Att disciplinera språket – det funkar inte riktigt…

Jag läser för tillfället språkhistoria, och fascineras – eller förfasas – över sextonhundratalets Frankrike, som försökte disciplinera språket genom att sätta upp strikta regler för hur det skulle användas. Jag följer förvisso själv i hög utsträckning grammatiska regler, och jag anser att alla bör lära sig att stava rätt. Men de språkliga normer som vi följer idag är väldigt snälla jämfört med dem som fransmännen hade att följa under århundradet innan upplysningen och den franska revolutionen. Den då nybildade franska akademien tog under sextonhundratalet fram ordlista med ca 24 000 godkända ord. Alla ord som inte fanns med i listan skulle undvikas i skrift- och talspråk. Och vilka var då de ord som förbjöds? Jo: Fortsätt läsa Att disciplinera språket – det funkar inte riktigt…

Snabb historisk överblick över franskspråkig afrikansk litteratur

En av mina första uppgifter i kursen som jag läser, var att göra en kort powerpoint-presentation av franskspråkig afrikansk litteratur. Att på tio minuter sammanfatta hundra år av litteraturhistoria är förstås närapå en omöjlighet. Det blir mycket som måste plockas bort, och att snöa in på detaljer eller börja problematisera kan man bara drömma om. Men ibland är sådana översikter också värdefulla, som ett första ramverk att börja plocka in kunskap i. Här kommer därför översikten även på svenska, och i bloggform.

Jag har valt att dela in min översikt i tre olika perioder, utifrån de tre orden franskspråkig, afrikansk och litteratur. Alla tre perioder handlar förstås om franskspråkig afrikansk litteratur i sin helhet, men tonvikten ligger på olika saker vid olika tidpunkter.
(Och, innan jag fortsätter vill jag också förtydliga att med “afrikansk” menas här i första litteratur från Afrika söder om Sahara, då den nordafrikanska litteraturen också har närmare kopplingar till Mellanöstern och därför ligger lite utanför mitt fokus.)

Fortsätt läsa Snabb historisk överblick över franskspråkig afrikansk litteratur

Att det ska vara så svårt att prata som man vill prata!

På franskakursen just nu läser vi Une vie de boy (En boys liv) av Ferdinand Oyono. Ikväll har vi seminarier för att diskutera boken över internet. Jag har under förra veckan lagt in en presentationsvideo på mig själv kursrummet på nätet. I den videon pratar jag “min” franska och förklarar till och med kort varifrån mitt uttal kommer. Och ändå sitter jag sen där, när jag ska diskutera i grupp, och försöker anpassa mig till att prata med mer fransk accent. Fast jag inte vill. Fast vi till och med läser en bok som är skriven av en kamerunesisk författare, som på ett genialiskt sätt genom berättelsens inledning ger sig själv tillåtelse att skriva på sin egen franska. (Jag ska skriva mer om själva boken så småningom.) Hur svårt ska det vara?

Fast ok… jag vet ju varför det blir så här. Förutom min egen drivkraft att prata så “snygg” franska som möjligt, så handlar detta också om att jag är rädd att jag, genom att prata på mitt centralafrikanska sätt, på något sätt skulle framstå som att jag vill göra mig lustig över den centralafrikanska franskan. Varför? För att jag har hört det alltför ofta: människor som pratar med överdriven afrikansk brytning samtidigt som de berättar om något som en afrikan har sagt och som de tycker är roligt eller larvigt. Ja, jag har inte bara hört andra göra det. Jag har gjort samma sak själv. Tyvärr. Ja, det förekommer faktiskt i boken vi läser också, detta sätt att skämta om “infödingarnas” sätt att prata. Och visst måste man få skämta. Men när skämten går helt i linje med ett system som underbygger rasistiska strukturer, då blir det ändå osmakligt.

Så mycket makt i användandet av ett språk.

Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment

Jag är tillbaka på universitetet. På heltid. Efter tre års arbete med internationellt bistånd på PMU har jag tagit steget tillbaka till något som jag påbörjade direkt efter gymnasiet: franskastudier. Det är femton år sedan jag gjorde franska A som min första universitetskurs, på distans och halvfart vid Örebro universitet. Under året som jag läste den kursen tillbringade jag en del tid i norra CAR, där jag började lära mig lite mer om den centralafrikanska vildmarken och safari – det som skulle bli en viktig del av de kommande fem-tio åren av mitt liv.

Under många år trodde jag att den där kursen i franska skulle få stå för sig själv, och att jag, om jag någonsin skulle satsa på universitetsstudier igen, skulle välja ett annat ämne. Och jag har ju läst lite utveckling, lite fred och konflikt, lite kreativt skrivande, men inget som räckt till en färdig examen. Men så började jag titta på möjligheterna att arbeta som översättare och tolk, Fortsätt läsa Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment

Snälla förälder: Vaccinera ditt barn och hjälp till att skydda mitt!

I veckan fick vi, liksom alla föräldrar till barn i åk 2, hem en blankett om att det är dags för MPR-vaccination. Vi ombads kryssa i om barnet skulle få vaccinationen eller inte och skicka tillbaka blanketten till skolan. Självklart kryssade jag ja!

Men förra året, när mitt äldsta barn gick i tvåan, kryssade jag ett lika självklart nej! Mitt äldsta barn har nämligen en allvarlig sjukdom som gör att hans kropp inte klarar av MPR-vaccinet. Som en följd av sin sjukdom och medicinering har han dessutom en lite skörare hälsa än de flesta. Detta i sig gör honom mer mottaglig för smitta. Och eftersom han inte kan vaccineras går han alltså utan skydd mot många av våra mest allvarliga barnsjukdomar.

Det finns föräldrar idag som inte vill vaccinera sina friska barn. En del är rädda att vaccinationerna ska orsaka sjukdomar eller hälsoproblem. Andra verkar mest tycka att det är bättre för kroppens immunförsvar att lära sig att själv hantera sjukdomar. Har du ett helt friskt barn kan jag på sätt och vis förstå att du tänker så. Risken att drabbas av mässlingen i Sverige idag är såpass liten att det kan kännas värt att ta den risken. De flesta klarar ju ändå en sådan sjukdom. Då kanske de påstådda riskerna med vaccinet känns mer påtagliga.

Men snälla du som funderar på att kryssa nej på blanketten, glöm inte att Fortsätt läsa Snälla förälder: Vaccinera ditt barn och hjälp till att skydda mitt!

Längesen igen

Halloj!

Nu var det länge sen igen. Så länge att jag nästan glömt lösenordet för att logga in här. Det har hänt annat i mitt liv. Jobb och <3, och en hel del skrivande på annat håll. Som tur är finns mitt rum på nätet kvar, och kanske börjar jag snart kika in lite mer frekvent igen. Idag kommer ett tips om Bazar Masarin, en nätbaserad tidsskrift för barnkultur, där några av mina ord hamnat under våren. Ni hittar den här.

Min läslista 2018

Det kanske mest ska ses som skryt, eller egna minnesanteckningar. Men de här listorna över lästa böcker blir också någon sorts samlingspunkt, eller länksamling, till bokrecensioner. Så här kommer min lista för 2018:

  1. Trollkarlarna från Wittenberg (Martin Widmark)
  2. Jordens rekordbok (Jens Hansegård)
  3. Noel och den magiska önskelistan (Janina Kastevik)
  4. Bara Tsatsiki (Moni Nilsson-Brännström)
  5. Leo och datorspelet (Christina Lindström)
  6. Kär eller magsjuk? (Katarina von Bredow)
  7. Den dödes dotter (Janne Lundström)
  8. Så skriver du romaner och noveller (Lars Åke Augustsson)
  9. Monstrets förbannelse (Nick Falk)
  10. Den förskräckliga historien om Lilla Hon (Lena Ollmark)
  11. Omgiven av idioter (Thomas Erikson)
  12. Leoparddödaren (Janne Lundström)
  13. En vän från himlen (Ylva Eggehorn)
  14. De små tingens gud (Arundhati Roy)
  15. Trägeväret (Janne Lundström)
  16. Slöjan (Inger Brattström)
  17. Ormbunkslandet (Elin Bengtsson)
  18. En fanfar för bilderboken (Ulla Rhedin)
  19. Att skriva: En hantverkares memoarer (Stephen King)
  20. Divergent (Veronica Roth)
  21. Insurgent (Veronica Roth)
  22. Allegiant (Veronica Roth)
  23. Hjärnstark (Anders Hansen)
  24. Momo, eller kampen om tiden (Michael Ende)
  25. De ofria (Janne Lundström)
  26. Lycklig den som Dunne får (Rose Lagercrantz)
  27. The Hunger Games (Suzanne Collins)
  28. Catching Fire (Suzanne Collins)
  29. Mockingjay (Suzanne Collins)
  30. På djupt vatten (Michelle Magorian)
  31. Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken (Jonas Gardell)
  32. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Johannes Anyuru)
  33. Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen (Jonas Gardell)
  34. Torka aldrig tårar utan handskar – Döden (Jonas Gardell)
  35. Rymden (Åsa Anderberg Strollo)
  36. Cinder (Marissa Meyer)
  37. Larmrapporten: att skilja vetenskap från trams (Emma Frans)
  38. Vad är queer (Fanny Ambjörnsson)
  39. 4:50 från Paddington (Agatha Christie)
  40. Vår trädkoja med 13 våningar (Andy Griffiths)
  41. Harry Potter och fången från Azkaban (J.K. Rowling)
  42. Att föda ett barn (Kristina Sandberg)
  43. Vår jättestora trädkoja med 26 våningar (Andy Griffiths)
  44. Vår enormt stora trädkoja med 39 våningar (Andy Griffiths)
  45. The Gender Revolution: Emancipating women and empowering the Church (Alan Hewitt)
  46. Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2: om genusfällor och genuskrux i vardagen (Kristina Tomicic och Marie Henkel)
  47. Handbok för superhjältar, del 1: Handboken (Elias Våhlund)
  48. Handbok för superhjältar, del 2: Röda masken (Elias Våhlund)
  49. Handbok för superhjältar, del 3, Ensam (Elias Våhlund)

 

 

Talimbi – en novell

Talimbi [talimbi] krokodilman. centralafrikanskt mytologiskt väsen, anses ofta bära skulden vid drunkning.

Eldskenet flackar i natten, lyser upp åhörarnas ansikten. Den gamle mannen lutar armbågarna mot knäna.
   ”Det var tidigt på eftermiddagen som de tog honom.”
   Rösten är låg. De andra riktar blicken mot honom för att inte gå miste om något.
   ”Han var på väg hem från fältet med sina två bröder. Bröderna blev rädda. De öppnade inte munnen. Men Mago gjorde våldsamt motstånd. De fick binda hans armar med rep.
   De förde dem till sitt läger i skogen, alldeles intill Kotto-floden. Där uppmanades de att gå med i rörelsen. De skulle få vapen och rätt att plundra för egen vinning. De två bröderna vågade bara nicka. Men Mago var annorlunda. Han sa att han inte kunde bli en av dem. Han bad dem att släppa honom.
   Då tog de honom åt sidan. De sa att de förstod att han inte var som de andra. Att han ville något mer. Vad önskade han?
   Han sa att han ville studera.
   De lovade honom en plats på en av de stora skolorna i huvudstaden. De hade kontakter, det kunde ordnas. Allt han behövde göra var att slåss med dem först.
   Vore det inte för kriget skulle han redan studerat, sa han till dem.
   De sa att kriget inte berodde på dem. De kämpade bara för frihet.
   Det ändrade ingenting, sa han. Han ville ändå inte slåss.
   Då sa de att kriget är en bra skola för livet. Att ingen man har blivit man förrän han dödat en annan människa. Fortsätt läsa Talimbi – en novell

Vad uttrycker kvinnorna?

Tillbaka till RCA-resan. Det finns ju många teman kvar i vår lista som jag ännu inte skrivit om, men däremot gått och funderat på. Just detta med vad kvinnorna uttrycker har jag tänkt en hel del kring, och försökt bestämma mig från vilket håll jag vill närma mig det. Å ena sida är alla kvinnor vi träffat individer, och det är som individer som jag vill att de ska få komma till uttryck. Alltför ofta klumpas afrikanska kvinnor ihop och blir “den afrikanska kvinnan”. En sorts urbild. Och här finns det stor risk att falla för stereotypen, att se vad vi förväntar oss att se och förmedla det. I verkligheten finns det ju så många olika afrikanska kvinnor. Unga och gamla. Fattiga och rika. Yrkesarbetande och jordbrukare. Sådana som har gått i skolan och sådana som inte har. Sådana som har barn och sådana som lever utan egna barn.

Men trots alla dessa individuella olikheter vill jag ändå ta avstamp i något gemensamt. Kanske inte i första hand för att det är något som tydligt definierar alla kvinnor vi träffade, utan snarare för att det var ett mönster vi såg och reagerade på, både jag och Elise. När vi satt en av våra kvällar i Gamboula och spelade in vår ljuddagbok formulerade vi det hela så här: De män vi mötte pratade om sina egna drömmar och om vad som hindrade dem från att uppnå dessa. De kvinnor vi mötte hade också drömmar och framtidsvisioner, men de var i mycket högre grad fokuserade kring nästa generation. Kring barnen. “För min egen del tror jag inte att livet kommer förändras så mycket, vare sig till det bättre eller det sämre”, sa en kvinna vi pratade med. “Men jag vill att mina barn ska få större möjligheter. Jag vill att de ska få studera och resa och få fler perspektiv på världen.” Fortsätt läsa Vad uttrycker kvinnorna?

Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.

Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar. Fortsätt läsa Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?