Blogg

I veckan fick vi, liksom alla föräldrar till barn i åk 2, hem en blankett om att det är dags för MPR-vaccination. Vi ombads kryssa i om barnet skulle få vaccinationen eller inte och skicka tillbaka blanketten till skolan. Självklart kryssade jag ja!

Men förra året, när mitt äldsta barn gick i tvåan, kryssade jag ett lika självklart nej! Mitt äldsta barn har nämligen en allvarlig sjukdom som gör att hans kropp inte klarar av MPR-vaccinet. Som en följd av sin sjukdom och medicinering har han dessutom en lite skörare hälsa än de flesta. Detta i sig gör honom mer mottaglig för smitta. Och eftersom han inte kan vaccineras går han alltså utan skydd mot många av våra mest allvarliga barnsjukdomar.

Det finns föräldrar idag som inte vill vaccinera sina friska barn. En del är rädda att vaccinationerna ska orsaka sjukdomar eller hälsoproblem. Andra verkar mest tycka att det är bättre för kroppens immunförsvar att lära sig att själv hantera sjukdomar. Har du ett helt friskt barn kan jag på sätt och vis förstå att du tänker så. Risken att drabbas av mässlingen i Sverige idag är såpass liten att det kan kännas värt att ta den risken. De flesta klarar ju ändå en sådan sjukdom. Då kanske de påstådda riskerna med vaccinet känns mer påtagliga.

Men snälla du som funderar på att kryssa nej på blanketten, glöm inte att Fortsätt läsa “Snälla förälder: Vaccinera ditt barn och hjälp till att skydda mitt!”

Jag startade min blogg i augusti 2009, då jag bodde och arbetade i Centralafrikanska Republiken. Den har sedan dess ändrat karaktär,  och namn, åtskilliga gånger. (Läs mer här.) Intensiteten i skrivandet har gått upp och ner, fokus har förskjutits och min fysiska utgångspunkt har förändrats. När jag går tillbaka och läser vad jag skrivit genom åren så ser jag att historierna jag berättat inte bara varit ägnade åt mina läsare, utan också åt mig själv. Att få formulera erfarenheter och historier gör något med mig, hjälper tanken att växa.

Jag tror att alla människor i någon mån har en grundhistoria i sitt liv, en historia ur vilken andra historier föds. Min grundhistoria är att jag, en svenskfödd liten rödhårig femåring, flyttade till Centralafrikanska Republiken tillsammans med min familj. Det har kommit att prägla min uppväxt och hela mitt liv, och utan den erfarenheten vet jag inte alls vem jag varit idag.

Ur denna grundhistoria har mitt intresse vuxit för de ämnen som jag fritt blandar och behandlar på bloggen: att växa upp mellan kulturer, utveckling och fredsfrågor, kolonialism och rasism, kulturmöten och krockar, politik och konflikt i Centralafrikanska Republiken, och – inte minst – litteratur. Jag har alltid läst men de senaste åren har det blivit allt viktigare, och ett av flera sätt att fortsätta leva med Afrika, trots att jag numera är bosatt i Sverige.

Liksom jag alltid läst, har jag alltid skrivit och berättat. Och till viss del skriver jag för min egen skull. Men visst är det också så att det finns något kittlande i att bli läst, att få dela med sig och kanske också få något tillbaka i form av ett fortsatt samtal. Jag känner mig hedrad över att just du kommit hit, och över att just du vill ta del av mina historier.

Under den dag under RCA-resan då temat var “vad uttrycker blickar?” funderade jag mycket över relationer. De blickar man ser är ju gärna dem som riktas mot en själv, och därför blev det, trots vår intention att inte fokusera på oss själva, en rätt självcentrerad dag. Jag tänkte mycket på hur människor uppfattar mig.

Det är stor skillnad att vistas på en plats där man ser ut som majoriteten av befolkningen, och att vara den som sticker ut och är annorlunda. I RCA är jag annorlunda. När okända människor tittar på mig där, skapar de sig en bild som – att döma av hur de sedan behandlar mig – bland annat innebär att jag är rik, att jag kommer från ett land långt bort med annorlunda livsstil, att jag inte kan språket och att jag känner mig lite otrygg i situationen. När jag sedan börjar prata på i stort sett flytande sango kan jag se i människors blickar hur de ändrar uppfattning om mig. Det är en njutning, det ska jag erkänna, att få bevisa att jag inte är så lost som de trott. Att få stå där och hävda att jag faktiskt hör till, att jag har bott i det här landet i nästan halva mitt liv. Fortsätt läsa “Temat ‘Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.”