Gamla soffkuddar bättre än nya madrasser?

Vi packar inför flytt. Det innebär oundvikligen att vi också slänger saker. Och det är nog få saker som jag tycker är så svårt som detta med att slänga. Jag har en del hamster-påbrå i släkten, vilket säkert spelar in, men jag tror inte att det bara beror på det. Det handlar också om att jag är så nära bekant med fattigdom. Nej, inte för egen del. Jag har alltid haft vad jag behöver, mat på bordet, bra kläder att ta på mig och ett fint och välutrustat hem. Jag har aldrig lidit någon nöd. Men jag har sett fattigdom på nära håll. Och ibland blir det så påtagligt att vi lever i en skev och orättvis värld.

Fortsätt läsa “Gamla soffkuddar bättre än nya madrasser?”

Skolavslutning och avsked

I dag är det äntligen skolavslutning. Äntligen säger vi, samtidigt som den också kommer alldeles för snart. Det här är nämligen en lite speciell skolavslutning. Det är Theos och Axels sista på deras nuvarande skola. I höst flyttar vi utanför stan, och de ska få börja på en ny skola. Flytten har varit planerad ganska länge, och även om uppbrott alltid tycks innebära dubbla känslor så är den efterlängtad. Vi kommer att få mer plats, större trädgård, närmare till naturen, mer lugn. Det blir så bra!

Fortsätt läsa “Skolavslutning och avsked”

Terminsslut och sommarjobb

Så är denna termin slut. Jag har lämnat in det sista arbetet i den här fransk-kursen och ser fram emot semester. Fast inte bara semester, utan också jobb. Roligt jobb! En sommar då jag ska arbeta med mitt eget företag. Jag började igår med att göra om bloggen litegrann, så att den även funkar som hemsida. Jag ser det som ett första steg. Så småningom kanske det blir en helt egen hemsida men det får komma, som man säger på sango, yeke yeke, lite i taget. Under terminen har jag jobbat en del med text till ett företag som förmedlar safariresor, och nu under sommaren har jag faktiskt också redan några projekt på gång, så just nu är jag sjukt positiv när folk frågar om det finns jobb inom den här branschen.

Fortsätt läsa “Terminsslut och sommarjobb”

Omvänd rasism?

Som ni kanske märkt håller jag på och flyttar över inlägg från mina tidigare bloggar till denna. Det är en lång process, som tar extra tid för att jag fastnar på vart och vartannat inlägg och funderar på om jag vill ha med dem eller inte. Om jag tycker att det är relevant. Om jag kan stå för det. Ett av dessa inlägg var ett som jag skrev för ganska precis två år sedan, med rubriken En massa människor och en vit. Det hade pratats en massa i medier och sociala medier om rasism, i samband med att ordet negerbollar försvann ur SAOL, och jag hade funderat en hel del på detta med omvänd rasism. Alltså: svartas rasism mot vita. Min slutsats då var att det, åtminstone i delar av Afrika, finns rasistiska strukturer som spelar till de vitas nackdel. Att svartas diskriminering av vita inte på något sätt är jämförbart med vitas diskriminering av svarta, men att det ändå existerar.

Nu har jag tänkt i två år till. Och jag tycker fortfarande att detta är svårt att formulera. Idag skulle jag bestämt hävda att omvänd rasism inte existerar. Den betydelse som jag vill lägga i ordet rasism idag handlar specifikt om de strukturer som finns i samhället och som ger vita en fördel av att vara just vita. Dessa strukturer finns över hela världen, och som vit kan jag leva rätt ovetandes om dem, eftersom jag inte lägger märke till dem. Men vad jag lägger märke till eller inte har ingen stor betydelse i sammanhanget. Strukturerna finns, oavsett om jag uppfattar dem eller ej, och de placerar ständigt vita högst upp i den sociala rangordningen. Och inte minst: vi är alla en del av detta system, vare sig vi vill eller inte. Att vara helt opåverkad av det och aldrig bidra till att reproducera mönstret tror jag faktiskt är omöjligt. Fortsätt läsa “Omvänd rasism?”

SaRaha om mellanrummet och den dubbla tillhörigheten

Ni är säkert många med mig som i dessa dagar lyssnar på SaRahas Kizunguzungu och blir lite glada inombords. (Visst ÄR afropop den bästa dansmusiken?!) För mig är det lite som att hemmamusiken kommer hem. Och planerna på att en dag starta en bar som bara spelar afropop dyker åter upp i tankarna, även om de förmodligen aldrig kommer att bli verklighet.

Sedan hittar jag den här intervjun med SaRaha i Lärarnas tidning och känner mig besläktad. På riktigt. Sara Larssons ord kunde vara mina. Hon, som har delat sin uppväxt Sverige och Tanzania, säger:
“— Jag kan känna varm tillhörighet med båda mina hemländer i olika sammanhang. Och ibland inte med något av dem.”

Ja. Det är ju just detta. Att känna tillhörighet till båda och ibland inte till något. Att ha formats av det där mellanrummet. Det.

När förväntningarna inte stämmer med verkligheten

På bloggen Vardagsrasismen läser jag idag om det så kallade mellanförskapet, som exempelvis adopterade kan känna när de hamnar mitt emellan två kulturer. Å ena sidan har de vuxit upp med svenska, vita föräldrar (om de nu är adopterade till Sverige) och är helt hemma i den svenska kulturen. Å andra sidan ser de ut som om de kommer från någon helt annanstans och blir ifrågasatta som svenskar.

I boken Third Culture Kid (1) finns detta diagram över olika sätt som en person kan förhålla sig till det omgivande samhället när det gäller främlingskap och utanförskap:

DSC_0022

Det här är självklart förenklat, men du kan ändå tänka att du kan förhålla dig till ditt omgivande samhälle på fyra olika sätt:

  • Är du en främling ser du både annorlunda ut och tänker annorlunda än majoriteten i samhället.
  • Är du en dold invandrare ser du likadan ut som andra, men tänker annorlunda
  • Är du adopterad ser du annorlunda ut och tänker likadant.
  • Är du en spegelbild ser du likadan ut och tänker likadant.

Jag tror att det är i det övre högra och det nedre vänstra hörnet som problem kan uppstå. Där stämmer nämligen inte förväntningarna ihop med verkligheten. Du kanske förväntas vara som “alla andra”, fast du har ett annat sätt att tänka. Eller så ser du annorlunda ut, fast du tänker och beter dig som alla andra.

När jag går på torget i CAR och folk ropar efter mig att jag är vit är det förstås jobbigt ibland. Men det finns också en frihet i att se annorlunda ut när man också beter sig lite udda titt som tätt. Det finns en större förståelse då för kulturella felsteg som man gör, oskrivna regler som man inte följer. Att vara en främling är ofta mindre jobbigt än att vara som en adopterad, att se annorlunda ut men känna att man hör till. Att för tusende gången få frågan varifrån man kommer, att få höra att man nog inte äter maniok “för du är ju vit!” eller att folk pratar extra långsamt och tydligt så att man ska förstå.

Och i Sverige blir det tvärt om. Här finns det ingen som förväntar sig att jag är annorlunda. Det syns inte på mig att jag har en hel del afrikansk identitet inom mig. Och även om det är skönt ibland att kunna totalt smälta in, men det är också frustrerade och förvirrande för identiteten att det inte syns på mig vem jag verkligen är.

Idag känner jag mig väldigt hemma och som en del av samhället både i Sverige och i CAR. Men det är svårare att komma dit när utseendet inte matchar erfarenheten, det är det.

Fotnot:
1. Pollock, David C och Ruth E Van Reken (2001). Third Culture Kids. Nicholas Brealey Publishing

Att bjuda eller inte bjuda

Jag och Honorine, som nu snart bott hos mig en månad, har båda rätt bra koll på varandras kulturer. Hon för att hon jobbat för svenskar i många år. Jag för att… ja, det där vet ni ju redan. Vi brukar därför navigera genom det mesta utan några större krockar. Men igår gick vi lite bet. Nej, det blev ingen jättekrock, men vi hade väldigt olika åsikt om vad som egentligen var mest artigt.

När hon kom hit från CAR hade hon med sig lite mat: jordnötter, sesamfrön och sånt. Mycket goda grejer, som jag helt enkelt stoppade i skafferiet. Sen har de blivit liggande, och jag har gått och haft en aning dåligt samvete för det där. Så till slut, igår, föreslog jag att vi skulle köpa koncentrerad mjölk och göra sesamkakor. Honorine blev förskräckt.

– Så att jag måste äta det som jag har gett bort till dig? frågade hon. Nej, det vill jag inte göra. Det där får du spara tills jag åkt hem!

Och så var jag tvungen att förklara att jag hade gått och tyckt att jag var oartig som lät hennes gåva ligga orörd i skafferiet.

– Inte alls, tyckte hon. Snarare tvärt om.

Och jag vet ju att det är så där i RCA, att man aldrig ska bjuda på något som en person haft med sig som present. Men ibland sitter det svenska djupt. Ibland är det svårt att ta in att det jag anser som självklart kan uppfattas på ett helt annat sätt av en annan person. Till och med av en av mina bästa vänner.

Gäster och värdfolk

Kvinnor från CARI sex dagar har de varit här nu, våra tre vänner från CAR. Sex intensiva dagar fulla av möten, studiebesök och nya upplevelser. Och jag är så imponerad av hur de hanterar situationen. Detta att komma till ett helt nytt sammanhang, där ingenting är som hemma. Alla tre har förvisso haft mycket kontakt med svenskar genom åren, och visste väl på något sätt vad de hade att vänta sig, men samtidigt är detta kvinnor som kommer från ett av världens fattigaste länder. Åtminstone om vi pratar om fattigdom i ekonomiska termer. De här tre kvinnorna är vana vid att laga sin mat och värma sitt vatten över öppen eld, inte ibland, utan varje dag. De är vana att stiga upp varenda morgon (om de inte har någon yngre släkting som kan göra jobbet åt dem) och blåsa liv i glöden från föregående kväll, för att slippa slösa på tändstickorna. Först när elden brinner kan de värma vatten att tvätta ansiktet med och sedan koka kaffe till sig själva och familjen.

Och så hamnar de här, i våra svenska kök, där vi vrider på en kran för att få varmvatten och trycker på en knapp för att få kaffe. Och de tar det med ro. Visst pratar vi om skillnaderna. Men det får vara som det är. Det är ljusår mellan våra olika vardagsliv, men det är inte det som vi fokuserar på under det här besöket. Vi kan mötas bortom dessa olikheter.

Och så känns det så skönt för mig, detta att få ta emot dessa kvinnor som gäster, istället för att själv vara gäst. I CAR blir jag så ofta uppassad och servad. Man bär mina väskor, man tvättar mina kläder, man bär fram kaffe på en bricka och bjuder mig att ta en extra bulle medan barnen bara får en halv. Jag får sällan bjuda igen, jag är ju gäst, och ibland är det alltför lätt att tolka den där gästfriheten som en rest från kolonialtiden, en tanke att vita människor ska passas upp på. Men så idag, när Honorine är på väg ut genom dörren för ännu ett besök, säger hon i förbigående att hon lagt en hög med smutstvätt på golvet i sitt rum. Om jag ändå ska tvätta kan jag väl ta med hennes kläder också? Och med ens vet jag att jag kommer att ha mycket lättare att ta emot hennes gästfrihet nästa gång jag besöker henne i Berberati.

En massa människor och en vit

Låt oss tala en liten smula om rasism. I mitt Facebookflöde har det dykt upp en massa åsikter och artiklar den senaste veckan från i våras, när ordet negerboll togs bort ur SAOL. Och om man väl klickar på en länk dyker det snart, tack vare internets fula knep för att hålla koll på mina intressen, upp fler artiklar om rasism. Om rasifiering. Om rasistiska strukturer.

Det finns hur mycket som helst att säga om detta, och samtidigt är allt egentligen redan sagt, och jag har filat länge på något jag lägga till i debatten men ämnet överväldigar mig. Så nu droppar jag det långa intelligenta inlägget och vill bara säga detta:

Jag vet att rasism mot just svarta har varit fruktansvärd genom historien. Det har begåtts vidriga handlingar i ras-tänkandets namn och svarta har utan tvekan varit (och är) väldigt utsatta för detta.

Men. Jag har faktiskt svårt att hålla med dem som gång på gång påpekar att vit hud alltid framställs som “normalt” och “mänskligt” medan svart hud framställs som “annorlunda” och “avvikande”. Självklart. I den del av världen som ursprungligen bebotts av vita människor är det så, av naturliga skäl. Men, vänner, i åtminstone en del av världen som ursprungligen bebotts av svarta människor och som jag känner väl till (you guessed it: Centralafrika) framställs inte alls vit hud som det normala. Där är det faktiskt det vita som är annorlunda och avvikande. Som hamnar lite utanför samhällsgemenskapen. Som misstänkliggörs. Som antas inte kunna förstå språket (så där så att folk pratar extra långsamt och tydligt).

Och nej, det är inte exakt samma situation fast omvänd. Jag vill inte jämföra min utsatthet någon annans. Men likväl handlar det om rasistiska strukturer, där liksom här. Jag är vit i Centralafrika och jag tillåts aldrig glömma det.

Och en gång hörde jag en liten flicka viska till sin mamma, medan hon förskrämt tittade på mig: “Mamma, är det där en människa?”

(Här finns en senare text som jag skrivit på samma tema.)

IF

Man kan inte vara hemma överallt

Jag är inte så välberest som en del av mina bekanta verkar tro. Visst har jag rest mycket, men oftast till samma länder, mellan mina två “hem” som den här bloggen handlar om. Min världskarta består mestadels av vita fläckar, utan ett enda besök i vare sig på de amerikanska kontinenterna eller i Oceanien, och med ett fem veckors besök i Kina som min enda erfarenhet från Asien. Ändå har jag väldigt lätt att känna mig hemma på nya platser, lätt att se mig själv leva och trivas i de mest skilda miljöer.

När jag var i Kina var jag delvis rätt frustrerad över ytligheten i ett så kort besök som fem veckor i detta enorma land. Vi hann ju ingenting, knappt ens skrapa på ytan, och när jag åkte hem var jag säker på att jag ville komma tillbaka och studera eller arbeta eller något, bara för att få göra landet lite mer till “mitt”.

Den här resan är förstås likadan. Vi hinner ingenting. Tre dagar i Singapore, nu en vecka som snart är till ända på Bali. Vi svischar bara förbi. Men trots att jag, min vana trogen, har sett mig själv boende både i en lägenhet i Singapore och i en liten stad på norra Bali, har frustrationen som jag kände vid Kina-resan förändrats. Världen är stor och jag inser att jag omöjligt kan lära känna ens en bråkdel av alla länder och regioner på samma sätt som man känner ett hem. Jag kan inte dra iväg och bo en längre tid på varenda plats jag besöker. Men även ett kort besök kan ge erfarenheter och upplevelser som betyder något.

Så trots känslan att det finns oändligt mycket mer att se, lämnar jag idag Bali helt trygg med insikten att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Eller så gör jag kanske det, och i så fall blir det också bra.

Lite mer bilder finns på mitt Instagram, @emeliemararv. Följ mig gärna där!