Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.

Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar. Fortsätt läsa Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?

Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.

Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:

Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst. Fortsätt läsa Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.

Temat ‘Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.

Under den dag under RCA-resan då temat var ”vad uttrycker blickar?” funderade jag mycket över relationer. De blickar man ser är ju gärna dem som riktas mot en själv, och därför blev det, trots vår intention att inte fokusera på oss själva, en rätt självcentrerad dag. Jag tänkte mycket på hur människor uppfattar mig.

Det är stor skillnad att vistas på en plats där man ser ut som majoriteten av befolkningen, och att vara den som sticker ut och är annorlunda. I RCA är jag annorlunda. När okända människor tittar på mig där, skapar de sig en bild som – att döma av hur de sedan behandlar mig – bland annat innebär att jag är rik, att jag kommer från ett land långt bort med annorlunda livsstil, att jag inte kan språket och att jag känner mig lite otrygg i situationen. När jag sedan börjar prata på i stort sett flytande sango kan jag se i människors blickar hur de ändrar uppfattning om mig. Det är en njutning, det ska jag erkänna, att få bevisa att jag inte är så lost som de trott. Att få stå där och hävda att jag faktiskt hör till, att jag har bott i det här landet i nästan halva mitt liv. Fortsätt läsa Temat ‘Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.

Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ‘Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

Fortsätt läsa Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Yaounde och på väg hem.

Nu är vi tillbaka i Yaounde efter tio fina och intensiva dagar i Gamboula och Berberati. Vi har haft väldigt liten tillgång till Internet under resan. Ni som följer mig på Instagram har kunnat se lite bilder, men något bloggande har det inte blivit. Men jag har skrivit ändå, och kommer att lägga upp texter i efterhand, daterade de datum då jag skulle ha lagt upp dem. Så håll utkik längre ner i flödet.

Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Sedan jag skrev sist har vi rest mycket. På fredag morgon startade vi från Yaounde redan klockan tre, efter en alldeles för kort natt där sömnen ständigt stördes av en gällt skällande hund. Till en början gick bilresan bra, men ungefär samtidigt som asfalten tog slut och vi körde in på grusvägarna började problemen. Det visade sig att bilen inte hade papper på att den var besiktigad. Detta, i kombination med korrupta gendarmer (typ poliser) i vägspärrarna och en chaufför som inte var någon fena på att ”negociera” (förhandla), gjorde att vår förvissning om att säkert hinna till gränsen innan kvällen snart byttes mot tvivel. Det ska sägas på en gång att det givetvis inte är rätt att köra med en bil som inte är besiktigad, och inte heller att muta sig förbi vägspärrar. Men bilen var en hyrbil med chaufför inkluderat, en bil som brukade köra passagerare den här vägen, och vi tog för givet att den hade alla papper i ordning. Och gendarmerna vid vägspärrarna var helt uppenbart inte i första hand ute efter att upprätthålla lag och ordning, utan såg sin chans att tjäna lite extra pengar på vår förseelse. Fortsätt läsa Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.

Vad uttrycker marken, är temat under dagen då vi reser mellan Yaounde och Gamboula. Och med femton restimmar har vi god tid att studera just marken, och det slår mig att det går att läsa ut mycket av den. Om jag tittar på vägen kan jag se hur både vädret och trafiken har varit den närmaste tiden. Är det torrt? Lerigt? Är vägen sönderkörd? Vilken typ av trafik är vanligast?

Det som mina tankar kommer att kretsa mest kring är dock växtligheten. Så här vid ekvatorn finns en enorm frodighet. Det är täta buskage och höga träd, stora blad och passager med vackra blommor. ”Man sticker ner en pinne i jorden och så växer det”, brukade de vuxna säga om växtkraften i RCA när jag var barn. Och det är sant.

Men är det verkligen hela sanningen? Eller är det en fasad? Fortsätt läsa Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.

Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?

Längs vägen i Kamerun får vi flera gånger frågan vart vi är på väg. När vi svarar att vi ska till RCA blir följdfrågan alltid: ”Vad ska ni där och göra? Det är ju farligt. Centralafrikaner är ju rebeller.”

Jag kan förstå att en sådan fråga ställs av svenskar, som bara hört om RCA på nyheterna och som inte vet något annat om landet än att det en gång hade en kejsare med storhetsvansinne, och att det under de senaste åren varit svårt drabbat av konflikt. Men när människor från grannlandet, till och med de som bara bor några mil från gränsen, också hävdar att RCA är jättefarligt, vad ska jag tänka då? Fortsätt läsa Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?

Att ge tiden tid.

Mellandag. Igår flög vi från Arlanda till Yaounde, Kamerun. Imorgon reser vi vidare med bil från Yaounde till Gamboula, RCA. Bilen som vi ska åka med kommer och hämtar upp oss klockan tre, för vägen är lång och bitvis dålig, och vi måste över gränsen innan kvällen om vi alls vill komma över den dagen.

Men idag reser vi inte. Vi handlar och tar ut pengar och tar det i övrigt ganska lugnt. Väntar. Saktar in till ett annat tempo. Det är förstås förfärligt förutsägbart och fantasilöst att säga att det är ett annat tempo i denna del av världen. Men ändå känner jag att det är just det jag vill säga idag.

Igår kväll, när vi kom fram till gästhuset där vi bor, blev vi välkomnade av en vakt som bad oss sitta ner i ett litet kalt rum med vårt bagage och vänta. Han som skulle ta emot oss var och åt kvällsmat. Vi föreslog att vi skulle lämna våra väskor och gå iväg och köpa oss själva något att äta medan vi väntade, men det ville vakten inte veta av. ”Ni ska väl ha ert rum först,” tyckte han. Så vi väntade. Fortsätt läsa Att ge tiden tid.

Det är svårt att packa till en RCA-resa.

Jag skrev lite om detta på Instagram igår, men tänkte utveckla det hela lite på bloggen. De två senaste gångerna jag rest till Afrika (då till Kenya och Benin) har jag varit lite fascinerad över hur väldigt enkelt det varit att packa. Och även om jag inte helt trott på det själv, har jag sagt mig att jag har blivit bättre på det där med packning den senaste tiden. Men egentligen har jag ju vetat det hela tiden: det svåra har aldrig varit packandet i sig. Det svåra har varit vad som ska tas med på just en RCA-resa.

När jag reser till RCA är det nämligen så att de tillåtna 46 kilona som ingår i flygbiljetten aldrig tycks räcka till. Det finns så mycket jag vill fylla dem med att det känns som jag bara börjat när väskorna redan är fyllda till gränsen. Och i ärlighetens namn är det inte bara jag som vill fylla väskorna. Andra vill också göra det åt mig.

Fortsätt läsa Det är svårt att packa till en RCA-resa.