägga till i debatten men ämnet överväldigar mig. Så nu droppar jag det långa intelligenta inlägget och vill bara säga detta:

Jag vet att rasism mot just svarta har varit fruktansvärd genom historien. Det har begåtts vidriga handlingar i ras-tänkandets namn och svarta har utan tvekan varit (och är) väldigt utsatta för detta.

Men. Jag har faktiskt svårt att hålla med dem som gång på gång påpekar att vit hud alltid framställs som “normalt” och “mänskligt” medan svart hud framställs som “annorlunda” och “avvikande”. Självklart. I den del av världen som ursprungligen bebotts av vita människor är det så, av naturliga skäl. Men, vänner, i åtminstone en del av världen som ursprungligen bebotts av svarta människor och som jag känner väl till (you guessed it: Centralafrika) framställs inte alls vit hud som det normala. Där är det faktiskt det vita som är annorlunda och avvikande. Som hamnar lite utanför samhällsgemenskapen. Som misstänkliggörs. Som antas inte kunna förstå språket (så där så att folk pratar extra långsamt och tydligt).

Och nej, det är inte exakt samma situation fast omvänd. Jag vill inte jämföra min utsatthet någon annans. Men likväl handlar det om rasistiska strukturer, där liksom här. Jag är vit i Centralafrika och jag tillåts aldrig glömma det.

Och en gång hörde jag en liten flicka viska till sin mamma, medan hon förskrämt tittade på mig: “Mamma, är det där en människa?”

(Här finns en senare text som jag skrivit på samma tema.)

IF

Man kan inte vara hemma överallt

Jag är inte så välberest som en del av mina bekanta verkar tro. Visst har jag rest mycket, men oftast till samma länder, mellan mina två “hem” som den här bloggen handlar om. Min världskarta består mestadels av vita fläckar, utan ett enda besök i vare sig på de amerikanska kontinenterna eller i Oceanien, och med ett fem veckors besök i Kina som min enda erfarenhet från Asien. Ändå har jag väldigt lätt att känna mig hemma på nya platser, lätt att se mig själv leva och trivas i de mest skilda miljöer.

När jag var i Kina var jag delvis rätt frustrerad över ytligheten i ett så kort besök som fem veckor i detta enorma land. Vi hann ju ingenting, knappt ens skrapa på ytan, och när jag åkte hem var jag säker på att jag ville komma tillbaka och studera eller arbeta eller något, bara för att få göra landet lite mer till “mitt”.

Den här resan är förstås likadan. Vi hinner ingenting. Tre dagar i Singapore, nu en vecka som snart är till ända på Bali. Vi svischar bara förbi. Men trots att jag, min vana trogen, har sett mig själv boende både i en lägenhet i Singapore och i en liten stad på norra Bali, har frustrationen som jag kände vid Kina-resan förändrats. Världen är stor och jag inser att jag omöjligt kan lära känna ens en bråkdel av alla länder och regioner på samma sätt som man känner ett hem. Jag kan inte dra iväg och bo en längre tid på varenda plats jag besöker. Men även ett kort besök kan ge erfarenheter och upplevelser som betyder något.

Så trots känslan att det finns oändligt mycket mer att se, lämnar jag idag Bali helt trygg med insikten att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Eller så gör jag kanske det, och i så fall blir det också bra.

Lite mer bilder finns på mitt Instagram, @emeliemararv. Följ mig gärna där!

Turist, javisst!

Semesterkänslan infinner sig allt mer. Efter några intensiva och roliga dagar i Singapore, där våra duktiga barn (och även vi själva så klart) gick över en mil om dagen, har vi nu landat på Bali. Vi har hyrt en stuga vid havet strax utanför Lovina på den norra kusten, med egen pool och tio meter till stranden, och vi bara njuter.

För första gången i mitt liv känns det också helt ok att bara vara turist. På tidigare resor, mest i Europa och Afrika, har jag alltid känt ett behov av att passa in. Framför allt INTE se ut som en turist. Det är väl kameleonten i mig som vaknar till liv, den som under min uppväxt i omväxlande miljöer lärt sig att snabbt scanna av omgivningen och sedan göra allt för att inte sticka ut.

Men här är det en annan sak. Här är jag just turist. En besökare som spenderar en ynka vecka i ett land jag nästan inte vet något om, och i ärlighetens namn kommer jag nästan inte att lära känna det “genuina” Bali ett enda dugg. Så varför anstränga sig? Självklart är jag intresserad, frågar vad människor här arbetar med, hur skolorna fungerar, vilket språk man pratar och vilken lokal mat jag måste prova. Men jag har ingenting att bevisa. Jag kan helt gå in i rollen som turist, och ja, det känns ganska skönt. Att bara vara här och ha det gott.

Internet är inte supersnabbt här så det får bli lite ofixade bilder, direkt från mobilkameran:

Gardens by the bay

Sista kvällen i Singapore, med en musik- och ljusshow i Gardens by the Bay, typ som Örebros Stadspark gånger 1000. (Ja, ni ser väl likheten med Svampen – som självklart inte ligger i stadsparken…)

Globetrotter-barn

Våra globetrotter-barn på Changi-flygplatsen i Singapore.

Changi airport

Och så överallt dessa ställen som är iordninggjorda så att man ska kunna ta foton på sig själv eller sitt sällskap. (Och alla människor som gör det, hela tiden!)

Villa Bundar vid havet

Huset vi bor i…

Havsutsikt

…med tillhörande utsikt.

Sprucken semesteridyll

Ok, jag får erkänna: inte riktigt allt jag skrev igår var riktigt sant. Jag hade tänkt att jag bara skulle ignorera det, för det är ju semester och jag önskade så att det bara skulle ha fått vara det för oss alla och kände inget behov av att basunera ut det där andra. Men sedan när jag skulle dela mitt semesterglättiga inlägg på facebook möttes jag av att flera vänner delat en annan nyhet, som också präglat början på vår resa, och då kändes det plötsligt inte lika roligt att dela sorgfria bilder från Universal Studios och låtsas som ingenting.

Nyheten var denna, att tre parkvakter dödats av tjuvjägare i Garamba i DRC (Kongo-Kinshasa), en av de två parker där Erik just nu jobbar.

Att skydda vilda djur mot tjuvjägare kan vara ett farligt arbete, och det händer att både parkvakter och tjuvjägare dör, även om det inte tillhör vanligheterna. Men detta är den största attacken och den allvarligaste förlusten någonsin i Garamba, och när alla andra i de högsta positionerna var bortresta eller sjuka eller hade andra förhinder blev det Erik som fick ta ansvaret och ändra sina planer för att åka några dagar till parken. Helt rätt ur det perspektivet. Och väldigt tråkigt ur vårt privata.

Och som så ofta är det svårt att leva i detta mellanläge, mellan några av världens mest utsatta och några av världens mest priviligierade. Att ha en bekantskapskrets som sträcker sig från fattigaste fattiga till den rikaste klicken i världen.

Resan vi gör nu är för många av våra bekanta så övermåttan överdådig att man måste skämmas över att ens göra den. När jag tänker på de fruar och barn som förlorat sina män och pappor i attacken i Garamba vill jag helst bara åka härifrån, tillbaka hem till min verklighet där jag kan göra bättre nytta för världen än att åka omkring och turista.

I andra änden av bekantskapskretsen har vi människor som har helt andra möjligheter i livet, som själva kanske besökt både Singapore, Bali och Australien. Och som, även om de inte gjort det, pratar om en sådan här resa som något man självklart ska kunna unna sig. Oavsett övriga omständigheter. Man måste få ha rätt till att ta ledigt. Spendera tid med familjen. Det är viktigt.

Och ju mer jag tänker på det, desto snurrigare blir det. Vad är egentligen rätt? Vad lämnar godast avtryck i mitt liv och andras? Att unna sig? Eller av avstå till förmån för annat?

Just nu är vi i alla fall fortfarande på semester, och Erik ska så småningom komma tillbaka, och när vi är här så tänker vi fortsätta njuta och ha det riktigt bra. Om än med dessa funderingar som fond. De går inte att ignorera. Verkligheten går inte att ignorera. Man får istället lära sig att leva, med den och mitt i den.

Tilläggskommentar: Vi känner inte personligen familjerna till de dödade parkvakterna. Men vi känner många som skulle kunna vara i precis samma situation.

100% svensk, 60% centralafrikan

“Du är hundra procent svensk”, sa en person till mig idag. Och jag blev lite ställd (och, jo det ska erkännas, nästan lite sårad), för jag känner mig inte som hundra procent svensk. Ibland känner jag mig faktiskt ganska udda. Ibland tycker jag att min världsbild, mina erfarenheter och mina värderingar inte alls stämmer med min svenska omgivning, och jag känner mig väldigt hemma i miljöer som är lite mångkulturella. Speciellt, så klart, om de har inslag från centrala Afrika.

Men samtidigt är det klart att jag kan vara 100% svensk. I Sverige behöver ingen veta om den andra identiteten som jag har i mig, om jag inte väljer att visa den. Och visst är jag också väldigt mycket svensk på många sätt, när det kommer till intressen, livsåskådning, sätt att uppfostra barn…

Jag kan aldrig bli 100% centralafrikan. Delvis för att en del av identiteten faktiskt sitter i utseendet. Jag kan inte smälta in där som jag kan här. Delvis för att jag ändå har svenska föräldrar som har format mig och min identitet.

Men jag vill tänka att jag kanske är 60% centralafrikan. Hur nu den matematiken går ihop.