En sista gång…

Det är konstigt. När man ska åka långt bort så blir folk lite som tokiga. Eller det kanske inte är så konstigt egentligen, men ändå… Tänk om jag istället skulle åka och plugga i… säg Göteborg. Då skulle det nog inte vara särskilt troligt att jag skulle träffa vare sig vänner eller familj förrän nästa sommar. Eller jo, kanske en sväng vid jul, men i alla fall. Jag skulle ändå vara borta från Örebro, men det skulle förmodligen inte vara någon som funderade nämnvärt på det. Men nu ska vi åka till Afrika, och ibland är det nästan som om vi skulle dö. Alla vill bara träffa oss “en sista gång”. Som om man aldrig skulle träffas mer. Det är ju jättetrevligt att träffa familjen, kompisar och släktingar, det är inte det. Det är bara lite roligt, det där med “en sista gång”. För jag tänker nog faktiskt träffa de flesta igen nästa sommar.

Så det jag gör dessa sista dagar i Sverige för den här sommaren, är dels att träffa folk för sista gången, dels att handla det sista. För handlat det absolut sista har jag gjort minst fem gånger nu. Det började i förra veckan. “Nu har jag köpt allt jag behöver, nu är det lugnt…” Och sen kommer man på en grej till, och en till, och en tilll. Imorgon ska jag upp på stan igen och VERKLIGEN handla det sista. Inköpslistan: 1 almanacka, 1 deo, 2 förpackningar äggpulver, 1 bord till barnstolen Antilop, 1 tablettdelare. Gode Gud, gör så att jag inte kommer på något mer sen som jag kan tänkas behöva. Jag får helt enkelt göra som Anna och Lisa i Bullerbyn, ni vet när de ska gå och handla och bara kommer på mer och mer saker som de har glömt. Och eftersom de alltid är på samma ställe när de kommer på att de har glömt något så bestämmer de sig till slut för att springa förbi det stället, så att de inte kommer på något mer. Men inte blir det bättre för det. Visserligen kommer de inte på något mer som de ska handla just då, men sen, när de är nästan hemma, då kommer de på att de inte köpt någon falukorv. Det allra viktigaste!

Jag kommer att komma på det allra viktigaste när jag redan sitter på flyget. Men då är det redan för sent. Tur att man kan överleva även utan alla prylar som man tror att man VERKLIGEN behöver.

Hemma?

Folk frågar vad som är hemma. Är jag hemma i Sverige, eller ska vi åka hem till RCA? Svaret är att jag är hemma nu, OCH att jag ska åka hem. Hemifrån och hem. Det är fint att inte behöva resa bort.

Avresa närmar sig

Vi är i Sverige över sommaren, men nu börjar det snart dra ihop sig för avfärd. Det är lite svårt att ta in. Konstigt nog verkar man förtränga det. Vi har drygt två veckor kvar i Sverige, men det känns som om vi ska vara här i minst ett halvår till. Egentligen är det ju inte så dramatiskt att resa. Vi har gjort detta många gånger förr. Man vet ungefär hur det går till, har ganska bra koll på vad man måste komma ihåg att göra innan det bär iväg. Flygbiljetterna till Yaounde i Kamerun är fixade. (Vi flyger in via Kamerun eftersom det är mycket billigare.) Visum fick vi för några dagar sedan. Här och där i lägenheten ligger små högar med saker som ska med och som ska packas ned så småning om. Men det känns som att det är SÅÅÅ långt kvar. Jag är alltid sån här. Jag borde börja planera, börja köpa grejer, börja packa, men jag har ingen lust. Jag skjuter upp det en dag till. En dag till. För att jag vill leva här och nu. Jag vill inte vara på väg förrän jag verkligen är det.

Vardag

Egentligen är jag nog lite rädd för att verka speciell. Eller för att verka som att jag försöker verka speciell. Ofta när jag förklarar vad jag gör i mitt liv så säger människor “vad spännande!”. Och ja, jag har ett fantastiskt spännande liv. Jag är djupt tacksam över att ha fått den chansen som jag har fått. Men jag tycker inte att jag är mer häftig än någon annan. Alla människor skapar sitt liv utifrån sin egen utgångspunkt. Så även jag. När jag var fem år reste jag till Centralafrikanska Republiken tillsammans med min mamma och pappa och min lillasyster. Från och med då blev det landet en av mina utgångspunkter. Därför var det inte ett jättestort steg när jag och min man sedan bestämde oss för att starta ett safariföretag i samma land. Därför är det inte så konstigt att vi har fortsatt att arbeta där. Det är inte “långt borta i Afrika”. Det är hemma. Liksom Sverige också är hemma. Och tro mig, allt blir vardag till slut. Till och med att driva ett safariföretag mitt ute i bushen, en dagsresa från närmaste by.

Och ändå startar jag denna blogg. Ja, för jag tror att alla människor har något att berätta. Även jag. Egentligen måste jag nog säga att det är mormors förtjänst att jag nu sitter här och skriver detta. “Kan du inte skriva ner allt ni gör, skriva ner hur er vardag ser ut,” frågade hon. “Så att jag vet vad jag ska säga när människor frågar.” Var så god, mormor. Jag vet att du inte är vän med internet. Men antingen kan du se det som ett ypperligt tillfälle att få någon nytta av det och lära dig lite hur det funkar, eller så får du helt enkelt be någon att skriva ut texterna åt dig. (Jag kan skriva ut dem själv förresten, om du föredrar det, och skicka det på post, även om det förstås är tveksamt då ifall det någonsin kommer fram.)

Här börjar alltså min blogg, Safari. Safari betyder resa. Livet är en resa, på utsidan och på insidan. Och det mest spännande med en resa är inte målet, utan vägen dit.