Kategoriarkiv: Centralafrikanska republiken – samhälle, politik och vardag

Talimbi – en novell

Talimbi [talimbi] krokodilman. centralafrikanskt mytologiskt väsen, anses ofta bära skulden vid drunkning.

Eldskenet flackar i natten, lyser upp åhörarnas ansikten. Den gamle mannen lutar armbågarna mot knäna.
   ”Det var tidigt på eftermiddagen som de tog honom.”
   Rösten är låg. De andra riktar blicken mot honom för att inte gå miste om något.
   ”Han var på väg hem från fältet med sina två bröder. Bröderna blev rädda. De öppnade inte munnen. Men Mago gjorde våldsamt motstånd. De fick binda hans armar med rep.
   De förde dem till sitt läger i skogen, alldeles intill Kotto-floden. Där uppmanades de att gå med i rörelsen. De skulle få vapen och rätt att plundra för egen vinning. De två bröderna vågade bara nicka. Men Mago var annorlunda. Han sa att han inte kunde bli en av dem. Han bad dem att släppa honom.
   Då tog de honom åt sidan. De sa att de förstod att han inte var som de andra. Att han ville något mer. Vad önskade han?
   Han sa att han ville studera.
   De lovade honom en plats på en av de stora skolorna i huvudstaden. De hade kontakter, det kunde ordnas. Allt han behövde göra var att slåss med dem först.
   Vore det inte för kriget skulle han redan studerat, sa han till dem.
   De sa att kriget inte berodde på dem. De kämpade bara för frihet.
   Det ändrade ingenting, sa han. Han ville ändå inte slåss.
   Då sa de att kriget är en bra skola för livet. Att ingen man har blivit man förrän han dödat en annan människa. Fortsätt läsa Talimbi – en novell

Vad uttrycker kvinnorna?

Tillbaka till RCA-resan. Det finns ju många teman kvar i vår lista som jag ännu inte skrivit om, men däremot gått och funderat på. Just detta med vad kvinnorna uttrycker har jag tänkt en hel del kring, och försökt bestämma mig från vilket håll jag vill närma mig det. Å ena sida är alla kvinnor vi träffat individer, och det är som individer som jag vill att de ska få komma till uttryck. Alltför ofta klumpas afrikanska kvinnor ihop och blir “den afrikanska kvinnan”. En sorts urbild. Och här finns det stor risk att falla för stereotypen, att se vad vi förväntar oss att se och förmedla det. I verkligheten finns det ju så många olika afrikanska kvinnor. Unga och gamla. Fattiga och rika. Yrkesarbetande och jordbrukare. Sådana som har gått i skolan och sådana som inte har. Sådana som har barn och sådana som lever utan egna barn.

Men trots alla dessa individuella olikheter vill jag ändå ta avstamp i något gemensamt. Kanske inte i första hand för att det är något som tydligt definierar alla kvinnor vi träffade, utan snarare för att det var ett mönster vi såg och reagerade på, både jag och Elise. När vi satt en av våra kvällar i Gamboula och spelade in vår ljuddagbok formulerade vi det hela så här: De män vi mötte pratade om sina egna drömmar och om vad som hindrade dem från att uppnå dessa. De kvinnor vi mötte hade också drömmar och framtidsvisioner, men de var i mycket högre grad fokuserade kring nästa generation. Kring barnen. “För min egen del tror jag inte att livet kommer förändras så mycket, vare sig till det bättre eller det sämre”, sa en kvinna vi pratade med. “Men jag vill att mina barn ska få större möjligheter. Jag vill att de ska få studera och resa och få fler perspektiv på världen.” Fortsätt läsa Vad uttrycker kvinnorna?

Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.

Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar. Fortsätt läsa Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Sedan jag skrev sist har vi rest mycket. På fredag morgon startade vi från Yaounde redan klockan tre, efter en alldeles för kort natt där sömnen ständigt stördes av en gällt skällande hund. Till en början gick bilresan bra, men ungefär samtidigt som asfalten tog slut och vi körde in på grusvägarna började problemen. Det visade sig att bilen inte hade papper på att den var besiktigad. Detta, i kombination med korrupta gendarmer (typ poliser) i vägspärrarna och en chaufför som inte var någon fena på att ”negociera” (förhandla), gjorde att vår förvissning om att säkert hinna till gränsen innan kvällen snart byttes mot tvivel. Det ska sägas på en gång att det givetvis inte är rätt att köra med en bil som inte är besiktigad, och inte heller att muta sig förbi vägspärrar. Men bilen var en hyrbil med chaufför inkluderat, en bil som brukade köra passagerare den här vägen, och vi tog för givet att den hade alla papper i ordning. Och gendarmerna vid vägspärrarna var helt uppenbart inte i första hand ute efter att upprätthålla lag och ordning, utan såg sin chans att tjäna lite extra pengar på vår förseelse. Fortsätt läsa Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.

Vad uttrycker marken, är temat under dagen då vi reser mellan Yaounde och Gamboula. Och med femton restimmar har vi god tid att studera just marken, och det slår mig att det går att läsa ut mycket av den. Om jag tittar på vägen kan jag se hur både vädret och trafiken har varit den närmaste tiden. Är det torrt? Lerigt? Är vägen sönderkörd? Vilken typ av trafik är vanligast?

Det som mina tankar kommer att kretsa mest kring är dock växtligheten. Så här vid ekvatorn finns en enorm frodighet. Det är täta buskage och höga träd, stora blad och passager med vackra blommor. “Man sticker ner en pinne i jorden och så växer det”, brukade de vuxna säga om växtkraften i RCA när jag var barn. Och det är sant.

Men är det verkligen hela sanningen? Eller är det en fasad? Fortsätt läsa Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.

Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?

Längs vägen i Kamerun får vi flera gånger frågan vart vi är på väg. När vi svarar att vi ska till RCA blir följdfrågan alltid: “Vad ska ni där och göra? Det är ju farligt. Centralafrikaner är ju rebeller.”

Jag kan förstå att en sådan fråga ställs av svenskar, som bara hört om RCA på nyheterna och som inte vet något annat om landet än att det en gång hade en kejsare med storhetsvansinne, och att det under de senaste åren varit svårt drabbat av konflikt. Men när människor från grannlandet, till och med de som bara bor några mil från gränsen, också hävdar att RCA är jättefarligt, vad ska jag tänka då? Fortsätt läsa Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?

Det är svårt att packa till en RCA-resa.

Jag skrev lite om detta på Instagram igår, men tänkte utveckla det hela lite på bloggen. De två senaste gångerna jag rest till Afrika (då till Kenya och Benin) har jag varit lite fascinerad över hur väldigt enkelt det varit att packa. Och även om jag inte helt trott på det själv, har jag sagt mig att jag har blivit bättre på det där med packning den senaste tiden. Men egentligen har jag ju vetat det hela tiden: det svåra har aldrig varit packandet i sig. Det svåra har varit vad som ska tas med på just en RCA-resa.

När jag reser till RCA är det nämligen så att de tillåtna 46 kilona som ingår i flygbiljetten aldrig tycks räcka till. Det finns så mycket jag vill fylla dem med att det känns som jag bara börjat när väskorna redan är fyllda till gränsen. Och i ärlighetens namn är det inte bara jag som vill fylla väskorna. Andra vill också göra det åt mig.

Fortsätt läsa Det är svårt att packa till en RCA-resa.

Teman för resan, dag för dag. Och en hasthag. Och ett beslut om att kalla RCA för RCA.

Efter en ovanligt lång resa är vi framme på Arlanda, på Jumbo Stay där vi ska sova inatt. En liten stund i alla fall, vid fyra måste vi upp så någon långnatt blir det inte inatt heller. Men jag vill gärna lägga ut våra teman för resans samtliga dagar innan jag somnar. Och berätta att vi har en hashtag, #uttryckRCA, som vi kommer att använda när vi lägger ut grejer på sociala medier. Om någon av er läsare också har saker att dela från RCA är ni naturligtvis välkomna att använda den!

Och så var det detta med RCA och CAR. Vi har diskuterat det i bussen på väg hit, och både jag och Elise känner att trots tappra försök att använda den svenska/engelska förkortningen CAR, så är det RCA som ligger mest naturligt i munnen. När vi ska spela in vår ljuddagbok kommer vi därför säga RCA, och därför övergår jag nu även här på bloggen till att använda RCA som förkortning för Centralafrikanska Republiken.

Följ för övrigt gärna även Elises blogg, och hennes Instagram @elisenestor.

Och nu… (trumvirvel)… resans teman:

Tisdag 24 oktober: Vad uttrycker nyheterna?
Onsdag 25 oktober: Vad uttrycker bagaget?
Torsdag 26 oktober: Vad uttrycker mörkret?
Fredag 27 oktober: Vad uttrycker marken?
Lördag 28 oktober: Vad uttrycker blickar?
Söndag 29 oktober: Vad uttrycker luften?
Måndag 30 oktober: Vad uttrycker marknadsplatsen?
Tisdag 31 oktober: Vad uttrycker vattnet?
Onsdag 1 november: Vad uttrycker barnen?
Torsdag 2 november: Vad uttrycker kvinnorna?
Fredag 3 november: Vad uttrycker männen?
Lördag 4 november: Vad uttrycker musiken?
Söndag 5 november: Vad uttrycker människors kroppar?
Måndag 6 november: Vad uttrycker flyktinglägren?
Tisdag 7 november: Vad uttrycker dagen?
Onsdag 8 november: Vad uttrycker tröttheten?

Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Vi är på väg till CAR, jag och min syster Elise. Vi reser hemifrån ikväll och kommer vara borta i två veckor. Eftersom resvägen är rätt lång innebär det ungefär tio dagar i CAR. Och vad ska vi göra med de dagarna?

Syftet med resan – förutom det där med att få komma hem och träffa vänner – är att samla berättelser och intryck, som vi sedan vill använda för att skriva och skapa musik (det sistnämnda gäller framför allt Elise). Vårt tema för resan är “uttryck”, och för varje dag kommer vi att fundera över vad olika saker och människor uttrycker, tex “Vad uttrycker marken?” och “Vad uttrycker blickar?” Utifrån dessa teman kommer vi varje dag att spela in en gemensam ljuddagbok, som vi förhoppningsvis senare ska kunna använda och dela med er i olika sammanhang. I den mån vi kommer åt internet, kommer vi också att blogga och instagramma kring temat.

Fortsätt läsa Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Me too. Och centralafrikanska kvinnor har också blivit sexuellt utnyttjade. På värsta sätt.

Personerna på bilden har ingen anknytning till texten.På Facebook delar många av mina vänner idag statusen “Me too”, för att belysa hur stort och utbrett problemet är med sexuellt ofredande och utnyttjande av kvinnor. Samtidigt går jag igenom min mejlbox och hittar länken till en rapport som jag sparat för att läsa senare. Det är en rapport från Human Rights Watch, med rubriken Central African Republic: Sexual Violence as Weapon of War. Centralafrikanska Republiken: Sexuellt våld som ett krigsvapen.

Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag ogärna skrivit om alltför mycket elände från CAR. Jag tycker att det så lätt blir offerrapporter som befäster bilden av ett inkapabelt CAR där ingenting fungerar och människor är totala offer för omständigheterna. Jag har tyckt, och tycker, att det är viktigt att fokusera på det som fungerar, på potentialen.

Men ibland behöver vi också se och ta till oss det svåra. Belysa och synliggöra de problem som finns. Berättelser om sexuellt våld, utnyttjande och ofredande behöver komma fram, och om de drabbade själva har svårt att prata om det på grund av skam eller rädsla, då behöver vi prata desto mer! Annars fortsätter dessa brott att ske i tystnad. Och kvinnor fortsätter lida, i tystnad. Fortsätt läsa Me too. Och centralafrikanska kvinnor har också blivit sexuellt utnyttjade. På värsta sätt.