Just nu

En ögonblicksbeskrivning. Det är lördag kväll, klockan är kvart i nio. Theo sover sedan ungefär en och en halv timme. Jag, Erik och Erik har precis avslutat kvällsmaten med lite te och morotskaka, och snart är det dags att gå och lägga sig. Jag sitter vid skrivbordet inne i sovrummet. Fläkten surrar bredvid Theos säng, och jag kommer just på att jag glömt att hänga över honom myggnätet. Ska göra det alldeles strax.

Tittar jag ut genom fönstret framför mig ser jag huset där Erik vuxit upp: en bred veranda som är sparsamt upplyst av några lysrör och en glödlampa, horn som hänger överallt på de vitkalkade väggarna. En tavla som syns dåligt på det här avståndet men som jag vet föreställer ett lejon.

Svagt hör jag några syrsor spela, men annars är natten påfallande tyst. Inga dödsvakor eller fester i kvarteret runt omkring oss inatt verkar det som. Skönt. Då kan man hoppas på en god natts sömn.

Datakurs

Jag är på en datakurs. Det är egentligen inte jag som ska lära mig, utan två av våra anställda, David och Guy, men jag följer med för att se hur undervisningen går till, så att jag senare under året kan hjälpa dem att bygga vidare på sina kunskaper. Kursen ges på kvällstid, och håller på under en vecka. Ikväll är den andra kvällen, och vi håller på och går igenom grunderna i Word och textformatering. Lektionssalen är ett dåligt upplyst rum på Centre Culturel Catholique här i Berberati, ett utbildningscenter som drivs av den katolska kyrkan. En fläkt står och går i ena hörnet och blåser bort alla papper som man inte sätter fast under datorn. I rummet intill övar en kör. På svarta tavlan (som är grön) kan jag urskilja resterna av ett skolschema som någon ritat upp, och på de vitkalkade väggarna finns överallt dammröda handavtryck.

Läraren för kursen arbetar egentligen på hjälporganisationen ICDI, men extraknäcker som datalärare för att dryga ut hushållskassan. Eller alkoholkassan. Eller vilken kassa han nu behöver mest pengar till. Kursen kostar 30000 CFA, ca 500 kr, en kostnad som CAWA givetvis står för. Igår gick vi igenom de olika delarna på en dator. För mig var det bra att få alla termer på franska. Tyvärr pratade dock läraren så tyst att det var svårt att uppfatta vad han sa. Eftersom vi skulle koppla upp oss mot internet under den lektionen höll vi till på internetcafét, där det också satt ett 10-tal andra internetanvändare. Antagligen ville läraren inte störa dessa, så han viskade i princip fram det han hade att säga. Vi fick fråga och fråga om. Sedan, när Guy och David precis hade öppnat varsitt mejlkonto och skulle skicka mejl till varandra försvann internet, och vi fick avbryta lektionen. Jag misstänker ibland att det hela inte är så välplanerat… Idag när vi kom hit fick läraren leta i ett bra tag efter nyckeln innan han kunde låsa upp lektionssalen. I Sverige skulle jag nog ha klagat och sagt att jag faktiskt betalat en del för den här kursen och att jag inte vill att hälften av tiden ska försvinna på att internet lägger ner och att nycklar försvinner, men i den här delen av världen förväntas tålamodet räcka lite längre. Man ska inte alltid kräva sin rätt. Man ska ”kanga be”, stänga hjärtat, stå ut en stund och hoppas på det bästa. Och faktum är att det är lättare att göra det här. Hakuna matata, inga bekymmer, det ordnar sig alltid. Till slut får vi nog upp dörren, och i slutet av veckan kommer Guy och David i alla fall att kunna lite mer om datorer än vad de kunde tidigare.

Och till alla er som undrar: nej, jag tycker inte alltid att man ska stå ut. Ibland ska man kräva sin rätt. Men ibland kan man också låta saker passera. Inte stressa upp sig så. I vissa lägen mår man bättre av att luta sig tillbaka, låta någon annan hålla i trådarna och nöja sig med att vara en tyst betraktare.

Bea

Eriks gamla barnflicka, Bea, kom förbi för att träffa oss och titta på Theo. Vi drack kaffe tillsammans och hon förundrade sig över att senast hon såg Erik var han tre år, och nu var han gift och hade barn.

Theo kallade hon för sin “ata”, sitt barnbarn, liksom så många andra som kände mig eller Erik som barn. Trots att större delen av vår släkt bor många hundra mil härifrån har vi en stor familj omkring oss.

Bea och Erik, våren 1986

Bea och Erik, våren 1986

Bea och Theo, hösten 2009

Bea och Theo, hösten 2009

En vanlig dag – del 1: Berberati

Som det säkert har framgått av tidigare inlägg befinner vi oss alltså i Berberati nu, i västra RCA. Det var här som Erik växte upp, och det var också här som vi båda gick i skolan. Berberati ligger långt från vår safaricamp, faktiskt i andra änden av landet, men anledningen till att vi ändå befinner oss här är att vi har tillgång till den verkstad som en gång var Eriks pappas. Han hade ett brunnsborrningsföretag, som han sedan gav bort till en amerikansk NGO, men enligt avtalet ska vi få fortsätta använda verkstaden när vi behöver.  Alltså är vi här i en dryg månad för att gå igenom alla våra bilar, innan det bär av österut.

Själv håller jag inte till särskilt mycket i verkstaden. Istället passar jag på att skriva kontrakt, ordna med inköpslistor och sådana grejer. Men låt oss ta det hela från början. Så här kan en vanlig dag i Berberati se ut:

Vi vaknar för det mesta vid femtiden på morgonen. Om inte böneutroparen väcker oss så gör Theo det. RCA är officiellt ett kristet land, men speciellt här i Berberati finns många muslimer, och böneutropen blir således en del av dygnsrytmen. Klockan sex ungefär äter vi frukost, bestående av hemmagjord yoghurt, te och vitt bröd med jordnötssmör och/eller marmelad. Lite ost har vi också, som vi köpt med från Yaounde. Det går inte att få tag på här, så det är lite av en lyxvara, men vi brukar alltid köpa lite när vi är i Yaounde eller Bangui. Detsamma gäller smör, grädde och ägg. Just ägg är lite konstigt, det finns ju hönor här, men ingen säljer lokala ägg.

Vid sjutiden dyker de tre som arbetar i köket upp: Elisa, Saint-Claire och Olivier. Tre är egentligen långt mer än vi behöver, men folk är desperata efter arbete, så detta är vårt sätt att dra ett litet strå till stacken. Dessutom lagar de mat inte bara åt oss, utan också åt de 15 anställda som arbetar med Erik i verkstaden, så de har ändå lite att göra. Samtidigt med dem kommer också barnflickan, Vanessa. Erik och Erik försvinner ut i verkstaden och jag slår mig ned vid skrivbordet.

Sedan jobbar vi. Jag sitter för det mesta hemma, men ibland åker jag upp på stan för att gå till banken eller handla något. Igår var jag och köpte tyg för att sy upp skjortor till dem som ska arbeta i safaricampen. Andra arbeten som jag har på gång just nu är att skriva om våra arbetskontrakt och att skriva en ”règlement intérieur” till företaget (ett internt regelverk kan man säga). Det har kommit ut en ny arbetslag, så det är en del som måste anpassas till den. Jag väntar med spänning på att se om de har höjt landets minimilöner. Senast minimilönerna fastställdes var någon gång på 60-talet om jag har förstått det rätt. De är pinsamt låga, så en höjning behövs verkligen. Ska bara bli intressant att se hur stor höjningen blir.

Vid 12-tiden äter vi lunch. Eller middag som vi kallar det, för det är ju faktiskt mitt på dagen. Vi äter fantastiskt god mat! På dagarna blir det olika centralafrikanska rätter: koko (strimlade lianblad) i jordnötssås, yabanda ti gbutu (en annan sorts blad) med svamp, kött i tomatsås… och till detta ris, maniok eller kanske stekta matbananer och sötpotatis. Vi har alltid färska grönsaker och färskpressad juice. Det känns mycket lyxigt.

Efter att själva ha ätit och sedan diskat går Elisa, Saint-Claire och Olivier hem. Vanessa, barnflickan, stannar lite längre så att jag kan arbeta någon timme på eftermiddagen också. Eftermiddagen känns dock alltid kortare än förmiddagen, och det dröjer inte länge förrän det är kväll. Klockan sex blir det mörkt och då kommer grabbarna… eller männen kanske man ska kalla dem J… in från verkstaden. Vi värmer duschvatten på spisen. (Vi har en varmvattenberedare, men någon idiot har monterat den lägre än själva duschmunstycken, så inget varmvatten kommer ut.) Vi värmer lite rester eller lagar en enkel kvällsmat. Ibland slår vi på stort och åker ner på stan och köper shuia, grillat kött, för 70 kr. Sedan äter vi och sitter och pratar en stund. Klockan nio stängs strömmen av, så då är det inte så mycket mer att göra annat än att borsta tänderna och gå och lägga sig. Och förhoppningsvis sova gott.

Skrivbordsjobb

Jag sitter och försöker få lite ordning på saker och ting. Det känns som att det är det jag brukar göra för det mesta. Få ordning på bokföringen, städa upp i alla plastlådor där saker varit nedpackade under regntiden, sortera bort saker som inte är aktuella, göra listor över vad vi har och vad som måste köpas in… Just nu har jag suttit och häftat ihop förra årets lönespecifikationer med respektive anställningskontrakt. Lite knöligt när man ibland knappt kan se vad som står på de handskrivna blanketterna, men annars är det lugnt. Samtidigt som jag sitter vid skrivbordet är Erik x2 ute i garaget och jobbar med bilarna. Ibland är jag avundsjuk. Jag skulle också vilja arbeta med kroppen istället för att bara sitta, få lite muskler, och bonnbränna i nacken. Å andra sidan trivs jag ganska bra med min roll. Dock skulle det inte vara fel med en kontorsassistent som kunde göra de här tråkjobben med att sitta och häfta ihop papper, så att jag kunde få hålla på med något som kräver lite mer tankearbete.

Medan jag arbetar lyssnar jag på den nya barnflickan som försöker lugna ner Theo. Och kämpar mot min egen impuls att vilja gå och ta honom. Det är svårt att veta hur länge man ska tvinga honom att hålla ut. Jag vill inte att han lär sig att jag kommer bara han skriker, men jag vill inte heller att han ska bli alldeles förtvivlad. För tillfället försöker jag få honom att vara med barnflickan på förmiddagarna, och så har vi mamma-Theo-tid på eftermiddagarna. Jag är imponerad ändå över hur bra han klarat miljöombytet. Han sover på nätterna (för det mesta), har bara fått lite lätta värmeutslag en gång, har knappast varit dålig i magen alls… (Ok, nu ska jag sluta, annars blir det här en sån där småbarnsblogg, och det är inte meningen.)

Nej, åter till arbetet. Det är bäst att få saker gjorda medan man kan.

Hepatit E

Igår träffade jag en av våra anställda, David, som drabbades av Hepatit E i slutet av förra året. Han mår bra nu, säger han, men ser fortfarande ganska medtagen ut. Han har magrat. Mycket beror säkert på sjukdomen, men något som inte direkt gjort saken bättre är att han under hela sommaren har följt en sträng diet, ordinerad av centralafrikanska läkare. När jag träffade honom i slutet av förra säsongen, bara någon vecka efter att han kommit hem från sjukhuset, berättade han att han inte fick äta någon traditionell centralafrikansk mat. Ingen maniok, inga blad, ingen olja, inget jordnötssmör. Allt sådant som är vardagsmat i det här landet, och som, bortsett från manioken, ger bra näring. Det enda han fick äta då, sa han, var råa grönsaker och majonnäs. ”Jag kan inte äta det,” sa han till mig. ”Jag kräks bara jag tänker på det.”

Jag skrev och frågade en svensk läkare om det låg något i att hålla en sådan strikt diet när man haft Hepatit. Jag fick till svar att man tidigare sagt att man ska vara försiktig med vad man äter, men att detta nu är förlegat. Det enda man behöver tänka på är att inte dricka alkohol, eftersom levern tar skada. Dessutom, sa läkaren, vad finns det för logik i att säga att man ska äta majonnäs men inte får äta olja?

Allt eftersom sommaren har gått så har dieten utökats, berättade David igår, och han fått tillåtelse att äta mer och mer. Nu kan han äta det mesta, men fortfarande får han inte äta ngunza, maniokblad, en av de billigaste maträtterna man kan få tag på i det här landet. Det gör mig så arg. Vad är det som får läkarna att ge sådana föreskrifter? Har de provision på allt som köps i affärerna med importerad mat, liksom de, att döma av de oändliga listor på medicin som de alltid skriver ut, har provision på allt som säljs av apoteken? Njuter de av den makt de har över människors liv när de kan få patienterna att lyda deras minska vink? Eller är det bara okunskap? Säkert är det en kombination. Helt fullfjädrade läkare kan de i alla fall inte vara. David berättade vad de trodde var orsaken till att han drabbats av Hepatit: att han hade blandat olika sorters läsk och druckit.

Så tänk på det nästa gång ni blandar en drink. Häll inte två sorters läsk i samma glas. Då kan ni bli allvarligt sjuka.

framme

Vi är framme nu. Hemma för den här gången. Det har varit en lång resa. Kanske allra längst för Theo, som till råga på allt lyckades pricka in att få sina första tänder just de här dagarna. Det har varit ganska mycket skrik, men nu sitter de där i underkäken, två små taggiga bissingar.

Att komma hem hit känns som vanligt. Man bara landar, är bara här igen. Men ändå, just i bytet av miljö, så känner man lite extra. Att komma till Afrika känns som att komma tillbaka till den verkliga världen. Att komma tillbaka till en plats där man verkligen lever, där man svettas, där man skrattar, där man blir törstig och där man är alldels dödstrött klockan nio på kvällen. En plats där man pratar med människor som man kan se i ögonen istället för att skicka textmeddelanden. En plats där gemenskapen kring matbordet blir naturlig och viktig. Back to basics.

Jag älskar Sverige också, det är bäst att jag gör det klart från början, för svenskar brukar kunna bli lite sura om man klagar för mycket på sitt land. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan som infinner sig varje gång jag kommer tillbaka till Europa: ”Välkommen till den artificiella världen!”. Och tvärt om när man åker åt andra hållet. Välkommen tillbaka till livet.

Resan hit gick till största delen bra. Erik flög från Sverige till Luxemburg förra torsdagen för att delta i en jakt tillsammans med några tidigare kunder. Samma dag lämnade jag, Theo och Erik Nyman, som ska arbeta för oss i år, med bil. Planen var att åka ner och hämta Erik efter jakten, för att sedan flyga till Yaounde (Kamerun) tillsammans, söndagen den 20. Där skulle vi handla lite och ordna med visum till Nyman, för att sedan avverka ytterligare en dagsetapp med bil och slutligen komma fram till Berberati, som är delmålet för den här gången. Här ska vi vara i en dryg månad och förbereda för jaktsäsongen, innan vi far vidare österut till vår safarikoncession.

Det mesta gick enligt planerna, men på kvällen den andra dagen körde det ihop sig lite. Vi hade kommit en bra bit ned i Tyskland, och eftersom Erik befann sig strax söder om Paris (trodde vi) så tyckte vi att vi kunde vara nöjda för dagen och leta rätt på ett hotell. Vi siktade in oss på att köra mot Aachen och försöka hitta ett hotell på vägen dit, knappade in det på gps:n… och blev plötsligt hänvisade in på någon liten avtagsväg som ledde oss rakt in i en småstad och ett litet villakvarter. Fortfarande i trygg förvissning om att tekniken inte kunde ha fel följde vi röstens hänvisningar: ”Om. Sex. Hundra. Meter. Håll. Höger. Sedan. Ta. Nästa. Avfart. Längre. Fram.” Sedan ringde Erik. Han var inte alls strax söder om Paris, utan strax söder om Dijon. Tre timmars körning söderut från Paris. Platsen hette Rémilly. Jag slog in det på gps:n som räknade ut körtiden. Om vi fortsatte köra hela natten så skulle vi vara där klockan halv elva nästa dag. Jag gjorde ett överslag. Nej, det kunde inte stämma. Mitt förtroende för gps:n började svikta. Jag räknade ut att vi istället borde ha ca åtta timmars körtid till Erik, och sedan tre timmar tillbaka till hotellet i Paris, där vi måste vara följande kväll för att hinna med flyget på måndag morgon. Även det var en ganska mastig dags körning, speciellt med en tio månaders Theo som passagerare, så vi bestämde oss för att köra vidare en stund till.

Jag ringde till mamma i Sverige och be henne boka ett hotell strax efter Aachen istället. Hon hittade ett och gav mig telefonnumret, jag ringde och fick veta att de hade rum kvar. Eftersom det var sent och vi började bli hungriga körde vi in till ett Burger King och gick in och beställde mat att äta på vägen. När jag hade betalat la tjejen i kassan min påse på disken bakom sig och vände sig till nästa kund. Jag, som trodde att det saknades en hamburgare som bara skulle göras färdig innan jag kunde få min mat, ställde mig snällt vid sidan av och väntade. Ytterligare kunder kom. Alla andra fick sin mat på en gång. Det gick 10 minuter. Det gick 20 minuter. Hela tiden stod jag vid kassan, och de tittade lite ointresserat på mig ibland. Till slut lyckades jag vinka till mig lite uppmärksamhet: ”Varför får jag inte min mat?” ”Har du betalat?” frågade de. Jag sa att det hade jag. ”Oj, ursäkta” sa de och gav mig min påse.

Sen körde vi vidare mot hotellet. Gps:n blev mer och mer opålitlig. Vid en avtagsväg där det var skyltat Aachen sa den inte åt oss att svänga, så jag slutade lyssna på den och följde skyltarna istället. Jag försökte slå på hotellet som mamma hade hittat, och det dök upp, så jag gav den rösten ytterligare en chans, bara för att upptäcka att vi kom till fel hotell… Det här hette Etape Aachen Ost. Det var inte dit jag hade ringt. Jag försökte köra vidare, men det blev bara mer och mer fel, och plötsligt var vi vid gränsen till Holland. Dit skulle vi definitivt inte. Jag ringde upp hotellet igen och lät antagligen gråtfärdig: ”Hello, I’m totally lost and my gps doesn’t show me the right way. I’m at the border to Holland. Can you see if there is any place in the Aachen Ost hotel?” Rösten i luren lät snäll. Han sa att jag kunde köra tillbaka till Aachen Ost. Det fanns plats där. Vilken lättnad.

Klockan var närmare halv tolv när jag och Theo äntligen låg på sängen i vårt hotellrum. Theo grät först men började snart le och slå mig på kinden. Sen sov vi gott hela natten.

Resten av resan gick som den skulle. Nästan i alla fall. Vi hittade Erik (efter en hel del letande och frågande ska sägas, även här var gps:n inte fullt pålitlig). Vi kom tillbaka till hotellet i Paris ganska sent, men hann ändå få några timmars sömn innan det var dags att gå upp igen och ta sig till flygplatsen. Vi hann med flyget, ingenting var försenad, och i Yaounde möttes vi av Edgard som körde oss till CASBA, ett katolskt vandrarhem. Slutligen avverkade vi en sista dagsetapp i en bil med mycket dåligt takräck, så att vi till slut var tvungna att ta in all packning i bilen och sitta och tränga ihop oss i minimala sittutrymmen. Men allt sånt där är bara roligt efteråt. Så även vår virriga färd mellan hotellen i Aachen. En lärare till mig på Lidingö Folkhögskola sa: ”En reseledare vill arrangera den perfekta resan, men som deltagare och resenär vill man gärna att något ska gå snett. Det är ofta det som inte blir som man tänkt som man efteråt minns med ett skratt.” Så sant.

En sista gång…

Det är konstigt. När man ska åka långt bort så blir folk lite som tokiga. Eller det kanske inte är så konstigt egentligen, men ändå… Tänk om jag istället skulle åka och plugga i… säg Göteborg. Då skulle det nog inte vara särskilt troligt att jag skulle träffa vare sig vänner eller familj förrän nästa sommar. Eller jo, kanske en sväng vid jul, men i alla fall. Jag skulle ändå vara borta från Örebro, men det skulle förmodligen inte vara någon som funderade nämnvärt på det. Men nu ska vi åka till Afrika, och ibland är det nästan som om vi skulle dö. Alla vill bara träffa oss “en sista gång”. Som om man aldrig skulle träffas mer. Det är ju jättetrevligt att träffa familjen, kompisar och släktingar, det är inte det. Det är bara lite roligt, det där med “en sista gång”. För jag tänker nog faktiskt träffa de flesta igen nästa sommar.

Så det jag gör dessa sista dagar i Sverige för den här sommaren, är dels att träffa folk för sista gången, dels att handla det sista. För handlat det absolut sista har jag gjort minst fem gånger nu. Det började i förra veckan. “Nu har jag köpt allt jag behöver, nu är det lugnt…” Och sen kommer man på en grej till, och en till, och en tilll. Imorgon ska jag upp på stan igen och VERKLIGEN handla det sista. Inköpslistan: 1 almanacka, 1 deo, 2 förpackningar äggpulver, 1 bord till barnstolen Antilop, 1 tablettdelare. Gode Gud, gör så att jag inte kommer på något mer sen som jag kan tänkas behöva. Jag får helt enkelt göra som Anna och Lisa i Bullerbyn, ni vet när de ska gå och handla och bara kommer på mer och mer saker som de har glömt. Och eftersom de alltid är på samma ställe när de kommer på att de har glömt något så bestämmer de sig till slut för att springa förbi det stället, så att de inte kommer på något mer. Men inte blir det bättre för det. Visserligen kommer de inte på något mer som de ska handla just då, men sen, när de är nästan hemma, då kommer de på att de inte köpt någon falukorv. Det allra viktigaste!

Jag kommer att komma på det allra viktigaste när jag redan sitter på flyget. Men då är det redan för sent. Tur att man kan överleva även utan alla prylar som man tror att man VERKLIGEN behöver.