Bajstelefon

Varning för äckel-inlägg, men efter att jag idag till slut lyckades tappa min kära Fairphone i toaletten (när man har den i bakfickan är det himla lätt hänt och nästan konstigt att jag inte gjort det tidigare) dök följande historia upp i skallen. Från mars förra året, när jag var i Berberati. Var så goda:

Jag hade spenderat några dagar hemma hos Hono i Berberati. Hennes toalett består av ett dass på gården. Inte ett litet idylliskt svenskt dass med röda väggar och ett hjärta på dörren, utan ett vanligt centralafrikanskt dass bestående av en djup grop i marken övertäckt av en cementplatta med ett litet hål. Runt plattan sitter väggar av palmbladsmattor, och ett trasigt tygskynke täcker dörröppningen. Här och där finns små hål i väggarna, och eftersom jag var kvarterets stora sevärdhet försökte jag undvika att gå på dass både på dagarna (för då syntes jag så tydligt) och på kvällarna (för då var jag tvungen att släcka ficklampan för att inte synas ännu tydligare).

Det var samma dag som jag skulle åka tillbaka till Gamboula. Jag och Hono hade suttit och pratat om olika sätt att berätta att man har mens, utan att använda just det ordet. “Jag har röda veckan.” “Jag har skrivit under med rödpenna.” “Jag har skrivit kontrakt med kineserna.” Sätten var många. Avresan närmade sig och jag tänkte att jag skulle trotsa hålen i väggen och gå och kissa innan min motorcykelchaufför dök upp. Jag var reseklädd med jeans och kängor, och telefonen låg i bakfickan.

Hukande, för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet, knäppte jag upp byxknappen och började krångla av mig jeansen.
“Klock”, sa det när mobilen stötte emot cementgolvet.
Jag snodde runt, famlade med händerna efter den svarta lilla apparaten, men det var för sent. Den var redan borta. Försvunnen i det svarta hålet.

Jag tog upp ficklampan som låg i en annan ficka, lyste ner. Ångrade mig direkt, släckte lampan och försökte blinka bort bilden av den äckliga sörjan från näthinnan. Tänkte att det ändå inte fanns något att göra åt saken, och satte mig att kissa.

“Jag har fått ett problem”, sa jag när jag kom tillbaka ut till Hono.
“Vill du ha en binda?” frågade hon, som fortfarande inte hade släppt samtalet om omskrivningar för mens.
“Nej nej. Min telefon.”
Jag pekade bort mot dasset och hon flög upp. Ropade på näst äldste sonen och bad honom hämta två långa pinnar. Jag protesterade men förgäves, och snart försvann protesterna i ett hysteriskt fnitter. De tänkte väl ändå inte försöka ta upp den?

Men jo, det tänkte de. Hono lyste med en ficklampa, och de fick syn på ena hörnet av telefonen. Sonen försökte få tag på den med pinnarna. Den höll på att försvinna helt. Jag skrattade. Försökte säga åt dem att sluta, men Honorine bad mig ta över ficklampan och tog i sin tur pinnarna.

Och så kom den upp. Och jag ska bespara er från beskrivningen av hur den såg ut. Och luktade.

Uäk.

Så vi tvättade. Tvålade. Gnuggade. Petade ut skit mellan knapparna.
“Hämta parfymen!” skrek Hono.
Och till slut när allt var klart satte vi ihop alla delar igen. Gnuggade händerna och petade naglarna och parfymerade oss själva också. Tryckte på on. Och vet ni, telefonen fungerade! Det var bara ljudet som inte var lika tydligt som tidigare. Inte för att högtalaren var sönder, utan för att jag aldrig mer ville hålla den telefonen direkt intill örat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.