Är kamerunier fattigare än centralafrikaner?

För någon vecka sedan skrev SvD om flyktingkrisen i CAR, och om de flyktingar som fortfarande befinner sig i flyktingläger i Kamerun. (Läs artiklarna här och här.) 278 000 centralafrikanska flyktingar ska enligt uppgift finnas i Kamerun. Några av dem känner jag personligen, och har arbetat tillsammans med. Det är en konstig känsla. När jag var där för drygt två år sedan pratade de om en del av de problemen som omnämns i SvD:s två artiklar, bland annat detta med svårigheten att få fram ved att elda med. Därför är det roligt att läsa om att man faktiskt hittat ett sätt att lösa bränsleproblemet, genom att tillverka briketter av lera och sågspån. Men tråkigt att det finns så lite pengar att hjälpa centralafrikanska flyktingar att detta projekt riskerar att försvinna. Det verkar som att det här problemet ständigt återkommer. Det är flera år sedan nu som Läkare utan gränser flaggade för att CAR var en av världens mest okända humanitära kriser. Sedan dess är det inte mycket som har ändrats. Nu pratar Norska flyktinghjelpen om “Världens mest bortglömda flyktingkris”. Hur svårt ska det vara att sätta ett land på kartan?!

Fortsätt läsa “Är kamerunier fattigare än centralafrikaner?”

En liten återerövring av skrivandet om CAR

I helgen som gick var jag på en träff med ett 50-tal personer som arbetat för Örebromissionen/Evangeliska frikyrkan i Centralafrikanska Republiken under årens lopp. Många av dem är sådana som jag lärde känna som barn, när jag bodde i landet tillsammans med min familj. Andra känner jag bara till namnet. Många är avsevärt mycket äldre än mig – jag hörde helt klart till de allra yngsta på samlingen. Men trots den stora åldersskillnaden har vi något gemensamt. Vi har alla bott i ett land som de flesta svenskar knappt hört talas om. Och har de hört talas om det så är det mest i negativa termer. Krig, konflikt, humanitär katastrof. Det är så CAR beskrivs idag. Och det är ju sant. Men landet är också mycket mer, och det är fint att få träffa människor som vet det. När vi satt och lyssnade på en av de personer som talade på träffen drömde jag mig bort lite och förflyttade i tanken alla dessa människor till en gudstjänstlokal i Berberati. Jag försökte se framför mig hur vi alla faktiskt skulle känna oss hemma även i den miljön. Det var en kittlande tanke.

På träffen var det flera av dem som jag (ännu) inte känner personligen som berättade att de läst min tidigare blogg, där jag försökte beskriva utvecklingen i CAR under konflikten som blossade upp 2013. Det är så klart väldigt roligt att höra att andra läst och uppskattat det jag skrivit. Och så tänkte jag att jag kanske ändå ska ta upp även det spåret igen. Skriva lite mer om CAR igen. Lite lagom.

Så jag började med att hämta lite fakta om CAR som jag hade på min förra blogg. Det hittar ni här.

…och vad händer i CAR?

Jag har varit dålig på att följa den politiska utveckligen i CAR den senaste månaden. Har man vare sig telefon eller internet under perioder blir det lätt så att ens värld krymper. Men jag har förstått att man fortfarande förbereder för valet, som kanske blir av till slut. Någon gång. Snart ska det fastställas vilka som får och ska ställa upp som presidentkandidater.

En del flyktingar har också börjat flytta tillbaka, under överinsikt av internationella organ. Men vad kommer de tillbaka till? Ett land i spillror, där saker som även tidigare kanske fungerade dåligt nu fungerar ännu sämre. Det för tankarna till sambandet mellan fattigdom och krig. Statistiskt sett löper länder som nyligen haft en väpnad konflikt och som dessutom har mycket låg BNP extra stor risk för att åter hamna i konflikt. Statistiskt sett ligger alltså CAR ganska illa till. Men hoppet finns ändå där. Just nu går det i alla fall inte helt åt galet håll.

Jag hittade den här rapporten på RFI, som ger en översikt av situationen. Fint gjord är den i alla fall, och rätt lättläst. Ja, om man kan franska vill säga.

Fakta om Centralafrikanska Republiken

En av världens mest bortglömda kriser. Ett av de länder i världen som haft absolut sämst ekonomisk utveckling de senaste decennierna och som idag hör till de allra fattigaste. Ett land som väldigt få människor känner till, så att man, i alla fall innan de senaste årens politiska och humanitära kris, fick dra till med 70-talets diktator Bokassa för att få en liten igenkännande glimt att tändas i ögonen på folk.

Men samtidigt ett land som är hem åt 4 miljoner centralafrikaner. Ett land fyllt av människor som lever sina liv genom både skratt och tårar, så som folk gör runt om i hela världen. Ett land med stora resurser i form av både människor och naturtillgångar, och som – det är nästan alla centralafrikaner eniga om – har stor potential att utvecklas till något bättre än vad det är idag.

Centralafrikanska Republiken – vad är det för ställe egentligen?

001

Karta över CAR med området där jag tidigare arbetet markerat med svart. För mer detaljer, gå till Google maps.

Här finns en lista över förkortningar som används i texterna om CAR på bloggen.

Korta fakta
Namn: Beafrika på sango (används tyvärr inte särskilt ofta), République Centrafricaine (RCA) på franska, Central African Republic (CAR) på engelska
Huvudstad: Bangui
Areal: 622 980 km2
Folkmängd: ca 4,9 miljoner (enl Världsbanken 2015)
Statsskick: republik
Officiella språk: sango och franska
Valuta: Centralafrikanska francs (CFA, eller XAF i officiella valutalistor) (1 € = 655.9 CFA)

Geografi, natur och klimat

Centralafrikanska republiken är, som man kan utläsa av namnet, beläget mitt på den afrikanska kontinenten, söder om Tchad, väster om Sudan och Sydsudan, norr om de båda Kongorepublikerna och öster om Kamerun. Största delen av landet utgörs av en platå på ungefär 500 meter över havet. Landets högsta punkt är Mont Ngaui, 1410 meter över havet, i Yademassivet i de nordvästra delarna av landet. Denna bergskedja är en förlängning av Adamawaplatån, som också inkluderar Bongomassivet i nordöst. Dessa bildar tillsammans Oubanguiryggen, som fungerar som en vattendelare mellan de floder som flyter norrut till Charifloden och vidare till Tchadsjön, och de som flyter söderut till Oubanguifloden, som i sin tur rinner ihop med Kongofloden och fortsätter ut i Atlanten.

Med naturtyper som gradvis skiftar från halvöken i norr till tropisk regnskog längst i söder och speciellt sydväst, har CAR en stor biologisk mångfald och är hem åt såväl savannlevande som regnskogslevande arter. Klimatet är tropiskt i nästan hela landet, med en regntid som infaller ungefär mellan maj och oktober, och en torrtid ungefär mellan november och april. I norr är regntiden lite kortare, i söder gäller det motsatta.

Folk och språk

Centralafrikanska Republiken är glesbefolkat, men bara ungefär 4 miljoner invånare på en yta en och en halv gång så stor som Sverige. Uppskattningsvis bor 40% av invånarna i städer, de flesta i huvudstaden Bangui eller i andra städer i de västra och centrala delarna av landet, medan de östra delarna har en extremt låg befolkningstäthet, med flera miljoner hektar upp mot gränsen till Sudan som helt saknar fasta bosättningar.

Till skillnad från många andra länder i centrala Afrika har CAR ett officiellt språk av afrikanskt ursprung, sango, vilket talas i hela landet och bidrar till en känsla av gemenskap mellan de över 70 etniska grupper som lever inom landets gränser. Sango talades av handelsmän längs Oubanguifloden vid fransmännens ankomst i slutet av 1800-talet. I och med den ökade kontakten mellan olika etniska grupper under kolonialtiden, spreds språket norrut i det område som så småningom skulle utgöra Centralafrikanska Republiken, men som då kallades Oubangui-Chari. Vid självständigheten valdes det, vid sidan av franska, som officiellt språk, och har sedan dess utvecklats och blivit det mest talade språket i landet. De allra flesta barn i CAR idag lär sig sango som första språk, och undervisningen i de lägsta klasserna i skolan (i den mån skolan över huvud taget fungerar) sker på sango, men med franska läromedel.

Naturtillgångar och ekonomi

CAR är ett av världens fattigaste länder. Den ekonomiska utvecklingen sedan självständigheten 1960 har varit katastrofalt låg, och BNP/capita låg 2012 på 926 dollar, för att 2013 rasa till 581 dollar (att jämföra med Sverige på 45067 dollar, se en jämförelse här). Bortsett från en liten produktion av kaffe, socker och några till varor finns ingen industri att tala om, och naturresurserna – framför allt diamanter, guld och timmer – utvinns och exporteras olagligt i stora mängder, utan att inkomsterna kommer landet till del.

Arbetslösheten är mycket hög, och de flesta centralafrikaner, speciellt utanför huvudstaden, lever på tillfälliga jobb och mat som de själva odlar. Vanliga grödor är kassava, jordnötter, majs och ris. Försök har tidigare gjorts att bygga upp större odlingar med cash-crops som sockerrör, bomull, oljepalmer, kaffe och tobak, men idag är produktionen i det närmaste obefintlig.

Historia och politik

CAR har varit befolkat sedan minst 8000 år. Mycket är ännu okänt om den tidiga historien, men så lång tid tillbaka som det finns berättelser nedskrivna har landet legat på gränslinjen mellan folkgrupper som försökt erövra landet norrifrån, och andra grupper som kommit från söder och sydväst. I slutet av 1800-talet blev landet en del av Franska Ekvatorialafrika. De nuvarande gränserna bestämdes, och regionen fick namnet Oubangui-Chari efter de två stora gränsfloderna. Under kolonialtiden var landet en avlägsen region utan något starkt kolonialt styre, som mest användes för att utvinna naturresurser. Upprepat motstånd mot kolonialmakten slogs dock våldsamt ned.

Den 1 december 1958 blev Oubangui-Chari självständigt, och Barthélemy Boganda blev dess förste president. Han omkom dock i en flygkrasch 1959, och det blev istället president David Dacko fick se självständigheten fullbordas 1960 när den nya nationen utropades och fick sitt nuvarande namn, Centralafrikanska Republiken.

Efter Dacko följde Jean Bédel Bokassa, som lät kröna sig själv till kejsare, och efter honom följde fler ledare från de södra delarna av landet, vilket var en del i den utvecklingen som ledde till att den militära gruppen Seleka bildades i norr under början av 2010-talet. Konflikten mellan Seleka och den dåvarande presidenten Bozizé och hans anhängare drev landet in i den väpnade konflikt som blossade upp under 2013 och som fortfarande pågår även om den idag inte kan klassas som fullskaligt krig.

Debattsvar i OmVärlden

Nu finns min text om jordbruket i CAR, lite omarbetad, publicerad här, på OmVärlden, som ett debattsvar till Pär Vikström. Jag skriver att det behövs mer än reda pengar för att bistånd till CAR verkligen ska kunna göra någon skillnad. Jag tror att det där är jätteviktigt. Nätverkande, kontakter och ömsesidig förståelse är minst lika viktigt som faktiska pengar om man vill driva lyckade utvecklingsprojekt.

Heja heja Läkare utan gränser som inte glömmer CAR

Läkare utan gränser gör inte bara livsviktiga sjukvårdsinsatser. De är också duktiga på att rapportera om sitt arbete. Det var ju faktiskt de som redan i slutet av 2012 släppte sin rapport om världens glömda kriser (som jag skrev om här), där de lyfte upp CAR som ett land som verkligen behöver lite mer plats i världsmedia. Och sedan dess har de också gjort en hel del för att inte landet åter ska glömmas bort. Här kan man läsa saker de har skrivit på svenska, och på den engelska sidan finns ännu mer.

Är jordbruksreformer vägen framåt i CAR?

Jag har under några dagar haft den här artikeln öppen i datorn som en påminnelse att jag ska skriva något om den, eller i alla fall tipsa om den. Det handlar om en text skriven för magasinet Omvärlden av Pär Vikström. Han har arbetat i Bangui under sju veckor i april och maj och reflekterar över situationen där och i CAR i stort.

Efter att ha skissat upp en bild av den sköra freden och svårigheten att få in tillräckligt med pengar från givarländer för att verkligen göra satsningar i landet, föreslår Pär att Sverige ska gå in med hundra miljoner dollar (!) fördelat på tio år för att hjälpa CAR. Han föreslår vidare att dessa pengar bland annat borde användas för att reformera jordbruket, som bör “prioriteras, finansieras kraftfullt, planeras och programmeras enligt konstens alla regler”. Vidare behövs det också “kraftiga landreformer för att stärka ägande- och nyttjanderätten till marken”, menar Pär.

Jag håller helt och hållet med om att vi här sätter fingret på ett stort problem i CAR. Jordbruket i denna del av Afrika, där vatten sällan saknas och där en pinne slår rot bara man sticker ner den i jorden, borde rimligtvis kunna bli en ganska stor industri. Men någonstans inom mig blinkar ändå varningslampan med texten “risk för flopp, risk för flopp”.

Jag tror att det mest är orden “kraftfullt” och “kraftiga” jag reagerar på. Det får mig att se stora jordbruksprogram som ser fina ut på pappret, som människor ansluter sig till för att få lite extra pengar, men där det saknas förståelse mellan givare och mottagare av resurser. I båda riktningarna. Där programmen missar att ta hänsyn till lokal kunskap, trots att det borde vara – ja till och med ofta sägs vara – en självklarhet. Där mottagarna misstolkar hjälpen och tror att det framför allt handlar om finansiell hjälp, när det i själva verket handlar mer om kapacitetsutveckling och landreformer och sådana fina buzzord. (Ok, jag vet att det inte heter buzzord på svenska, utan modeord, men jag tycker att buzz låter så roligt.)

Jordbruket är till stor del kvinnornas arbete i CAR, även om männen ofta hjälper till i det inledande arbetet att röja ny mark, och det är verkligen i behov av reformer. Än idag bedrivs det nästan uteslutande med handkraft, utan vare sig djur eller maskiner till hjälp. Tillgången till mark är högst godtycklig. Bor man inom stadsbebyggt område kan man köpa sig en tomt, där man både kan bygga sitt hus och odla lite, men utanför de större städerna finns inte mycket formella regler alls. Många jag känner har berättat att de bara “tar sig en bit oanvänd mark” och börjar odla den. Så länge ingen annan gör anspråk på marken fungerar det bra, men rätt som det är kan någon högre stående i hierarkin få för sig att nu ska det byggas på dessa marker, eller nu behövs den användas för andra ändamål, och så är allt arbete förgäves.

Detta, kombinerat med det faktum att det sker rätt mycket stölder från odlingar, gör att kvinnorna inte är särskilt benägna att satsa på något större odlingsprojekt. Man odlar vad man behöver för hemmabruk. Man odlar sådana typer av växter som inte är så enkla att stjäla, till exempel maniok som behöver ligga i blöt i några dygn innan man kan äta den. Och man lägger inte in en massa pengar i sina odlingar, eftersom man inte vet hur länge man kommer att få ha kvar dem.

Om utländska organisationer ska gå in och hjälpa till att förbättra jordbruket måste de förstå allt det här, och mycket mycket mer, eftersom jag ändå bara skrapat på ytan. Då kan de inte gå in “kraftfullt”, utan snarare ödmjukt och respektfullt inför de kunskaper och traditioner som redan finns, och som har förts vidare från generation till generation. Annars kan det bli lika fel som förra våren när jag var i Bakouma i östra CAR och fick höra en tjock stadsbo till man instruera en ung kvinna uppvuxen på landet i hur hon skulle vattna sina grödor. Det blev inte bra, även om hon spelade med i spelet och nickade glatt…

Så självklart skulle alla de kvinnor i CAR som dagligen sköter sina odlingar ha nytta av ny kunskap, råd, stöd och finansiering. Men det måste ske på deras villkor, på ett sätt som hjälper dem att ta till sig det nya och själva driva förändringen. Några som jag tycker arbetar med den här typen av frågor på ett väldigt bra sätt är familjen Danforth, som just nu är på “hemperiod” i USA men som fram till april i år arbetade i Gamboula med organisationen CEFA (Centre d’Expérimentation et de Formation Agricole). (Centrum för jordbruksforskning och utbildning. Så har ni det på svenska med.)

För er som inte vet det så har familjen Danforth en blogg som man kan hitta här. Den är väl värd ett besök.

Att röja ny mark är ett hårt arbete.

Att röja ny odlingsmark är ett hårt arbete.

Maniok som växer

Ner med en pinne i jorden, så börjar manioken växa.

En kvinna står mitt i sin jordnötsodling.

En kvinna står mitt i sin jordnötsodling. Gamboula, CAR.

Inte mycket har hänt på ett år i CAR

När jag städade kontoret för några dagar sedan hittade jag en liten rosa post-it-lapp med några små och sedan länge inaktuella noteringar. Längst ned på lappen var det skrivet med blyerts: thebea.st/1ogTm6k. Jag blev nyfiken, skrev in adressen i min webbläsare och kom till den här artikeln om CAR.

Artikeln är skriven för exakt ett år sedan idag, och handlar om att ett viktigt underliggande problem i konflikten i landet är förekomsten av krigsherrar, som finansierar sin verksamhet med hjälp av den illegala handeln med diamanter och elfenben. Det sorgliga är att bortsett från referenser till den kommande FN-insatsen är texten i många avseenden aktuell än idag. Väldigt lite har hänt. Övergångsregeringen och Samba-Panza arbetar fortfarande med att organisera val och tillsätta en ny, permanent regering. Våldet fortsätter på många hål i landet. Och naturresurser försvinner fortfarande ut över gränserna på illegala vägar. En det försvinner sannolikt ut till Uganda, via den ugandiska armén som fortfarande har baser inne i CAR för att jaga Herrens motståndsarmé, LRA. Andra tas ut av FN-trupper som vill ha lite extra inkomst, sägs det. Sant eller inte, det kan jag inte svara på, men bara att misstanken finns och är relativt utbredd kan ge en hint om det förtroende som gemene centralafrikan (inte) känner för FN.

Men ok: Vad som i alla fall HAR hänt är att fredssamtal hållits, först ute i landet och sedan i Bangui, även om de inte blev någon stor publiksuccé i omvärlden. Om de verkligen blir början till en lösning på krisen återstår att se. Idag reste president Samba-Panza mot Bryssel för att presentera resultatet av dessa fredssamtal för EU och försöka få mer pengar för att kunna genomföra de beslut som fattats under samtalen. En bild från avfärden kan man se här.

350 barnsoldater släppta i CAR

Jag hittade den här lilla artikeln som en vän länkat till på Facebook. 350 barnsoldater är släppta i CAR, enligt överenskommelsen som gjordes under veckan med fredssamtal i Bangui. Därmed har vi också en referens i svensk media, om än inte så tydlig, till fredssamtalen. Inte illa.

Jag försöker kolla lite mer på detta imorgon och se om jag hittar någon intressant information att förmedla.

De två viktigaste besluten under Banguis fredsforum

Jag sitter och läser på RFI och Jeune Afrique för att få någon uppfattning av vilka frågor och beslut som blev de viktigaste under Forum de Bangui, eller Banguis fredsforum. På Jeune Afrique finns denna artikel som sammanfattar det hela rätt så bra.

En jättekort sammanfattning för er som bara vill ha en översikt kommer här:

1: Nio olika väpnade grupper samt försvarsministeriet har skrivit under ett gemensamt avtal om att sluta strida och avväpna sina styrkor. Hur det hela ska gå till i praktiken är däremot inte planerat. Tyvärr har CAR ingen tidigare framgångsrik historia av väl genomförda DDR-program. (DDR står för Disarmament, Demobilization and Reintegration– avväpning, demobilisering och återanpassning.) Kan man hoppas att det ska fungera bättre den här gången? Så här långt finns inget som direkt talar för det. Här krävs både resurser och kunskap som inte finns i CAR idag. Kan de komma in genom FN?

2: Det har också beslutats att de demokratiska valen till presidentpost och parlament inte ska hållas under sommaren som planerat, för till det finns det inte tid. Därför får övergångsregeringen några månader till på sig att organisera val. Detta har kritiserats en hel del från olika håll, och många menar att Samba-Panza planerat för en sådan utgång för att få längre tid vid makten. Kan så vara. Men det är också helt sant att ett val redan i juni-juli inte hade gått att genomföra.