Att disciplinera språket – det funkar inte riktigt…

Jag läser för tillfället språkhistoria, och fascineras – eller förfasas – över sextonhundratalets Frankrike, som försökte disciplinera språket genom att sätta upp strikta regler för hur det skulle användas. Jag följer förvisso själv i hög utsträckning grammatiska regler, och jag anser att alla bör lära sig att stava rätt. Men de språkliga normer som vi följer idag är väldigt snälla jämfört med dem som fransmännen hade att följa under århundradet innan upplysningen och den franska revolutionen. Den då nybildade franska akademien tog under sextonhundratalet fram ordlista med ca 24 000 godkända ord. Alla ord som inte fanns med i listan skulle undvikas i skrift- och talspråk. Och vilka var då de ord som förbjöds? Jo:

  • alla låneord (oklart dock hur länge ett ord skulle ha funnits i franskan för att inte räknas som låneord – alla språk lånar ju ständigt och jämt från andra språk)
  • alla föråldrade uttryck (till dessa räknades bland annat de franska motsvarigheterna till “ångest” och “ofantlig”)
  • alla regionala och dialektala uttryck (utom de som användes i Paris-regionen)
  • alla nyord (även här oklart hur länge ett ord skulle ha funnits i språket för att räknas som nyord)
  • alla tekniska termer (eftersom de hade med vanligt folks yrken att göra, och detta var tydligen extremt ointressant)
  • alla uttryck som användes av folket (vilket bland annat innefattar allt som har med kroppen och dess funktioner att göra)

Vilka ord fanns då kvar? Ja, jag vet inte riktigt. Men jag kan komma på väldigt många saker som jag inte skulle kunna uttrycka om jag inte fick använda ovanstående typer av ord.

Vidare utvecklades normer för hur ofta ord skulle användas. Ett ord som “urbanité” (vilket översätts med belevenhet i den svensk-franska ordlistan… jag kommer inte på något bättre översättning just nu) skulle till exempel inte räknas till de vardagliga orden, utan skulle användas max 2-3 gånger per månad.

Det var inte heller bara vokabulären som reglerades. Även grammatiken fick sina strikta regler, som skulle övervakas av de lärde på detta område. Dåtidens författare skickade därför sina ännu outgivna verk till grammatik-kontrollanter, för att få dem rättade och godkända. Författaren Racine skrev bland annat, i sitt följebrev till en sådan grammatiker (fritt översatt): “Jag ber er, ni som är en av våra mest framstående språkexperter, att göra er besväret att läsa detta, och att markera de språkliga fel som jag kan ha begått.”

Det skulle snart visa sig att det inte funkade att behandla språket på det här sättet. Redan medan framtagandet av akademiens ordlista pågick bildades olika proteströrelser. Sedan kom upplysningstiden och franska revolutionen, och massor med nya ord skapades för att ta igen förlusten. Men än idag är franskan striktare än svenskan när det gäller att tex godkänna nybildade ord. Och jag är väldigt glad att jag har tillgång till ett språk utan tvångströja. Att jag inte behöver låta detta passera genom ett kontrollprogram för grammatik och vokabulär innan jag publicerar.

Tjo!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.